28 augusti 2015

Ett julrim i augusti

Eftersom min dator håller på att ge upp har jag påbörjat genomgången av, ja, allt som finns här på den. Just nu går jag igenom diverse textdokument och hittade bland annat det här desperata julrimmet som är några år gammalt. Det var ett paket till min mamma med en blandning av allt möjligt, bland annat en väska. Resten minns jag inte, så kryptiskt var rimmet. Eftersom jag tyckte det var både lite dåligt och lite roligt tänkte jag bjuda på det som fredagsskoj här på bloggen.

min hjärna, min hjärna
så envist den spjärna
som segt gammalt lim
emot detta rim

Men våldsam är plikten,
så här kommer dikten:

Min mor, du är värd
en gala med flärd
en mäktig parad
en bildkavalkad
en dikt om din storhet
en rock av kashmirget
en dotter så lärd (Maria)
en annan så tärd (jag)
en son som är böjd (Jonas, när han cyklar)
en som gör slöjd (Jakob)
sju barnbarn så vilda
tre svärbarn så milda
en make så kär
som förser oss med bär

O ja, du är värd
en luftballongsfärd                     
till land pittoreska
med picknick i väska
och goda desserter
(som ej förstör dina artärer)
du är värd mjuka tassar
och flockar med nassar
du är värd allt jag vet
Ja. Det var väl det.

Öppna paketen
snabbt som kometen
och må diktens desperation
slås ner av nån hemlig legion

i ett land långt härifron

27 augusti 2015

Bristande enheter i min närmiljö

Det började med bankkortet.

Sedan har det fortsatt med min dator som inte kan bete sig, det verkar som om något med grafiken håller på att dö. Det är alltså som om bilden fryser i ett konstigt mellanskede och består av lite vadsomhelst, det räcker med att trycka på en knapp eller två så försvinner det, men inte vet jag hur länge den kommer fungera.

I dag slutade min telefon fungera. När den hade laddat ur gick den inte att ladda igen. Efter många ihärdiga försök med tre olika laddare är den nu (tillfälligt) fulladdad. Den har inte blivit säkerhetskopierad på över ett år eftersom mitt iCloud är fullt och jag inte kommer åt att rensa där eftersom jag antagligen har glömt mitt lösenord eller vad det nu var.

När jag startade hemåt från jobbet fattade jag först inte varför inte nyckeln ens gick in i låset. Sen insåg jag att jag levde i det förgångna: cykeln jag försökte låsa upp var inte min, den råkade bara stå där jag hade parkerat igår.

Och när jag kom hem satt Caj och plockade Pallo Ängelmannil, som han hade slaktat nån timme tidigare. En förbipasserande hund hade slitit sig från sin ägare, rusat in på vår gård, bitit Pallo överallt och ryckt av honom alla stjärtfjädrar, Pallo var så pass skadad efteråt att ett tillfrisknande antagligen hade varit väldigt utdraget och smärtsamt. Eftersom Pallo har visat lömska tendenser och attackerat Edda, var det inte ett hemskt svårt beslut. Men ett sorgligt.

Bra saker, så jag inte ska verka så nedslagen (det är jag inte egentligen, faktiskt):
1) Vi var på kurs i kväll för att bli vänfamilj åt syriska flyktingar som anländer till trakten i september.
2) Jag skickade in en stipendieredovisning som är över ett år försenad (förlåt Svensk-Österbottniska samfundet, I owe you!)
3) Jag ordnade upp alla mina papper (mest för att skjuta upp min stora manusomarbetning, men det är ju bra att jag var effektiv medan jag undvek den)

25 augusti 2015

Bygga ut, bygga in, bygga om

I och med vårt återtåg till Jakobstad beslöt vi oss för att vi nog ska bygga ut huset. Ett rum till på övre våningen, ett rum till på nedre. Ett sovrum och ett extra vardagsrum. Som det är nu sover Caj och jag i ett rum, Lovis sover i ett genomgångsrum och Idun och Edda delar ett litet rum.

Allt med det eventuella bygget klaffar om vi vill, vi har hittat en duktig byggnadsingenjör, hon hinner ta sig an oss först i november, men om vi har bråttom lär det finnas en duktig arkitekt här i samma byggnad som jag sitter och jobbar i som eventuellt har tid. Finanserna är i skick, vi får låna mera. Jag har varit som en galopphäst på startlinjen, redo att kasta mig in i projektet med fart och fläkt så fort vi får chansen.

