Sjukförsäkringar

I dag på öppna förskolan kom vi att prata om sjukförsäkringar. Vi har privata olycksfallsförsäkringar åt alla i familjen, men inga sjukförsäkringar, eftersom vi har resonerat som så, att vi, om vi blir sjuka, borde få statlig vård. Men ett par av dem jag pratade med menade att det nog vore väldigt väldigt bra att ha en privat sjukförsäkring också.

Jag vet inte. Jag inser förstås fördelarna med en privat försäkring, man får expertråd på en gång ifall det är något som verkar vara fel. Å andra sidan kan jag lugnt säga att vi hittills i livet har fått allt vi har behövt från den kommunala vården, och att vi antagligen skulle ha lagt ut väldigt pengar på ingenting eftersom vi har råkat vara sällsynt friska. Det här är naturligtvis ingen garanti för att vi kommer må tipptopp i framtiden också. Men även om vi blir sjuka har jag inget emot att anlita den kommunala sjukvården, som enligt våra erfarenheter har varit både välfungerande och bra. Ifall fler och fler söker sig till den privata sektorn märks inte det verkliga behovet av vård och man kanske börjar skära ner ännu mer (eller är det bara jag som inbillar mig att det kunde fungera så?).

Om jag skulle skaffa en privat sjukförsäkring åt mig skulle det antagligen bli svindyrt för att jag är så pass gammal vid det här laget, och för att jag har kronisk magkatarr, något som sjukförsäkringen säkert inte skulle täcka då den har funnits redan innan försäkrandet.

Hur resonerar ni i den här frågan? Har ni privat sjukförsäkring? Har ni inte? Har det känts som om det har varit värt pengarna? Är ni missnöjda med den statliga vården, eller varför har ni valt att tilläggsförsäkra?

Hur mycket pengar sätter ni på mat?

Vi har ett nytt projekt för 2015: vi ska bokföra alla våra utgifter och inkomster. Det låter kanske jobbigt och det är nog lite irriterande att måsta ta vara på varenda litet kvitto, samtidigt tycker jag det blir otroligt intressant att titta vart våra pengar går och hur mycket vi egentligen sätter på till exempel mat.

Nu har ju inte hela januari gått ännu, så jag har inget facit på saken, men jag gissar att vi sätter ungefär 700€ på mat (och annat från matbutiker, typ tvättmedel) i månaden. Jag är ganska säker på att utgifterna har stigit rätt mycket sen vi flyttade till Åland. Här är dyrt och vi äter ute oftare än vi gjorde i Jakobstad (här finns massor med bra restauranger). Jag kan återkomma med en rapport i slutet av januari, så får vi se om jag hade rätt eller var helt ute och cyklade.

Hur är det med er? Kan ni på rak arm säga hur mycket pengar som går åt till mat i era hushåll? Svara gärna här i kommentarsfältet under (ni kan vara anonyma om ni tycker det är pinsamt att prata om pengar). Berätta också gärna hur många vuxna respektive barn ni är som äter (och räkna med eventuella uteluncher också...).

Rättvis arbetsfördelning

Stålsätten eder. Här kommer ett maratoninlägg.

På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.

I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.

På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.

Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.


Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.

Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.

På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.

Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.

För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.

 Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?

Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)

Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera.  Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.

Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.

Gränserna

Lovis har skrivit en jätterolig bok. Jag bloggade om den i morse, men plockade bort inlägget nästan genast.
För det kändes inte bra.
För jag tänker att kanske någon tycker att det är jätteroligt (jag är säker på att de flesta hade tyckt det), och när de får syn på Lovis kommer de att tänka på boken och kan inte låta bli att nämna den. Och sedan får hon höra om hur rolig den var och märker att folk gör sig lite lustiga över henne, trots att ingen menar något illa. Ännu om flera år kan folk tänkas dra upp hennes bok på vid mest oväntade tillfällen. Och det som från början bara vara en kreativitetsspurt förvandlas sakta till något hon blir generad över, något som gör henne illa berörd i flera år framöver.

Så jag tog bort inlägget.
Det var harmlöst. Det var roligt. Men det handlade inte om mig, utan om min dotter, och det kändes som om jag gick över gränsen.

Du som bloggar, har du svårt med dessa gränser, eller vet du exakt på förhand var de går? Tar du hänsyn till din omgivning, din familj när du bloggar? Eller skriver du vad som faller dig in?

Framförhållningen

För en gångs skull är jag ute i god tid med packandet: jag har redan börjat.
Är det något jag absolut inte får glömma? Upplys mig!

