12 augusti 2022

Ständigt denna längtan

Nu är det så länge sen jag har bloggat att jag inte kan föreställa mig att någon tittar in här längre. Så nu passar jag på!

På måndag börjar jag jobba igen efter en lång, men något otillfredsställande semester. Jag vet inte vad det är som gnager, men något är det. Kanske är det att vi har haft för mycket program och för lite fria dagar där vad som helst kan hända. Kanske är det att jag inte känner mig riktigt upptinad ännu, jag skulle behöva flera riktigt varma stranddagar då man inte gör något annat än simmar, läser, äter lite matsäck och pratar. Det har varit ganska sparsamt med sådana, på rak arm kommer jag på ... tre? Kanske är det att vi inte har varit nånstans och sett något annat, hela familjen, under hela sommaren. Ellen och jag var en sväng till Köpenhamn på en härlig bröllopsfest, det hjälpte lite, men inte helt. Det är obegripligt privilegierat att tänka så här, klart att det inte är så att man MÅSTE fara bort nånstans för att känna att man är ledig, men... man måste ju inte ha det allra värst för att vilja klaga lite.

I alla fall går jag ständigt omkring med en längtan efter något ogripbart, efter en annan tillvaro, ett annat sätt att leva. Många gånger varje dag får jag idéer som börjar med "tänk om vi skulle..." och det kan vara lite vad som helst, bara det är något annat. Just tänkte jag tanken att vi kanske borde resa till Sydamerika och hänga där ett tag. Jag har egentligen inte alls lust med det, men tanken på att göra något annorlunda gnager och skaver. De senaste veckorna har jag inte kunnat prata om annat än om att Lovis och Idun och jag funderar på att åka på interrail nästa sommar (Caj och Edda är inte så intresserade av att komma med, tyvärr). Jag vet fortfarande inte om vi kommer komma oss iväg, men jag kollar in tågbiljetter, läser i gruppen Tågsemester på facebook och funderar på praktiska angelägenheter. För säkerhets skull.

Caj och jag har också varit och tittat på en husbil, fast vi ändå nästan direkt kom fram till att den standard vi vill ha ligger väldigt långt över vår budget, och att vi inte är beredda att renovera en husbil, vi håller ju fortfarande på med huset för tusan! ("Håller på" är ett väldigt generöst begrepp, vi flyttade ut ur vårt sovrum i oktober för att renovera det och är fortfarande inte klara eftersom vi oftast bara tänker på att renovera det istället för att faktiskt skrida till verket). Ändå halkar jag ständigt in på #vanlife på instagram och drömmer om ett liv i en liten bil. Det säger ju sig självt att det inte funkar med fem personer, men man får ju drömma, och det är jag bra på, verkar det som.

Men idag gjorde jag undan lite kontorsarbete och på måndag börjar jag som sagt jobba igen, så där på allvar. Jag ska skriva en bilderbok och en kapitelbok i höst (nåja, kapitelboken kommer inte bli klar på många månader), och så ska jag börja skriva läromedel för årskurs sex. Det brukar bli bra då jag kommer in i det. Jag har ju alltid gillat rutiner, och fast jag inte känner det just nu tror jag att jag nog vänjer mig ganska snabbt.

Och! På måndag och tisdag har det utlovats riktigt varmt väder, så jag hoppas på att kunna vrida det sista ur sommaren när mina förpliktelser är slut för dagen.

13 april 2021

Tre olika jobb

Det här med att vara författare är egentligen tre olika jobb.

Ett jobb är att skriva böcker. Jag hittar på en massa, det är superroligt. Jag kan få en idé, och mitt jobb går ut på att spinna vidare på den här idén, ibland i några veckor eller månader, ibland i flera år, som just nu. Jag jobbar för femte året i rad på samma bok, det tar en evighet och har förändrats helt otroligt mycket, det är väldigt spännande och jag har ingen aning om vad det kommer sluta i. Jag har full tillåtelse att som vuxen vandra omkring i mina egna fantasilandskap, hitta på människor som inte finns, bygga världar, gå på äventyr i mitt eget huvud. Det är makalöst och helt otroligt att det faktiskt är mitt jobb. Nästan varje dag tänker jag på vilken tur jag har!

Ett annat jobb är att i tanken gå bredvid mig själv hela tiden och iaktta hur jag jobbar, eftersom den tredje delen av mitt jobb går ut på att prata om mitt jobb, och för att kunna göra det måste jag analysera mitt skrivande. Det här är något jag gör mer och mer, och det känns lite ... fånigt. Samtidigt som det förstås är nödvändigt. Kanske de flesta jobb är så här i någon mån. Men nog är det ju lite lustigt. Det blir så meta, alltihop. Det känns symtomatiskt för den här tiden också, att det inte räcker med att man gör det jobb man tror man har, man har dessutom ett extrajobb som går ut på att iaktta och analysera hur man utför sitt grundjobb, eftersom en del av ens jobb går ut på att diskutera sitt arbetande med andra. Det är som om jag frivilligt är min egen vakt, min egen övervakare. Det är både bra och dåligt, bra för att jag kan lära mig av mig själv, dåligt för att jag blir så självmedveten.

