Fredagsfunderingar

I morse när jag vaknade var jag glad. Jag låg länge och funderade på vad det kunde vara för roligt i mitt liv som hade inträffat, som jag helt enkelt hade glömt bort för en stund, men jag kunde inte komma på vad det var. Jag måste ha drömt något. Ännu vet jag inte vad det är för härligheter som drabbat mig och som jag sedan glömt bort. Som tur har känslan inte försvunnit nånstans.

Idag fick jag besök av Minna, en person som jag känt i flera år via nätet, men aldrig har träffat på riktigt. Det var jätteroligt. Det är så häftigt när människor är minst lika trevliga i verkligheten som på internet. Det är också en upplevelse att få se och prata med en människa men bara mött i skrift tidigare. Så Minna, om du läser det här: tack för besöket, kom gärna igen!

Huset är smutsigt (inte Minnas fel!) men det mest är på sin plats och det känns skönt (inte i mitt viga bäcken, men i min hjärna). Barnen har uppfört sig hela dagen och somnade just på fem minuter.

Det är så lätt att ha barn nu jämfört med när de var små. Konflikterna som uppstår går att diskutera för det mesta, och handlar om saker jag förstår mig på. Om ett par månader börjar vi från noll igen, men jag tänker mig att det vi har lärt oss under våra första sju (!) år som föräldrar kommer att vara till lite hjälp den här gången. Det känns skönt att faktiskt kunna njuta av tanken på en till familjemedlem. Min oro gäller bebisens välmående istället för mina egna eventuella tillkortakommanden som mamma. Jag vet ju att jag inte är perfekt, men att det går bra ändå. Den vetskapen är skön att ha.

Nu skall jag gå och natta djuren (barnen sover redan). Vår höna Jessica tror förresten att hon är en människa. I flera timmar har hon suttit i en av solstolarna på stenplattorna bakom huset och tittat längtansfullt in genom fönstret med sina orangea ögon. Jag undrar vad hon tänker.

Nytt för Anne

Eftersom Anne Hietanen både på sin egen och på Peppes blogg har meddelat att hon läst allt som publicerats i den finlandssvenska bloggsfären tänkte jag skriva ett nytt inlägg med henne i åtanke. För jag har på känn att det är mina skrala statusuppdateringar hon egentligen menar när hon antyder att det inte bloggas tillräckligt. Visst Anne, visst?

Således tycker jag det är dags för en ostrukturerad tankekedja om vad som pågår i mitt liv. Det är spännande, det är nervkittlande, det är underbart.

1. Jag vaknade klockan 08.00 av Idun som meddelade att hon "ville prata", varpå hon överöste mig med komplimanger för att få mig att reagera. Men jag var ganska utvilad, främst för att vi gick och lade oss strax efter tio igår kväll och har sovit som stockar.

2. Vi håller på att titta på serien Heroes. Ett avsnitt var så hemskt att jag trodde det var en skräckserie, bland annat för att det slutade med att en odödlig karaktär i serien vaknade upp med hela sin bröstkorg uppfläkt. Men gårdagens avsnitt var riktigt lagom spännande. Det är dock oroväckande att många av dem jag har diskuterat serien med bara har valt att titta på första säsongen. Blir den månne för skrämmande? Eller håller den inte måttet?

3. Det är soligt idag, hela familjen är ute men jag sitter inne. (Inte i finkan, så klart, utan bara i vårt hus.) Varför? Jo för att jag försöker hålla mig så stillasittande eller liggande som möjligt för att min foglossning inte skall ta livet av mig den kommande veckan. Det är rätt trist. Jag hoppas det blir vår snart så att man kan sitta ute utan att frysa fast man inte rör sig.

4. Jag har betalat räkningar idag och gått igenom mina mail. Jag hade många hundra av de senare och nu när jag har tröskat klart har jag bara fyra kvar i min inkorg. FYRA! Det känns som om mitt mailkonto genomgått en Feng Shui-sanering.

5. På tal om Feng Shui läste jag hur ett sovrum med bra energiflöde skall se ut:

• En dörr (vi har tre)
• Sparsamt med genomfart (vårt sovrum är ett genomgångsrum)
• Ett fönster (vi har tre, ett som leder ut, ett som leder till toaletten -det är frostat- och ett som leder till mitt arbetsrum)
• Inte snedtak eftersom det "trycker ner energin" (vi har snedtak. Rakt ovanför våra huvuden när vi sover).