Men igår började vi plötsligt tänka om. 
Ska vi faktiskt ge oss in på det här? 
Vad gör vi sen när barnen flyttar hemifrån (visserligen är det mellan 7 och 10 år tills dess, men tiden går jättesnabbt numera, har ni märkt?) och vi sitter där med ett enormt hus som ekar tomt och som ska värmas upp?
Kommer vi att tycka att det är värt pengarna? Vi vet ju att sådana här projekt alltid blir dyrare än planerat.
Tänk om räntorna sticker iväg, då har vi ett mycket större lån att betala bort. 
Kan vi på något sätt bygga om och optimera de rum vi har där hemma istället för att bygga ut? 
Kan vi skala ner ännu mer på våra ägodelar, göra en ännu större satsning på smart förvaring och platsbyggda garderober, så vi ryms?
Eller kommer vi att bli galna när barnen, som bara växer och växer, bullrar in med sina vänner och saker och sånt, och de inte ryms nånstans?

Ni som har byggt, byggt om, byggt ut, vad säger ni? Är det värt det? Är processen så jobbig som jag föreställer mig? Tänker ni ibland att ni hellre hade gjort något annat för pengarna? Berätta allt, allt, allt.

Inforuta (utan ruta)
Vi bor i ett hus på 127,5 m2, totalytan är 140 m2. På övre våningen finns ett stort sovrum, ett genomgångsrum med toalett, ett sovrum till som är genomgångsrum till den lilla kallvinden som Idun hade som sovrum ett år.
På nedre plan finns en oerhört opraktisk hall (när man har tre barn och de har tusen kompisar), ett stort matrum, ett litet kök och ett vardagsrum med fönster åt tre håll. Ja och ett badrum med dusch och bastu också.

21 augusti 2015

Jag har: ett kapat bankkort

Igår hände något mycket underligt. Jag berättar det åt alla, så ursäkta om du som läser det här har hört det förr. Men stoppa pressarna! Mitt bankkort blev kapat!

Så här var det: i onsdags köpte jag en flygbiljett. På torsdagen när jag skulle betala med kortet i Prisma (och hade handlat för 150€, bland annat glass och mjölk) fungerade det inte. Jag drog mig till minnes att nån från banken hade försökt få tag i mig tidigare under dagen, men aldrig ringde upp igen. Medan jag stod där i kassan och jonglerade potatisar med ena handen och Edda med den andra ringde jag (samtidigt, jag är en supermänniska, jag vet) upp banken igen och fick veta att de hade noterat skumma aktiviteter på mitt kreditkort. Någon hade handlat en flygbiljett med svenska kronor (det var ju jag). Någon hade försökt handla något annat för 8000 kronor (det var INTE jag) och någon hade försökt, men kanske misslyckats, med att använda ännu mer pengar från kontot. Så de spärrade kortet.

När jag tänkte efter hade faktiskt sky-tours sida hakat upp sig efter att jag knappat in alla koder och innan jag hade fått nån bokningsbekräftelse. Eftersom inget hände stängde jag ner sidan och började om från början, och när allt funkade som det skulle den här gången tänkte jag inte på det. Men tydligen hade någon hunnit ta sig in på mitt kort under den korta tiden.

Nu vet jag ju inte alls hur sånt här fungerar, jag är
1) överraskad över att nån robot på banken upptäckte det så snabbt och varskodde
2) förvånad över att det här faktiskt hände mig (man hör ju bara om sånt här, det händer inte ens åt nån man känner i vanliga fall).
3) tacksam över att jag inte behöver betala de falska kostnader som eventuellt dras från kortet
4) jättejätteglad över att kassörskan vid Prisma stängde kassan, väntade tills jag hade rett ut det hela och dessutom plockade i och körde ut alla varor tillbaka till sina ursprungliga platser.

Japp, trots att det här hände, eller kanske till och med lite på grund av det tänker jag mig att människan i allmänhet är god.

(och sen inser jag hur navelskådande den åsikten är i förhållande till världsläget)

16 augusti 2015

Fest och flärd

Jag lever i festklänning den här helgen. Caj och jag åkte ner till Åbo igår för att vara med på Ylvas och Adrians bröllop, nu är vi på väg till Borgå för att fira Cajs brorson som blir konfirmerad. (Och sen ska vi vika in till Ikea och köpa en soffa, det är också festligt på sitt sätt, men jag byter nog om tills dess.) Det är så ofantligt enkelt att göra en sån här intensivresa utan barnen må jag säga, de har det betydligt trevligare med mina föräldrar, och vi får köra så långt vi behöver i ett svep utan kiss-och matpauser.

