Den goda nyheten

Mitt i min koma-aktiga trötthet fick jag ett brev från författareföreningen! Jag har fått fem månaders arbetsstipendium, så nu har jag inkomsten säkrad fram till slutet av augusti nästa år.

Hurra! Hurra! Hurra för fonder som vill understöda det jag gör.

Och tack, tack tack så mycket!

Brak!

Jaha, så var vardagslivet igång igen. Jag promenerade hem från jobbet, envist och ganska glatt till en början. Men jag får nog inse att min gravida lekamen inte klarar av ens att promenera 2,5 kilometer utan att fogarna börjar lossa eller vad det nu heter. När jag kom hem fick jag vackert gå och lägga mig på sängen, sov en timme och börjar känna mig redo att upprepa gärningen snart igen. Sov-gärningen alltså. Fast först måste vi nog titta på ett avsnitt Downton Abbey och dricka lite te.

Första dagen på jobbet gick bra. Mina kollegor är så behagliga, varma och trevliga. Maten är gudomlig (fatta vad lyxigt att få äta lunch som naturaförmån på favoritcaféet varje arbetsdag!) och jag tror till all lycka att jag kommer att klara av att handleda gruppen, det här var min första dag som ensam handledare och det gick hur bra som helst. Vårt första projekt är att göra djurskulpturer i papier maché.

Om att inse vikten av ett städat arbetsrum

Ofta brukar jag skylla min uteblivna produktivitet på att det är för kaotiskt runtomkring mig. Idag märkte jag att det faktiskt inte bara är en undanflykt.

Vi städade som sagt igår. Hela huset fick sig en omgång, men framförallt blev mitt arbetsrum upprett. Det har varit fruktansvärt här. Men igår ordnade jag och fixade tills allt var på rätt plats, alla räkningar var betalda och till och med momsredovisningen för sista delen av 2012 var undanstökad.

Den vaga planen var att jag idag skulle ta i manuset med hårdhandskarna (det tredje, som jag fortfarande inte vet om nån vill ha, som jag skrev på i oktober när jag hade bloggpaus) på allvar.
Fast jag hade vaknat alltför tidigt och var frusen och trött och på förmiddagen kom Iduns gudmor med son på besök, och att umgås med dem var ju mycket trevligare än att stirra in i en dataskärm. Jag tänkte att jag knappast kommer att åstadkomma storverk.

Men så gick Caj och barnen ut på gården, jag satt mig vid datorn och började i förbifarten ändra på manuset. Jag ändrade och flyttade om och skrev till och plötsligt, efter två och en halv timmes intensivt arbete, var råversionen klar. Klar! Det är förstås en massa redigerande kvar. Men hela processen tog ett jätteskutt framåt.

Och jag är övertygad om att det beror på att det inte finns något annat som stör ögonen eller som pockar på uppmärksamheten. Här är städat och fint omkring mig och det är så inspirerande! Jag har en bok att börja finslipa! Jag är glad!

Fast nu skall jag nog vila lite. Och sen ska vi ta oss till stan och uträtta ärenden. Barnen har varsin julklappsslant att köpa något för, jag är i desperat behov av en ny yllekofta (den här har gett upp kontraktet, till min oerhörda fasa, fast jag framhärdar och använder den envist varje dag här hemma) och så skall vi till biblioteket. Och till apoteket. Och till flaskåterlämningen och pappersinsamlingen.

Rapport från arbetslivet

Jag skriver inte särskilt mycket om mitt jobb här. Men nu skall jag göra det. Eftersom jag har så bra feelis.

På Dagens Tidning jobbar jag tillsammans med Nicken och Anton. I vanliga fall förlitar Anton och jag oss rätt mycket på Nickens överblick, han är fasansfullt duktig, snabb och har världens koll. I vanliga fall utför han hälften av arbetsmängden medan Anton och jag broderligt delar på resten. Men så fick vår arbetshäst ett stipendium och åkte till Sverige på journalistutbyte ett tag. Att få ut juni månads tidning föll således på mig och Anton.