Hahaha.

6. Punkt fem kunde eventuellt förklara varför jag har sovit dåligt. Men den senaste veckan har jag sovit gott trots den undermåliga Feng Shuin. Jag tror att förklaringen är en helt annan: det verkar finnas ett direkt samband mellan min förbättrade nattsömn och att jag inte äter godis och bulla på kvällarna. Jag har alltså sovit som en kung i över en vecka, utom att natten mellan fredag och lördag. Och hör och häpna, min teori håller måttet, för i fredags hade jag provsmakat det jag bakat till Tovas kalas på lördag och sen vaknade jag klockan 4 och somnade inte om på en och en halv timme. Så nu skall jag fortsätta att låta bli sötsakerna och att sova gott.

Efter att dessa rafflande nyheter har nått era ögon hoppas antar jag att er söndag har fått ett uppsving utan like. Over and out.

Brak!

Jaha, så var vardagslivet igång igen. Jag promenerade hem från jobbet, envist och ganska glatt till en början. Men jag får nog inse att min gravida lekamen inte klarar av ens att promenera 2,5 kilometer utan att fogarna börjar lossa eller vad det nu heter. När jag kom hem fick jag vackert gå och lägga mig på sängen, sov en timme och börjar känna mig redo att upprepa gärningen snart igen. Sov-gärningen alltså. Fast först måste vi nog titta på ett avsnitt Downton Abbey och dricka lite te.

Första dagen på jobbet gick bra. Mina kollegor är så behagliga, varma och trevliga. Maten är gudomlig (fatta vad lyxigt att få äta lunch som naturaförmån på favoritcaféet varje arbetsdag!) och jag tror till all lycka att jag kommer att klara av att handleda gruppen, det här var min första dag som ensam handledare och det gick hur bra som helst. Vårt första projekt är att göra djurskulpturer i papier maché.

Bra liv

Jag vaknar ibland mitt i natten och kan inte somna om. Då ligger jag och funderar, läser kanske lite, gör några drag i wordfeud och borrar in näsan i nacken på den som råkar ligga bredvid mig. (Oftast Idun.)

I natt var jag vaken mellan halv fyra och fem. Jag ägnade en del av den tiden åt att läsa ut Angelfall av Susan Ee. Den var bra. Jag har läst rätt mycket postapokalyptik under det senaste året, och det blir allt svårare att imponera på mig, men den här kändes ovanligt fräsch och intressant. Jag ser fram emot fortsättningen som skall ges ut under nästa år. En annan bra postapokalyptisk (hujeda mig sånt svårt ord att skriva) bok var Poison Princess av Kresley Cole.

Under oktober månad läste jag bland annat tre böcker som jag förknippar med bokmässan för en månad sedan: Anaché (Maria Turtschaninoff), Gräset är mörkare på andra sidan (Kaj Korkea-aho) och Torka aldrig tårar utan handskar (Jonas Gardell). Alla var bra. I Marias bok beundrade jag främst storyns oväntade vändningar, den genomtänkta världen och de trovärdiga karaktärerna, i Kajs bok var det språket och hans förmåga att kombinera övernaturligheter med vardagliga österbottningar som imponerade på mig och Gardells bok sögs jag helt enkelt in i och sträckläste, jag hade glömt att jag gillar hans böcker så där mycket. Trots tragiken. Eller på grund av? Läs böckerna! Alla tre!

Nu sitter jag här vid matbordet, fortfarande iklädd pyjamas, med en tom tekopp bredvid mig och författandet av två texter till nästa DT på agendan. På andra sidan bordet sitter Caj vid sin dator med en nybryggd latte framför sig. Barnen är på dagis och i förskolan, elden sprakar i kakelugnen, huset är städat för en gångs skull, maten för nästa vecka är inhandlad och ikväll skall vi åka till Vasa och hänga med Jonas och Saija. Bra liv!

Rättvis arbetsfördelning

Stålsätten eder. Här kommer ett maratoninlägg.

På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.

I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.

På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.

Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.


Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.

Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.

På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.

Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.

För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.

 Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?

Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)

Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera.  Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.

Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.

Svar till Maria

Maria frågade på facebook: Om frågelådan ännu är öppen skulle jag vilja veta mer vad Lovis och Idun tycker. Saknar de kompisar, mommosar, dagis, vanlig mat, vanlig vardag osv...?