Och vilket FINT bröllop vi var på. Ett underbart, klokt och vackert brudpar, ett fantastiskt vigseltal av brudens moster, ljuvliga gäster, roliga och berörande uppvaktningar ... Dessutom hade vi suveränt bordssällskap av bland annat Liisa och Rabbe. Jag är så glad och tacksam över att vi fick vara med.

13 augusti 2015

Vilken hit

Jag har just inlett min tredje dag i mitt nya arbetsrum. Största fördelen hittills, förutom att jag slipper packa ihop precis allt jag har haft med mig till bibban OCH ruinera mig på att äta lunch på restaurang varje dag: jag kan dra ner persiennerna och yoga på arbetstid. Yes. Nu orkar min kropp förhoppningsvis sitta länge och skriva utan att bli helt förvrängd.

11 augusti 2015

She walks the walk and talks the talk

Edda går över golvet på ett underligt sätt.
Edda: Titta mamma, jag går failat!

En ny årstid

Det har visserligen känts som om vi har varit på god väg ett tag redan, men i morgon börjar vardagen så där på riktigt. Lovis börjar trean och kommer antagligen att bli fadder åt nån liten förskoleelev, Idun börjar tvåan, Edda och Caj är hemma och håller ställningarna och jag ska tillbringa dagen i mitt nya arbetsrum på Campus Allegro. För nu har jag ett sånt. I dag flyttade jag nämligen in med bord och en massa osorterade papper och böcker. Det ekar och är rätt kalt och tomt i mitt rum ännu, men så småningom tror jag nog det blir bra. Jag behöver en matta, en fåtölj, en skarvsladd och en sopkorg, till exempel. Men jag tar det i etapper, för nu vill jag skriva hellre än inreda.

Manuset jag påbörjade i februari börjar vara på slutrakan. Jag vet, jag vet, jag har ju redan sagt att jag är klar, men min senaste genomläsning lämnade mig med en känsla av att något saknades, så nu har jag funderat och bestämt mig för att förstärka vissa partier. Idag och igår har jag skrivit tre extrakapitel som jag har petat in i mitten, vilket innebär att jag måste gå igenom resten av manuset med lupp eftersom det förstås har konsekvenser. Att skriva bok är att bygga korthus. Men det blir förhoppningsvis lite bättre hela tiden.

9 augusti 2015

Pallo Ängelmannil & posse

Vi hann bara sova en enda natt här i huset, så fick vi nya höns, det tror jag att jag berättade i ett tidigare inlägg. Det var vår kompis Toffe som dök upp med sina fyra barn för att hälsa oss välkomna tillbaka, med sig hade de två hönor som vi fick som välkomstpresent.

Bara några dagar senare fick Caj nys om ett gäng snygga tuppar i Maxmo, så vi åkte dit för att hämta en gökfärgad Maran-tupp som givetvis fick namnet Pallo Ängelmannil. (Se här så får ni veta varför) Tack Matheo för det namnet!

Vår pyttelilla flock på tre typer traskar omkring på går gård, betar gräs (hönor gör ju faktiskt det) och äter matrester. Det är jättekul att upptäcka dem i ett buskage. Edda älskar att mata dem, Pallo Ängelmaniiil går hon omkring och ropar ibland, tyvärr svarar han bättre på visslingar, som ni kan se i videon här under. Pallo är den randiga tuppen som kommer först, den svarta hönan heter Nosnäbb (egentligen Sotnäbb från början, men Edda döpte om den), den ljusbruna heter Gulan. 

Snart ska vi skaffa flera hönor. Vi måste bara renovera hönshuset och avsluta lite andra projekt här på gården först (och hitta på optimala hönsnamn, de måste ju vara kompatibla med Pallo Ängelmannil för sjutton!)


7 augusti 2015

Semestern del 2

Nu har jag nog hållit er på halster tillräckligt länge, tycker jag. Förlåt. Och jag kanske överdrev en smula när jag skrev om allt oerhört som hände oss på Kolmården, nu när jag ser igenom bilderna inser jag att vårt besök där förmodligen var högst ordinärt. Men vi hade det jättebra.

