Utflykten

Byn vi bor i är liten. Här finns en bensinmack, en bostadsförmedling, en turistbutik, en jättedyr, liten matbutik med dåligt urval och en frisersalong. Några restauranger på stranden. Och en massa franska pensionärer. Vi har alltså hamnat i Frankrikes variant av spanska solkusten (visst är det där som många nordiska pensionärer bor halva året?)

För att få lite variation i pensionärstillvaron beslöt vi oss för att göra en liten vandring till grannbyn. Vi tänkte att den kanske har lite mer variation att erbjuda. Vi utrustade oss med vattenflaskor och glasspengar och promenerade iväg. Via google maps hade jag nämligen förstått att det går att ta sig till grannbyn via en skogsstig på knappa två kilometer istället för att ta landsvägen som är ungefär fem (något barnen knappast skulle orka i trettio graders värme).

Det första vi såg var det här:

Vi smet förbi skylten men när vi kom fram till ett bostadshus insåg vi att vi kanske var på fel väg och testade en annan istället.

Uppifrån berget såg vi ut över viken där vi brukar bada. Synd att det inte alls syns på bilden hur högt uppe vi var!

Vi passerade två getter och ett betonghus och steg in i djungeln, utan att vara riktigt säkra på om det var rätt väg. Det var spännande. Stigen var verkligen usel, på sina ställen var den bara trettio centimeter bred. Vi gick och gick. Ibland kändes det som att gå i ett dike, ibland kändes det som att gå i en ravin. Vi svettades som fyra små grisar men barnen gnällde inte ett dugg.




Och sedan tog stigen slut och vi brakade rakt in i en semesterort, ännu mer extrem än den vi bor i. Den första vi stötte på var en tant som hette Michelle, hon var ute och promenerade med sin hund Caramelle. Michelle berättade att hon bor sex månader i året i Martinique. De följde oss den sista biten av vägen till centrala Anse Mitan, där husen var målade i glada och overkliga pasteller och varannan butik säljer souvenirer och bikinis.

Därefter delade vi på en gigantiskt glassportion och tog sedan bussen hem till vår egen by.

Det bästa med att vara här är otippat nog att vi går och lägger oss så tidigt. Vi fortsätter att gå och till sängs mellan åtta och tio om kvällarna, jag vaknar fem eller sex och det gör inget! Man kan stiga upp i lugn och ro och när alla morgonsysslorna är gjorda är det ännu jättetidigt. En helt ny erfarenhet för vår familj som ofta äter helgfrukost vid elva eller tolv går i pyjamas så länge det bara är möjligt när vi inte har några tider att passa.