Första kvällen vi var här blev Lovis uppskrämd av en vildkatt (hon försökte klappa den och den rev henne lite lätt på armen). Hon blev värre sårad psykiskt än fysiskt men kombinationen av tröttheten efter den långa resan och hennes förkrossade ego gav henne akut hemlängtan. Hon grät och längtade jättemycket till vårt gula hus.
Och jag tänkte "hjälp, hur skall det här gå?"

Men sedan dess har det gått utan problem. Vi har skypat med mommo och moffa och kusinerna i Sverige ett par gånger. Lovis och Idun tycker det är oerhört skönt att inte behöva skynda iväg till dagis, de har varann att leka med och när jag frågar om de saknar något kommer de bara på ett par av sina gosedjur som de gärna hade haft här (just i den stunden, de byter från dag till dag).

Ibland blir de gnälliga och frustrerade, speciellt efter frukost när både Caj och jag gör annat (surfar på nätet eller läser eller skriver eller gör musik) och speciellt Idun klagar på att hon inte har något att göra. Men till sist kommer de alltid på något. Alltid. Utan att vi hittar på åt dem.

De leker lite med de grejer de hade med sig men mest med annat. Lovis har hittat en snäcka på stranden idag, den har fått namnet Godis och hon har inrett en plastpåse åt den där den bor, möblerna består av bitar från ett sönderrivet myslipaket. De har också byggt sig en städskrubb bakom dörren i vårt sovrum där de förvarar handdukar de har vikt ihop och där de har konstruerat en byklina av en dragrem till kappsäcken. Också där har Lovis byggt, den här gången en korg av ett gammalt flingpaket.
Och så ritar de. Vi har redan förbrukat ett 50-sidors ritblock, det gick i ett huj.

Varje dag går vi till stranden, minst en gång, och simmar och solar. Idun och Lovis har köpt simpuffar, Lovis övar sig på att dyka och Idun säger alltid "försök att ta mig" och sen simmar hon undan med ögonen vitt uppspärrade, näsborrarna likaså och hakan högt lyft över vattnet, och det är så sött, för hon har ingen chans eftersom det går så långsamt, men det tror jag inte hon vet.


De är förvånansvärt förnöjda. Och det är skönt. Skönt att upptäcka att det faktiskt inte innebar större emotionella omskakningar än så här att släpa med dem över halva jordklotet.

Bakar

Hurra! Det har (delvis) ordnat sig med boendet: åtminstone till slutet av månaden, samt från 10-28.2. Jag är glad och tacksam. (Dock finns fortfarande ett glapp på elva dagar där vi är bostadslösa. Men vi fick fem dagar till på oss att lösa det, så det kommer att hinna ordna sig, jag tror hårt på det!)

Vi har varit hemma hela dagen idag. I morse regnade det och sedan har vi bara lallat omkring på terrassen och här inne (visserligen med alla fönster på vid gavel). Jag har gjort lasagne och har en kladdkaka i ugnen. När vi har ätit går barnen och jag till stranden så får Caj bli hemma och jobba en stund. Jag skall simma. Och flyta lite på krokodilen tror jag.

Kallen

När jag kom hem stod Caj och kokade fisksoppa medan barnen flaxade omkring i bara mässingen.
Jag: Men varför har ni inga kläder på er? Det är ju kallt!
Idun: För att vi skall få upp värmen, det är så sköööönt!
Lovis: Nej för att vi skall få upp kallen.

Sedan tog det en evighet innan de hade lekt klart och hittat sina kläder igen. De hade nämligen råkat glömma att de gömt dem bakom soffkuddarna.

Båda är för övrigt inne i något slags kris. De har inte lust med dagis och verkar trötta och gnälliga. Är det mörkret? Har de för många programpunkter i sitt liv? (Det enda stadigvarande är fem timmar på dagis per dag och att de leker med grannen en stund en gång i veckan, jag tycker inte det låter så mycket.) Eller har Lovis kommit in i sin sexårskris och Idun i sin fyraårs-dito? Jag tror det blir riktigt bra med lite variation. Det är mindre än fyra veckor kvar tills vi åker nu.

Jag kan inte slå min pyjamas

Och livet bara brakar vidare, som om inget har hänt. Onsdag är skicka-tidningen-till-tryck-dag, det blir bråttom ibland. Jag önskar att jag hade kunnat göra som barnen, de var så trötta att de stannade hemma från dagis.