Julgodisemballage

I flera kokböcker står det att man skall svepa in julkolorna i smörpapper och så där. Men de vecklar ut sig och håller inte, har jag för mig. Eller? Jag brukar slå in dem i cellofan men det tar så länge att stå och tejpa varenda liten kola. Har någon ett tips?

(Och vad är pergamin, som säljs i butiken? Om jag googlar det kommer jag till Polen.)

Den uppföljande överslätaren

Jag drar mig lite för att fortsätta på temat i förra inlägget. Men jag kan inte riktigt släppa det här. Även om reaktionerna här på bloggen var övervägande positiva vet jag att personer som valt att börja jobba när barnen varit små blev ledsna och tyckte att jag var fördömande. Och det var ju inte meningen.

Min avsikt var aldrig att få någon att känna sig anklagad för att vara en dålig förälder utan snarare att försöka visa att vi som valt att vara hemma i många fall faktiskt har funderat över beslutet. Att vi inte är dumma. Att vi kan vara jämställda ändå.

När föräldrar som börjar jobba tidigt pratar om sitt beslut att låta barnet börja dagis yttras sällan några tveksamheter inför hur barnet skall ta det hela. Jag tror att föräldrarna drar sig för att öppet fundera på den saken just för att vi som valt att vara hemma inte skall få för oss att försöka övertyga dem om att de också borde hålla sig borta från arbetslivet. De har kanske fattat ett ångestladdat beslut och vill inte öka på ångesten genom att höra på argument för att de skall ändra sig, när de en gång bestämt sig.

Vi som väljer att vara hemma, däremot, kanske uppfattar det här som om karriärföräldrarna inte alls bryr sig om hur barnen känner inför att börja dagis. Att de bara tänker på att få börja jobba igen och glömmer bort att fundera på hur barnen tar det. Och då blir det lätt att ifrågasätta beslutet. Det verkar ju själviskt. Beslutet är förmodligen lika väl genomtänkt som hemmaförälderns, men det är svårt att veta vad andra tänker om det inte sägs högt.

Man prioriterar olika. Det är mycket lättare att föra en vettig diskussion om det här om man låter bli att kasta stenar. Men eftersom frågan om föräldraskap är så känsloladdad uppfattas det som om stenar kastas, fast de inte gör det. Om alla inblandade reagerar med att slå ifrån sig, slå ner på varandra istället för att förklara vad de verkligen tänker och känner är det svårt att förstå varandras tankar det allra minsta. Fokus ligger på att förklara varför de andra har fel och inte varför man själv tänker som man tänker.

Som mitt inlägg igår. Jag ville som sagt verkligen inte provocera. Jag ville förklara vår ståndpunkt. Vi alltså, som i jag och Caj. Inte alla hemmafamiljer, för jag har ingen aning om huruvida andra resonerar lika. Och vårt resonemang betyder inte per automatik att alla som gör tvärtom på något sätt har det sämre.

Så nu när jag ställer följande fråga behöver ingen ta det personligt, okej? Ingen behöver läsa in något fördömande i det, utan jag vill helt ärligt veta hur ni tänker: 

Finns det någon orsak att sätta små barn (mellan noll och tre år) i dagis för deras egen skull? 

Tänk på det bara ur barnens perspektiv. Ta inget annat med i beräkningen.

Inga huslån som skall betalas av. Inte den egna viljan att jobba för att förverkliga dig själv eller göra karriär eller träffa folk, de orsakerna kan jag förstå. Men jag vill ha svar på den där frågan. För den är viktig. Alla får kommentera!

Stolarna

På Katarina Maria hittade jag för ett par veckor sedan ett gäng urfina, mörkgula stolar. Våra köksstolar är alla olika (nej två av dem är faktiskt likadana) och i uruselt skick. Två av dem har kollapsat under intet ont anande gäster och därmed förvandlats till ved, en är riktigt fem före att gå samma öde till mötes.

Tror ni att jag slog till då, där vid butiken? Nej det gjorde jag inte. Jag tänkte nämligen att jag säkert hittar flera stolar på Juthbackamarknaden (det fanns bara fyra eller fem på Katarina Maria). Men det gjorde jag inte.

Vi behöver nya stolar. Men gärna gamla och snygga. Har någon sex eller åtta snygga, gamla stolar till salu? Det gör inget om de behöver målas. Men de skall vara snygga. OCH STADIGA!