Och det gick hur bra som helst! På lite drygt en vecka har vi slängt ihop en tjugo sidor tjock tidning inklusive gympabilaga och idag har vi skickat hela härligheten till tryck. Just nu spottas tjugotusen tidningar ut från tryckpressarna och om ett par timmar skall jag hämta tusen av dessa för att distribuera i diverse tidningsställningar i trakten (jo, i vårt lilla bolag gör vi det mesta själva). Sedan är det bara lite fakturor som skall skickas ut och därefter får jag igen ägna mig helhjärtat åt att författa eget fram till mitten av juli när vi gör nästa nummer. Hoppas verkligen att jag inte ropar Hej lite för tidigt nu, jag har inte sett den slutliga produkten i sin fysiska form ännu, men jag tror faktiskt att det blev en bra tidning.

Det är en skön känsla att märka att man klarar av något man inte har gjort förr. Vi ser givetvis fram emot att Nicken kommer hem igen, men tänk att det går att göra en tidning på två pers, med allt vad det innebär av annonsförsäljning, intervjuer, fotografering, annonstillverkning, redigering, korrektur och distribuering. (Nu rodde i och för sig Anton och Nicken i land samma projekt utan mig när jag var i Martinique, flera gånger till och med, men jag har inte varit med och gjort tidning på två tidigare, så det är en helt ny erfarenhet för mig.)

11.11.11

Idag fyller Caj år. Idun hade lite stegring igår och somnade två gånger innan hon gick och lade sig halv åtta, så trots att hon brukar vara väldigt sömnig på morgnarna vaknade hon först av alla, stack upp huvudet och viskade jättehögt "När skall vi sjunga åt pappa?". Vi tassade ut ur rummet, hämtade paketen och smög in tillbaka. Innan vi steg över tröskeln fattade vi ett gemensamt beslut om att sjunga "Hurra för lilla pappa"-sången och på Lovis initiativ skulle vi också säga "Grattis Bengt-Louise-Maria". Så då gjorde vi det.

Jag uppvaktade Caj med ett efterlängtat snorkel och cyklop-set, Idun gav ett halsband (det har varit gömt i deras strumplåda i flera veckor redan, insvept i en gammal tidning) och Lovis gav en kudde som hon gjort själv. Av ett hushållspapper som var helt täckt av lila tejp på båda sidorna. Caj blev jätteglad för alla presenterna, satte halsbandet runt halsen, cyklopen framför ögonen och lade huvudet på kudden.

Och nu är de på dagis på Father's day's coffee.
Och jag skall jobba.

Framtidsplanerna

Lovis och Idun satt och diskuterade framtiden idag vid matbordet. Lovis gick helt igång.
– Och sen mamma, så skall jag bo här hemma tills jag är trettiett och sen skall jag bo i ett höghus. Jag ska bara bo i två hus i hela mitt liv. Och Idun och jag skall bo grannar! Och sen när jag sitter där i min lägenhet och har tråkigt med min man, då är det bara att (visar med handen hur hon öppnar en dörr) öppna dörren och gå till Idun och så kan vi leka!!!
– Vad bra, tror du att Idun har nån man då?
– Jo, det har hon nog. Och så skall jag ha en sån där krans på dörren som har rosetter uppe och nere och på sidorna. Vi skall fara ut i skogen jag och Idun och plocka kvistar som vi kan laga de där kransarna av! Jag längtar tills jag blir stor, mamma.

Det är så ljuvligt att det hon ser mest fram emot som vuxen är att leka med Idun.



(och för en stund sedan meddelade hon att hon skall bli pensionär när hon blir stor. hahaha!)

söka jobb

Både jag och min man skriver arbetsansökningar. Plötsligt. Vi som helt på allvar hade tänkt flytta till Frankrike med barnen i november.

Nå, får vi inga jobb, kan vi flytta ändå. Och får vi jobb slipper vi vara panka hela tiden. Win-win.