Lyckligtvis (nåja) sköter de språkbadandet själva och leker på engelska med jämna mellanrum. Iduns engelska är helt fantastiskt rolig att höra på. Man fattar allt hon vill ha sagt, ofta för att hon rabblar upp alla de nödvändiga orden i en överraskande ordning men ännu oftare för att hon pratar svenska med engelska ändelser.
Exempel: I kännåt hitting maj pyjamas. (Lovis: men IDUN, det betyder ju att du inte kan SLÅ din pyjamas, så kan du ju inte säga"). Eller " not häv milk aj" ("jag vill inte ha mjölk"). Alla som känner Idun vet hur näpen hon låter när hon pratar. Lägg lite svengelska på det. Helt ljuvligt.

Nu är tidningen i alla fall skickad till tryck. Bara tre kvar innan min två månader långa paus.
Vi har vår första couchsurfing-gäst på soffan och jag har ägnat kvällen åt att elda och göra (underlig) mat. Nao gåo sliping aj, som Idun skulle säga.

Livsleda

Här muras så det står härliga till. Båda våningarnas två mittersta rum är utrymda och inpyrda i murbruk, uppriven isolering och skräp. Mitt i det här lever vi.

Det är kanske det pågående bygget i kombination med allmän hösttrötthet som gör att jag känner mig irriterad. Jag borde antagligen ta lite bloggpaus just nu, i bemärkelsen sluta läsa andras bloggar. Det är lätt att få känslan av att alla andra gör allt. Det är lätt att tro att det att man inte hinner med allt bara räknas om det är ett medvetet val. (Som man bloggar om.) Det räknas inte om man helt enkelt inte ... hann med. Fast det är så mycket mänskligare.

Som om jag inte hade nog med alla mina personliga projekt, (skriva, läsa, leva vardagsliv och sluta ha dåligt samvete över att jag aldrig hinner förnya en gul apelsin) känner jag att jag borde göra en massa saker. Jag borde aktivera mig i egenskap av duktig samhällsmedborgare, samvetsgrann världsmedborgare,  feminist, urmoder med mjuka värderingar, underbetald författare, ekologi- och återvinningsidealist, leva-enkelt-teoretiker, kulturintresserad litteraturvetare.

Men jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte tycka saker, söka information, diskutera, debattera och agera. Jag vill bara svepa in mig i en filt, lägga mig armarna om mina barn och läsa om Pippi på rymmen. Eller som idag, föra fiktiva anteckningar över påhittade sjukdomar med dem.

Blodtryck: högt.

Plåster: Hello Kitty.

HB: fem

Osv. 

En var läkare, en sjukskötare, en patient. Vi turades om. Tydliga hierarkier. Man behövde inte göra andras jobb, man hade sitt eget. (Patientens uppgift var att ligga stilla och jämra sig. Sjuksköterskans var att skriva ner allting och att lyda läkaren. Läkarens var att bestämma.)

Livet är egentligen väldigt enkelt. 

(Väldigt enkelt att göra komplicerat.)

De bästa jag vet

Man skulle kunna tro att Lovis är den enda som levererar lustiga uttalanden här i huset, men det är inte sant. Medan Lovis mer eller mindre omedvetet säger lustiga saker när hon menar något allvarligt är Idun familjens personliga clown som får samtliga att gapskratta. Men hennes humor går inte att återge i skrift. Det är så synd. Ni vet inte vad ni missar!

Det är så roligt nu när barnen är så stora att man verkligen gapskrattar åt saker tillsammans.

Och just när vi satt i vardagsrummet, åt god, hemlagad pizza, lyssnade på musik och hade tända ljus på bordet kändes det så perfekt. Trots att vi är mitt i kakelugnsbygget, trots att det är damm överallt och alla möbler är inpressade i vardagsrummet, trots att helgens planer avbokades på grund av Iduns krassel, trots att jag slutligen bestämde mig för att inte heller hoppa på plan B: chansen att åka till Ikea imorgon (eller kanske just på grund av det) kändes tillvaron alldeles perfekt. Att vi får vara tillsammans i vårt eget hem. Jag och de bästa jag vet.

