Anknytning

Innan Lovis föddes tog jag för givet att det där första ögonblicket när jag skulle få träffa mitt barn skulle bli magiskt. Jag skulle fyllas av en alldeles sällsam kärlek och gråta av glädje. Jag är en ganska lättrörd person och bölade följaktligen ögonen ur mig varje gång jag läste en förlossningsberättelse under min första graviditet (ja, under de följande också) eller när jag såg en förlossningsscen i en film. Under förlossningsförberedelsekursen när vi fick se en video på en barnfödsel och jag fick riktigt bita mig i tungan för att inte brista ut i en lyckosam "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-gråt.

Ja, sen kom förlossningen.

... och jag var inte alls särskilt rörd. Jag var däremot grymt hungrig och kunde nästan inte tänka på något annat än på frukosten som strax skulle serveras. Visserligen hade jag en stark vilja att skydda och sköta om mitt barn redan från dag ett, men den där himlastormande kärleken som jag hört så mycket om (det var egentligen den enda versionen jag hade hört, om det inte handlade om någon som råkat ut för en förlossningsdepression) tog tid på sig.

Jag var inte jätteorolig, jag kände mig mest lite udda och diskuterade saken med min mamma. Hon sa något klokt: "känslor är bara känslor, det är vad du väljer att göra med dem som spelar roll". Och hon hade alldeles rätt. Jag fortsatte att ta hand om Lovis och mina känslor hann i kapp mig så småningom.

Med Idun var det likadant. Hon kändes som en främling när jag såg henne första gången. Men varför är det egentligen konstigt att inte känna igen en person man aldrig har sett förr? Jag var betydligt lugnare den gången, och ganska snart, när jag lärde känna Idun, var det helt omöjligt för mig att inte älska henne.

Jag tänkte mig att det skulle vara annorlunda med Edda. Dels för att vi hade haft namn på henne så länge, dels för att hela den där oron för hur jag skulle bete mig som förälder inte längre finns där (jag hade hittat ett sätt att vara mamma redan och behövde inte leta efter en ny identitet den här gången), dels för att jag nu på förhand verkligen visste hur stor kärleken till ens barn blir. Så jag tänkte att jag skulle vara bättre på att ta ut den i förskott den här gången.

Men nä. Precis lika förvånad var jag när jag såg Edda första gången och upptäckte att hon är en helt ny människa som jag inte alls känner. Ännu.

Så här funkar jag som mamma, helt enkelt. Andra fungerar kanske på ett annat sätt. Eller likadant. Men jag ville berätta hur det har fungerat för mig, för med facit på hand hade det varit skönt att veta på förhand att det kan vara så här också. Utan att man behöver må särskilt dåligt över det.

Explosionen

Invånarökningen i Staffansnäs är explosionsartad, Caj och jag är de enda som inte fått vår unge än. Utöver Pox fem kycklingar har både Ärtans och Prippis ägg också kläckts (de har åtminstone 6 kycklingar var), småfåglarna som byggt bo i taknocken på hönshuset har fått ungar (det piper hysteriskt därifrån), skatparet Scatman och Batman i tallarna har (antagligen) ungar och idag spanade Caj in en liten gråsparvsfamilj som tillbringade eftermiddagen i vårt potatisland i flera omgångar, så vi antar att de också bor på vår tomt. Man borde tydligen vara bevingad för att få barn här i trakten.

I morgon skall vi på ett nytt ultraljud. Även om jag gärna vill träffa vårt barn hoppas jag att det inte blir igångsättning (fostervattenmängden har varit på mindre sidan) utan att förlossningen kommer igång av sig själv. Gärna snart. Helst i natt.

Trots att jag nästan storknar av värmen nattetid njuter jag desto mer under dagarna. Jag har suttit ute i flera timmar idag i min sköna stol, läst två och en halv bok, tittat på barnen som badat i den uppblåsbara poolen och spanat in Pox som tagit sina kycklingar på en lärorik promenad. Alltså det är så fascinerande att se hur hon undervisar dem i sandbad och födointag, hon kluckar och har sig för att de ska följa efter henne, och det gör de, de samlas alla kring hennes huvud när hon pickar i jorden och så gör de lika, på några millimeters avstånd så att det helt säkert ska bli rätt. Fniss.

Förlossningshyposensibilisering

Jag har gått regelbundet på akupunktur mot min foglossning i närmare tre månader. Ibland känns det som om det hjälper, ibland inte alls, men barnmorskorna är jättetrevliga och jag får åtminstone en inbokad stund för att bara ligga stilla och slappna av.