Det är så introspektivt och navelskådande, alltihop. Samtidigt är det förstås också väldigt utvecklande, och den här introspektionen gör att jag lugnar ner mig i vissa skeden av skrivprocessen. Som just nu, när jag som sagt håller på med samma text som jag har jobbat med jättelänge och skriver om slutet för jag vet inte hur vilken gång i ordningen. Då är det till stor hjälp för mig att prata med andra författare, eller läsa om andra författare som befunnit sig just exakt här, och kommit ut på andra sidan med förståndet i behåll, och som kan berätta om sin process just för att de också har analyserat sig själva.

Det tredje jobbet ja, det är förstås då att prata om mitt jobb. Att berätta för andra hur jag jobbar, vad jag egentligen gör när jag är författare. Att resa runt i skolor och på bokmässor och prata och prata. Vissa saker jag säger har jag upprepat hundratals gånger, det är inte så farligt om det bara är jag som hör mig själv på repeat, men jag kan tycka det är lite genant ifall någon annan måste höra mig dra samma prat flera gånger. Den här delen av jobbet är verkligen någonting helt annat att skriva, men jag gillar det också!

11 mars 2021

Orwell, jag och internet

Jag minns när jag läste Georg Orwells 1984 för länge sedan. Jag borde läsa den igen, det känns som om den inte längre skulle verka särskilt absurd.

Ibland kan jag känna att vi är där nu. 

Jag skrev dagbok under många år. För hand, givetvis. Jag har en hel bananlåda med dagböcker: sida upp och ner med meningslöst, pinsamt pladder, inte ens jag orkar läsa det mesta. Det är banalt, inte alls så där roligt som de där utdragen ur Mortified Nation, utan mest bara en ointressant tankesvada med upprepningar, tråkigheter, inget särskilt. Så där som tankarna går i ens (eller åtminstone mitt) huvud, ofiltrerat, oredigerat, fult och fånigt.

Efter många års paus har jag återupptagit dagboksskrivandet igen. Till en början för hand, men min handstil är hopplös, och jag har blivit vanare att skriva på tangentbord, det går snabbare och är betydligt mer lätthanterligt, så nu har jag övergått till att föra dagbok i ett helt vanligt skrivdokument på datorn istället.

Att erkänna det här på INTERNET känns dumt, förstås. Nästan som att bjuda på en hackningsmöjlighet. Stig på, stig på, bryt dig in och avslöja allt! Inte för att det är några snaskiga avslöjanden från Svenskfinlands kulturliv som finns här, nej, det är samma eländiga dravel som jag alltid har skrivit när det handlar om dagboksskrivande, den enda skillnaden är att det inte längre är skyddat av min horribla handstil, och att det finns en reell länk till världen eftersom internet finns på samma dator som min dagbok.

I alla fall inser jag att dagens ständiga uppkoppling gör att jag känner att jag potentiellt är iakttagen hela tiden. De mest hemliga tankarna raderar jag därmed direkt efter att jag har skrivit ner dem. För att ingen någonsin ska veta att jag har tänkt dem. För att jag har en känsla av att storebror kan se mig om han råkar titta hitåt.

Trots att jag raderar de hemligaste tankarna känner jag att det finns en poäng i att formulera dem först, att skriva ner dem. Det gör att jag under några minuter får syn på dem och förstår mig själv lite bättre. Allt jag tänker är ju inte sant. Men vissa saker jag skriver förstår jag inte förrän jag ser orden framför mig. Aha, det är sån jag är. Det är så här jag tänker.

För det är ju den funktionen skrivandet har för mig. Jag inser vad som är sant och viktigt, och vad som verkligen är löjligt, banalt, bara en flyktig känsla.

22 januari 2021

Det lilla livet (och döden)

I dag då jag skulle gå efter tidningen kunde jag nästan inte ens öppna dörren, det var så mycket snö utanför. Blåsten hade gjort drivor och jag sprang hela vägen till postlådan med högt lyfta knän och var så andfådd efteråt att familjen inte fattade vad jag hållit på med. Mina pyjamasbyxor var helt blöta, dessutom. Det var lika så bra att klä på sig efteråt. Edda hade kokat gröt åt hela familjen och det var en bra  fredag.

Coronan har gjort att livet har blivit litet. Jag gör inte så mycket, rör mig inte så långa sträckor, och trivs bra med det. Årets största händelse var när jag gjorde en arbetsresa till Tammerfors förra veckan. Jag åkte över dagen bara, men det var så spännande att jag sov dåligt och var orolig på förhand. Ja, förresten, då jag säger att det var årets händelse menade jag alltså inte årets som i årets händelse 2021, utan som i att det var första tågresan på ett år. Sen coronan började, alltså. Så underligt, i vanliga fall åker jag jättemycket tåg. Då det inte är en pandemi. Ändå har jag gjort rekordmånga skolbesök under 2020. Det går förvånansvärt bra att göra dem virtuellt, och det är otroligt skönt att vara hemma när besöken är slut.