Karl-Bert

Lovis: Mamma kan man kallas Kurt?
Jag: Man kan till och med heta Kurt.
Lovis: Men jag känner ingen som heter Kurt. Bara en som heter Karl-Bert.  Han går på vårt dagis.
Jag: Men det är väl inte sant!
Lovis: JO! han har just börjat på vårt dagis.
Jag: Men Lovis man får inte ljuga.
Lovis: Okej, i min fantasi finns han. Han är min man.
Tänker en stund, fnissar
Lovis: och han har RUNDA glasögon.

Någon gång

Jag önskar att jag hade mätt lite noggrannare på klänningen jag håller på att sy. För nu blev ärmarna för smala. Jag vet inte om jag orkar sprätta upp dem. Jag hade utgått från att den skulle bli perfekt. (Någon gång borde väl den teorin kunna slå in?)

Vår murare har börjat med kakelugnen. Hittills har han bara rivit. Som brukligt i byggsituationer är det mer jobb än vi räknat med. Mer damm också. Överallt. Jag hade utgått från att det skulle vara ett snabbt litet ingrepp. Fixa lite, mura lite, tända på. Ungefär. (Någon gång borde väl den teorin kunna slå in?)

Nu skall jag gå och lägga mig. Helst utan att läsa några timmar först. Så jag vaknar pigg, nyter, utvilad och fräsch imorgon. (Någon gång skall jag väl kunna låta bli böckerna?)

Hemma igen

Nu är familjen hemma igen. Allt är som vanligt. Men jag har haft skönt!
Jag brukar ofta göra upp överdrivet ambitiösa planer när jag har lite tid för mig själv samtidigt som jag också har tänkt att jag skall vila. Nu hann jag med bådadera.

Jag har bakat bröd och muffins, haft ett hemmaparty (mitt första någonsin), umgåtts med några vänner, läst en halv bok, och en fjärdedel på nästa, skrivit två (!!) kapitel på manuset (det är kanske det jag är gladast över), städat hela huset, varit ute och sprungit, bytt lakan, tvättat två maskiner tvätt, spelat gitarr och sjungit för första gången på evigheter, ritat ett nytt mönster till en klänning som jag aldrig hann sy och läst jättemånga bloggar... och jobbat förstås. Massor med grejer låter det som när jag rabblar upp dem så här. Men ändå känner jag mig utvilad. Och så här mycket skulle jag aldrig kunna göra och samtidigt känna mig utvilad när familjen är hemma.

Och så hann jag drömma att Martinique drabbades av en tsunami före vi åkte iväg, så vi blev tvungna att åka till Grekland istället. Jag hoppas verkligen att jag inte drömmer sanndrömmar.

Att ha egen tid är helt klart ett vinnande koncept (bortsett från martiniquedrömmen alltså). Jag borde boka in nästa dejt med mig själv redan nu, så att den blir av.

Godnattet

Innan vi lägger barnen har vi en bestämd ritual som vi följer. Den avslutas med att vi säger God natt, sov gott, jag älskar dig, dröm om det finaste du vet... och så hittar vi på något ganska äckligt. Typ en kokt potatis. En näsa med snor i. Eller annat. Det är själva skämtdelen av det. Caj hittar alltid på jätteroliga saker.

Sen kommer den seriösa varianten där man verkligen försöker tänka ut vad den andra gillar och skulle kunna tänkas vilja drömma om.

Lovis favorit är när jag beskriver ett hobbyrum med oändligt mycket pysselsaker som hon får använda fritt, samt en BARNSYMASKIN (hennes heta önskan) som hon får sy på.

Iduns bästa drömönskan är bland annat en famn som man får vara i hur länge som helst. Hon har en annan också men jag kan inte för mitt liv komma på vad det är just nu.

Ikväll, på telefon, fick jag höra det här.
Lovis sa: dröm om det finaste du vet. En... lax. Från Strandcamping.
Idun sa: dröm om det finaste du vet. En bokhylla. Med jättemycket böcker. Som du får ligga på sängen och läsa. Och ligga och sova.

Mmm. De känner mig. Speciellt Idun.

Singel i stan

Japp. Att vara ensam hemma var fruktansvärt trevligt. Jag var inte ensam i och för sig utan hade några vänner på besök, vi beställde baktillbehör och sen satt vi och pratade till nästan halv tolv. Det är sällan jag får behålla mina gäster så länge, de flesta brukar vara tvungna att åka hem för att barnen skall somna, men den här gången var inga barn med och vi hade mycket att avhandla.