Dessutom utförs akupunkturen på BB. Vilket gör att jag långsamt vänjer mig vid stället och får trevliga och avslappnade, nya minnen därifrån. Förra gången höll de på med något bygge i det vanliga rummet där jag brukar ligga, så jag fick plats i ett vanligt bb-rum, alltså ett sånt där man bor efter förlossningen. Och igår fick jag akupunkturen i en förlossningssal! Kanske det finns något slags terapitanke bakom allt det här. Inte mig emot.

Dessutom togs min CTG-kurva igår i samma rum där jag låg och mätte sammandragningar och hjärtljud inför förlossningen med Idun för fem och ett halvt år sedan. Medan jag låg där igår och spelade Candy Crush (jag behöver förresten en till som kan hjälpa mig att låsa upp nästa nivå! Vem är frivillig?) hörde jag ett galet argsint spädbarnstjut. Jag tyckte att det kom från en av förlossningssalarna, och jag blev så rörd att ögonen tårades. Tänk, att där och då, kanske ett par föräldrar träffade sitt barn för första gången. Så fint.

Så här såg vi ut 2007 några timmar efter att Idun slunkit ut. Tänk att hon fyller sex år i höst! Och att Lovis fyller sju år IDAG! Så här i efterhand har det verkligen gått fort.

Caj, Lovis, jag och Idun, 12.10 2007. De var så SMÅ, båda två.

Hur mycket är normalt?

Idag har jag återgått till mitt flegmatiska säng-liv. Det verkar vara ganska nödvändigt: jag vaknade klockan fem i morse och hade sammandragningar med femton minuters mellanrum i ett par timmar. Konstigt. De gjorde inte ett dugg ont, det brukar de inte, men är det inte lite väl tidigt att ha så pass regelbundna sammandragningar? Det har fortsatt så här längs med hela dagen, från och till. Jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Och ofta också när jag inte gör det.

Hur mycket är ofarligt när man är i vecka 33? Do tell!

Min största oro (utöver att bebin skall komma för tidigt, att den skall komma ut före vi hinner till BB eller att den inte snart börjar inse att den har huvudet åt fel håll) är att jag blir tvungen att börja med nitroplåster igen. När jag väntade Idun fick jag gå med dessa förhatliga små lappar på magen under en dryg månad på grund av precis samma symptom: smärtfria men ständigt återkommande sammandragningar som i och för sig gjorde förlossningen snabb och smidig men som också gjorde att förlossningen antagligen pågick väldigt länge utan att jag visste om det och att Idun föddes nästan två veckor tidigare än beräknat. Jag fick grym huvudvärk av dem. Det är inte ett högt pris att betala för att hon fick stanna i magen lite längre, men jag önskar SÅ att jag skulle slippa dem den här gången.

Fast allt kan ju gå som smort också. I bästa fall händer inget annat än att jag att har världens mest vältränande livmoder när det blir dags för förlossning.

Halvvägs

Idag, mina vänner, har jag nått halvvägs in i graviditeten, också enligt de mest pessimistiska prognoserna. På ultraljudet för ett par veckor sedan sköts nämligen det beräknade datumet fram med en vecka, vilket innebär att bebin väntas komma ut ungefär samtidigt som BB här i Jakobstad stänger inför sommaren. Hm.

Jag brukar föda barn på samma sätt som jag pratar. Snabbt. Lovis föddes på dryga fyra timmar, räknat från att jag vaknade av att vattnet gick. När Idun skulle ut sov jag fortfarande gott i min egen säng ett par timmar innan hon låg i mina armar. Om tiden fortsätter halveras kommer den här krabaten att vara ute på en timme. Fast så snabbt går det kanske ändå inte.

När BB i Jakobstad stänger inför sommaren förväntas man åka norrut, till Kokkola. Men jag vet inte om vi hinner ringa barnvakten, vänta på att hen dyker upp och köra de 40 kilometer som ligger mellan oss och sjukhuset tillräckligt snabbt. Och jag vill inte föda barn i ett dike i Öja.

Det vore smidigast att föda här i staden. Fast om det inte blir så har vi har ett bra alternativ. Om bebin fortfarande ligger i min mage när BB stänger flyttar vi in hos Jonas och Saija och föder barn i Vasa istället. Förmodligen kommer vi att ha jättetrevligt, dessutom behöver vi inte ordna barnvakt när vi åker till förlossningen. (Se där, ännu en bra anledning till att få många barn (om man nu har lyxen att välja en sån sak): de kan bo hos varandra när det behövs.)