I alla fall har all den här hemmavaron gjort att jag hinner tänka på döden jättemycket igen. Jag ältar och grubblar och oroar mig över mitt åldrande och min oundvikliga död. Jag funderar på dödsögonblicket, på sorgen, på ensamheten över den egna döden. Jag funderar på saknad, på att överrumplas, på hur förskonad jag har varit från förluster, på att jag inte alltid kommer vara det. Det är inte alls särskilt kul, och det känns nästan som om jag slösar bort tiden då jag faktiskt lever på att vara ledsen över att jag och mina närstående en dag inte kommer att göra det längre. Det är ju dumt. 

Som motvikt finns det mycket bra på Netflix, många trevliga promenader att gå på, barnen är stora och roliga och Caj kramar och pussar mig varje dag. 

Och i dag är det fredag.

Nu ska jag gå in från min lilla arbetsstuga och marinera grönsaker som jag ska sätta på fredagspizzan och försöka att tänka lite mindre på döden.

6 augusti 2020

Drömmen om en husvagn

Vi ska på dop! Min första brorson ska döpas, och hela släkten ska tränga sig in hos min bror Jakob och hans Susanna under några dagar. Eftersom vi har blivit gamla och bekväma tänkte vi först att vi skulle slå på stort och hyra en husbil, men efter cirka arton nekande svar gav vi upp. Det verkar vara hot stuff att hyra husbil dessa dagar och tider, och inte en enda var ledig.

I alla fall återuppväcktes drömmen om en husvagn eller ett mobilt boende för mig, åtminstone för en stund. Jag vet inte vad det är som charmar mig med det hela, men jag tycker det verkar så mysigt och behändigt att ha ett eget hem på hjul. Våra bilar är inte alls lämpade för husvagnar, den ena har ingen dragkrok (hade den en skulle den kanske orka dra en cykelkärra på sin höjd) och den andra orkar bara dra 1100 kg, eftersom den har så liten (och bränslesnål) motor. Jag har därmed surfat på husbilar nu istället och fantiserat om härliga resor (i min fantasi finns ingen Corona) där familjen är sams, alla skrattar och har det mysigt och ingen blir någonsin irriterad på någon annan, HAHA!

Sen läste jag tillbaka om vår förra husvagn här på bloggen.
Det började med den här drömmen.
Sen bodde vi i husvagnen i tre veckor. Vi sov jättegott, men en dag var t.ex. så här. Inte husvagnens fel, men ändå. 

Vad hände sen då? Jo, husvagnen blev för liten för oss alla fem, vi hade ingen vettig vinterförvaring, ett fönster läckte in, och till sist sålde vi den billigt till en händig familj som kunde byta ut det som hade skadats av väder och vind. Jag fick bilder av den sen, den blev jättefin. Och vi var väldigt lättade över att inte behöva ha ansvar för husvagnen längre.

Men nu har det alltså gått några år, och jag håller på att glömma det som var jobbigt med att ha en husvagn att förvalta. Nu har vi dessutom ett stort garage där vi i princip kunde förvara en husbil (om den är tillräckligt kort). Som tur är, är jag lite för trött av all renovering för att ta mina drömmar på allvar. Men ändå...

4 augusti 2020

I mitt lilla hus

Nu är semestern slut och jag har börjat jobba igen. Jag har hundratals mail som behöver gås igenom (mest spam), en nyutkommen bok som ska börja marknadsföras så småningom (hej Seniorkampen), ett soffbord som behöver målas, en stor yllematta som inte har anlänt ännu ... och en massa böcker som behöver skrivas, så klart. Tillräckligt att göra på jobbet, med andra ord. Allt är som vanligt. Bortsett från en stor förändring: jag sitter inte mitt i familjelivet och gör det! Nu har jag nämligen flyttat in till mitt lilla hus på gården. Här är råddigt och eländigt ännu, men mer färdigt än nånsin hittills, och det går faktiskt väldigt bra att sitta här och skriva redan nu, trots oredan. Här är tyst som bara vad (åh, så glad jag är över att jag valde vanliga elbatterier istället för luftvärmepump, de har inget ljud alls) och ingen stör mig! För det mesta alltså. Eftersom min stuga ligger cirka 60 meter från huset där vi numera bor är tröskeln lite högre för allehanda ärenden.

Och tror ni inte att PRECIS då jag hade skrivit det här så kom Edda och knackade på. Tur att jag inte hade börjat jobba ännu!

6 november 2019

En nöjd, medelålders dam

Jag reser ganska mycket i jobbet, och bor en hel del på hotell nuförtiden. Först var det roligt och  lyxigt, nu tycker jag oftast att det skulle vara skönare att vara hemma i min egen säng. Men en sak som jag verkligen njuter av är att få klä på mig pyjamas redan klockan åtta, knycka täcket från den tomma grannsängen och ta rummets ALLA kuddar och lägga mig bekvämt i sängen och bara slappa med Netflix, en kopp te och kanske lite Wordfeud på telefonen.

Alltså det är så enkelt att göra en medelålders dam som jag nöjd. Faktiskt.
(Missnöjd också. Faktiskt. Men nu handlar det inte om den saken.)

I dag är det för övrigt EXAKT en månad tills jag fyller 40.