Och så låg jag i mina rena lakan och läste till klockan ett, klockan sju vaknade jag av mig själv (skit också, jag hade tänkt sova lite längre nu när jag hade chansen), nu skall jag ta en joggingtur och sen måste jag väl duscha, äta frukost och fara till jobbet.

Men alltså hemska saker vad jag njuter av att vara ensam hemma. Det är nästan lite skrämmande. Jag kunde enkelt fortsätta flera dagar till.

Ensam hemma

Caj har tagit barnen under armarna och åkt iväg till Vasa för att hänga med min bror och hans familj. De har höstlov. I motsats till mig.

Men jag sörjer inte. För första gången på.. ja, kanske någonsin.. är det jag som blir ensam kvar hemma, och jag får ha hela huset för mig själv. Till kvällen kommer några vänner på besök och innan dess tror jag jag skall städa lite, baka lite, läsa lite. (Orsaken att jag väljer att städa frivilligt, när jag är riktigt ensam, är att det för en gångs skull inte kommer att bli stökigt direkt. Så jag får njuta av att vistas i vårt hem, som är åtskilligt mycket mysigare när det är rent. Och om jag inte städar först kan jag inte njuta sen. Så är det bara.)

Brukar ni ofta vara ensamma hemma?

Framtidsplanerna

Lovis och Idun satt och diskuterade framtiden idag vid matbordet. Lovis gick helt igång.
– Och sen mamma, så skall jag bo här hemma tills jag är trettiett och sen skall jag bo i ett höghus. Jag ska bara bo i två hus i hela mitt liv. Och Idun och jag skall bo grannar! Och sen när jag sitter där i min lägenhet och har tråkigt med min man, då är det bara att (visar med handen hur hon öppnar en dörr) öppna dörren och gå till Idun och så kan vi leka!!!
– Vad bra, tror du att Idun har nån man då?
– Jo, det har hon nog. Och så skall jag ha en sån där krans på dörren som har rosetter uppe och nere och på sidorna. Vi skall fara ut i skogen jag och Idun och plocka kvistar som vi kan laga de där kransarna av! Jag längtar tills jag blir stor, mamma.

Det är så ljuvligt att det hon ser mest fram emot som vuxen är att leka med Idun.



(och för en stund sedan meddelade hon att hon skall bli pensionär när hon blir stor. hahaha!)

Den ultimata husmodern

Som den effektiva supermorsan jag är tvättar jag barnens utekläder ikväll medan de sover. Barnens utekläder. Medan barnen sover. (Are we clear?) Som den energisparande, praktiska husmodern jag också är kastar jag hastigt in tamburmattan på samma gång, eftersom den marinerats i hönsskit (antagligen) och lera (definitivt) den senaste tiden.

När jag sedan inte ens glömmer att hänga upp tvätten utan samvetsgrant plockar den ur maskinen inser jag: den knallrosa hallmattan var från Tiimari (Indien?). Den. Hade. Aldrig. Tvättats. Förr.

Färgen på Lovis även tidigare röda utedräkt har intensifierats. Hennes gröna mössa är plötsligt smutsrosa. Helt okej.

Men Iduns turkosa halare. Den. Den kommer aldrig mera att bli sig lik.

(för tillfället försöker jag i panik att tvätta den en gång till i vårt universalmedel GALLTVÅL, men jag tvivlar på utkomsten av det experimentet.)

Nu lägger jag mig och läser på sängen  i sedvanlig ordning iställetför att plocka undan i köket/försöka ordna upp efter vår massiva flytt på tre av nedrevåningens fyra förvaringstätaste möbler (vilka behövde tömmas inför flytten).

Ciao

På kaffe

Jag säger alltid att jag skall på kaffe med någon fast jag oftast dricker te. Ordet fika ligger inte bekvämt i min mun, men det vore betydligt mer praktiskt.

Igår hade jag nöjet att gå på kaffe med en av mina favoritbloggerskor, Sara. Det är så roligt att träffa bloggare på riktigt och märka att det är lika lätt att hänga med dem på riktigt som i cybervärlden. Förutom att vara trevlig, rolig och snygg har Sara gett ut sin första bok (av många, hoppas jag) på samma förlag som jag. Så här dagen efter vår date kan jag bara konstatera att det utöver att diskutera familj och jobb var superintressant att jämföra förlagserfarenheter och skrivande. Sara, du är bra!