På förhand hade det utlovats hällregn på både tisdag och onsdag, de två dagar vi vikt till Kolmårdsbesök, alltså. Vi höll tummarna, packade ner regnkläderna (dock inga stövlar) och åkte ändå. Och vi hade sån tur med vädret, ända till onsdag eftermiddag då himlen plötsligt öppnade sig.

Kolmården zoo är ett fint ställe. Visst hade jag hört mycket på förhand, både om sanslösa köer och om hur bra det är där, till all lycka skrämde väderprognoserna nog bort en del besökare och vi behövde inte trängas överdrivet mycket. Exempel 1: till safarin köade vi i en kvart. Exempel 2: Vi fick sitta på alla shower och rymdes in överallt, också fast vi inte kom i särskilt god tid. Exempel 3: När vi kom in andra dagen stod en av piraterna från delfinshowen vid entrén och hälsade oss välkomna tillbaka, innan han ens hade scannat våra biljetter. Känner man ingen besökarna från dag till dag kan antalet inte ha varit extremt stort (eller så var det Cajs kännspaka hår som var avgörande, haha).

Entrén

Björnarna (en hette Varulven, det tyckte jag var lite kul)

Idun testade att gå på lina

Vi såg på schimpanser. Och gorillor. Och Gibbon-apor.

Tigrarna

Vi åt glass medan vi tittade på kamelerna. Bra kombo.


Det allra bästa var rovfågelshowen. Så otroligt mäktigt!

Här kommer en berguv flygande, till exempel.

En av gibbon-aporna

På safarin bongade vi en struts med tre ägg

Vi såg giraffer

En av delfinerna hade fått en unge

Lovis och Idun åkte berg- och dalbana 


Jag var nog den enda som kramade Lille Skutt...

... men det var mest för att Edda inte hade vågat annars

Vi fick veta en massa intressant om elefanter

Caj drack kaffe bredvid savannen

En snöleopard låg lugnt på en hög sten och blickade ut över skogen

Vi såg till och med ett lodjur på vägen ut

Sen försökte vi ta en systemkameraselfie. Det var lite svårt.

Och när vi kom tillbaka till vårt air bnb somnade barnen i en lycklig hög
 Jag är själv lite kluven till det här med djurparker, särskilt delfinerna. (Om ni inte sett dokumentären Blackfish på Netflix: gör det. Superintressant och tankeväckande. Och hemskt.) Å andra sidan kanske det är viktigt att se de här djuren för att få en respekt för dem i det vilda också. Och de djur som finns i djurparkerna är åtminstone inte i riskzonen för att bli utsatta för tjuvskytte. De såg friska och väl omhändertagna ut, en av skötarna vi pratade med sa att tapirerna, som i vanliga fall är riktig enstöringar, är keliga och vänskapliga. Varpå ropade hon på en av dem, den höjde genast huvudet och svarade med ett lustigt ljud. Haha.

Sen kom regnet. Vi hade precis slagit oss ner i Mexican corner för att äta lite och satt under tak, vilket var tur. Människorna rusade mot ingångarna och det kändes som om nästan alla gick hem på en gång. Vi åt klart i lugn och ro, sen tittade vi ännu på vargarna och ett lodjur och körde tillbaka till vårt boende.


Regnmängderna var väldigt stora. Men vi hade regnkläder.

En klassisk kolmården-bild, tror jag.


2 augusti 2015

Semestern del 1

Så där! Nu är semestern slut, i morgon börjar jag skriva igen. Vi har varit på resa i tolv dagar, men det känns mycket längre. Eftersom jag just tömde kameran på över 500 bilder och telefonen på över 200 delar jag upp det hela. Jag vill varken överväldiga er eller utelämna viktiga detaljer. Det är ju inte varje dag man åker på bilsemester, nämligen.

Vi ägnade tisdag förmiddag åt att packa i bilen, sedan hoppade vi in och körde iväg. Vi gjorde allt för att undvika sträckan mellan Österbotten och Åbo, den har vi nämligen åkt väldigt många gånger under det senaste året. Därför valde vi en lite annan rutt, tog några småvägar för att "titta på landskapet". Haha. I Finland, där vi rör oss i alla fall, ser allting likadant ut. Gråa vägar och jättemycket barrträd. Inte så intressant.

