Upp och ner

Ett roligt fenomen här på Åland är att jag har lärt känna massor med trevliga ...journalister. Okej, alla trevliga jag träffar är inte journalister, men många. Och de känner alla varandra. Igår var vi bjudna hem till Lisa och Anders på glögg och träffade flera andra som både de och vi känner. Några nya bekantskaper gjorde vi också.

Men trots att de senaste dagarna har varit bra (jag har försökt sova så mycket som möjligt och har ägnat mig åt trevliga aktiviteter som godistillverkning, paketering och pyssel) drabbades jag för en stund sedan av en häftig längtan hem till vårt eget hus. Bara för att det är så mysigt där på julen. Öppen spis och badkar, till exempel. (Dåliga exempel, det handlar nog mycket mer om stämningen och känslan där än om konkreta möbler, faktiskt.) Det går upp och ner i mitt boendekänsloliv, jag säger då det.

Bättre på Åland

Efter en rejäl svacka där i november tycker jag plötsligt att jag trivs rätt bra här på Åland igen. Det enda jag (som sagt, jämt och samt, varje dag) längtar efter är ett eget hus. Ett eget, som vi kan inreda, måla och tapetsera på vårt sätt. Ett hus där våra möbler passar in och där det lönar sig att skaffa möbler som passar in, om de saknas. Där vi vill satsa och bo in oss på allvar. För eftersom vi vet att det här boendet är tillfälligt orkar vi inte riktigt göra det till vårt eget. Och det känns.

Men så där i övrigt är allt rätt bra. Att komma hem till Mariehamn kändes vant den här gången (när jag kom hit natten till idag, alltså). Vårt vardagsliv i Jakobstad känns avlägsnare för varje vecka som går. Som ett härligt minne, men ändå nåt som inte har varit vår verklighet på ett tag.

Vi ska åka till mina föräldrar över julen. Då kommer vi också att besöka vårt hus för att hämta lite grejer som vi lämnat efter oss. Det blir intressant att uppleva det mötet. Å ena sidan älskar jag verkligen vårt hus, å andra sidan är det inte vi som bor där nu, det är inte vårt hem längre.

Det är mycket som har hänt i mitt huvud sedan vi flyttade i juni. Och mycket kommer säkert ännu att hända. Därför tycker jag det är bra att vi ger oss tid att bo in oss här i stan innan vi bestämmer hur vi går vidare, om vi slår ner bopålarna djupare på Åland eller om vi fortsätter bo på hyra, behåller vårt hus med tanke på en avlägsen framtid och därmed också väljer att stanna kvar med ena benet i vårt gamla liv. På många sätt tror jag det skulle innebära ganska mycket sinnesro att ha hela bohaget på ett ställe. På andra sätt tvivlar jag på att vi nånsin kommer hitta ett hus som känns så perfekt för oss som det vi har i Jakobstad.