Vi gasade på och körde till Borgå för att hälsa på Borgåborna: Eddas gudföräldrar (nåja, i första hand är de ju våra vänner, så klart) med barn, våra barns Faffa och Peggy, samt Cajs bror Tom med familj. Det var roligt.
Fredrik och Lone har ett jättejättefint hus. Av nån anledning har vi ca 50 bilder på när vi äter.

Lone

Vår bil som fyllde alla våra förväntningar med råge. Åh så praktisk den är!
Barnens äldsta kusin Vilma sommarjobbade på Lilla Chokladcaféet
En Borgåpromenad efter sushilunchen med Faffa och Peggy

Dessutom var jag och barnen med om en underbar överraskning, när vi gick genom gamla stan såg vi plötsligt Charlotte sitta där med sin familj. Jag (an)föll henne om halsen och hoppas i efterhand att hon inte blev förskräckt över mina närmanden, men jag blev så glad och uppspelt att jag inte kunde hejda mig. Hon var precis så trevlig som jag alltid har anat.

Vi tvingade Charlottes man att ta en massa bilder på oss.
Från Borgå åkte vi till Helsingfors för att åka Viking Mariella (tror jag det var) till Mariehamn. Men, hör och häpna, en liten tidslucka uppstod innan vi behövde vara vid färjan, så vi tog en spontan tur till Hertonäs där Lovis gudfar Bob och hans sambo Maria har en kolonilott. Tyvärr fick vi inte träffa deras barn som hängde med mostern och kusinen nånstans. Ett kort och glatt möte, vi åt vita smultron och tog foton med coola poser.


Ett foto med coola poser.

Till Åland åkte vi bland annat för att vara med på min kusins bröllop. Våra fantastiska vänner Karin och Fredrik lånade ut hela sitt hus till mina föräldrar, syskon och oss, dessutom åtog de sig att sköta alla barn medan vi vuxna hade rolig på bröllopet. Sån godhet är alltid imponerande och inspirerande (att de känner oss alla sedan årtionden tillbaka underlättade förstås mycket).

Jag svängde ihop några bröllopstårtor på fredag. Det blir mindre dramatiskt för varje gång (kan bero på att jag bara bakat bröllopstårtor två gånger, första gången bakade jag alla bröllopstårtor, i våningar, och att jag den här gången gjorde tre likadana av en sort jag provat på förr. Dessvärre glömde jag fota dem.) Hela lördagen firade vi kärleken och livet, och på söndag åkte vi hem till våra goda vänner familjen Waller. De har sex barn och Lovis och Idun är bästisar med deras två äldsta döttrar, Amanda och Julia. Mellanbarnen Oskar och Erik samt tvillingarna (som oftast kallas Abis och Bebis), är lika förtjusande som sina storasystrar. Om jag fick bestämma skulle de ha flyttat till Jakobstad med oss.

Caj passade på att gosa med Bebis

Barnen var lyckliga över att få återförenas

Aino och Matias höll i tvillingarna och kunde inte göra coola handtecken fast jag är säker på att de ville

På måndag åkte vi vidare till Sverige. Det gungade mycket, men gammal sjöman som jag är (nåja, jag sommarjobbade på Eckerölinjen i min ungdom, något som Caj och Lovis hänvisar till alltid när de har frågor som berör ämnet sjöfart) åt jag friskt av sjöfrukosten och mådde inte ett dugg illa. Sen körde vi till Nynäs slott där vi skulle träffa Johanna, som jag bodde med i Paris för länge sedan, och hennes man Johan, samt deras barn Edith och Alvar. Johanna är Lovis gudmor, men på grund av det jobbiga avståndet till Växjö träffas de (och vi) alltför sällan. Äntligen blev det av.

Alvar, Idun, Edith och Lovis i en soffa i solen. Edda sov.

Idun och Edda red på roliga glasfiberdjur

Lovis skrev på en vägg att hon hatar korv

Vi bodde i ett underbart stenhus som hade varit perfekt om det inte hade ekat så mycket

Familjen Lind, Edith, Johanna, Alvar och Johan.

Vi åt och pratade, de hade planerat en smaskig middag åt oss, barnen lekte och läste Bamse och pysslade lite och vi hade precis så trevligt som vi brukar ha när vi ses. Vi planerade in en ny träff nästa sommar.

Sen åkte vi till Kolmården. Ni kan aldrig ana vad vi var med om där! Det är oerhörda saker, vill jag lova. Dessvärre ska jag gå och sova nu, jag fortsätter med rapporteringen en annan dag. Hejhej.