Jag drar mig lite för att fortsätta på temat i förra inlägget. Men jag kan inte riktigt släppa det här. Även om reaktionerna här på bloggen var övervägande positiva vet jag att personer som valt att börja jobba när barnen varit små blev ledsna och tyckte att jag var fördömande. Och det var ju inte meningen.
Min avsikt var aldrig att få någon att känna sig anklagad för att vara en dålig förälder utan snarare att försöka visa att vi som valt att vara hemma i många fall faktiskt har funderat över beslutet. Att vi inte är dumma. Att vi kan vara jämställda ändå.
När föräldrar som börjar jobba tidigt pratar om sitt beslut att låta barnet börja dagis yttras sällan några tveksamheter inför hur barnet skall ta det hela. Jag tror att föräldrarna drar sig för att öppet fundera på den saken just för att vi som valt att vara hemma inte skall få för oss att försöka övertyga dem om att de också borde hålla sig borta från arbetslivet. De har kanske fattat ett ångestladdat beslut och vill inte öka på ångesten genom att höra på argument för att de skall ändra sig, när de en gång bestämt sig.
Vi som väljer att vara hemma, däremot, kanske uppfattar det här som om karriärföräldrarna inte alls bryr sig om hur barnen känner inför att börja dagis. Att de bara tänker på att få börja jobba igen och glömmer bort att fundera på hur barnen tar det. Och då blir det lätt att ifrågasätta beslutet. Det verkar ju själviskt. Beslutet är förmodligen lika väl genomtänkt som hemmaförälderns, men det är svårt att veta vad andra tänker om det inte sägs högt.
Man prioriterar olika. Det är mycket lättare att föra en vettig diskussion om det här om man låter bli att kasta stenar. Men eftersom frågan om föräldraskap är så känsloladdad uppfattas det som om stenar kastas, fast de inte gör det. Om alla inblandade reagerar med att slå ifrån sig, slå ner på varandra istället för att förklara vad de verkligen tänker och känner är det svårt att förstå varandras tankar det allra minsta. Fokus ligger på att förklara varför de andra har fel och inte varför man själv tänker som man tänker.
Som mitt inlägg igår. Jag ville som sagt verkligen inte provocera. Jag ville förklara vår ståndpunkt. Vi alltså, som i jag och Caj. Inte alla hemmafamiljer, för jag har ingen aning om huruvida andra resonerar lika. Och vårt resonemang betyder inte per automatik att alla som gör tvärtom på något sätt har det sämre.
Så nu när jag ställer följande fråga behöver ingen ta det personligt, okej? Ingen behöver läsa in något fördömande i det, utan jag vill helt ärligt veta hur ni tänker:
Finns det någon orsak att sätta små barn (mellan noll och tre år) i dagis för deras egen skull?
Tänk på det bara ur barnens perspektiv. Ta inget annat med i beräkningen.
Inga huslån som skall betalas av. Inte den egna viljan att jobba för att förverkliga dig själv eller göra karriär eller träffa folk, de orsakerna kan jag förstå. Men jag vill ha svar på den där frågan. För den är viktig. Alla får kommentera!
Nej. Är svaret på din fråga.
SvaraRaderaTänker inte kommentera dina inlägg desto mer, det blir säkert egna blogginlägg om det nångång.
Men. En sak. Jag är också såå trött på att man inte kan diskutera saker utan att folk tar illa upp.
Om man drar samtliga 0-3 åringar över en kam och ser till deras basbehov inte till några som helst omständigheter så svarar jag nej på den frågan.
SvaraRaderaoch frågar tillbaka, varför är den här frågan viktig för dig?
/e
hmm, vet inte vad jag ska svara på din fråga (det finns så många faktorer som spelar in), men en betraktelse: när vi bodde i Köpenhamn och jag var hemma med första ungen tyckte folk jag var helt underlig - stackars barn som inte fick gå på dagis och bli social! Sen flyttade vi tillbaks till Finland och jag var hemma med resten av barnen - då dök det plötsligt upp en massa avundsjuka kommentarer om hur vi hade råd att jag var hemma, eller just sånt att folk som jobbar tar illa vid sig av min blotta existens, som om jag är en levande påminnelse på deras dåliga samvete.
SvaraRaderaKänns lite kul, för åsikten om dagis var totalt diametralt olika i dom två länderna. Skillnaden var väl bara att i Dk var det barnet som for illa, medan här så är det andra mänskor som får dåligt samvete över deras egna val att jobba och dåligt samvete över att deras barn kanske far illa. Vet inte riktigt vilken som är jobbigare, för ingen skillnad hur så är det jag som hemmamamma som blir kritiserad!
Nepp, inte för deras skull.
SvaraRaderaVi lade våra på dagis när de var 3 och 1 år och 4 månader. Då för familjens skull, för att jag skulle få gå tillbaka till jobbet igen som jag ville och på så sätt bli en lite bättre mamma och människa. Jag började helt enkelt vantrivas hemma efter 3 år och ekonomin gjorde sig mera påmind för varje månad, om än det inte på nåt sätt blev akut. Efter den dagen så gick jag tillbaka på heltid och så började mannen vara hemma med barnen ca 2 vardagar i veckan och är det ännu för vi tror inte på det barnen "behöver" dagis inte ens nu när de är 4 och snart 6. Linus som går i förskolan är hemma på fredagar ( om än det meddelandet mottogs med lite skepsis från dagvårdens sida när jag sade det, men förskola är inte läroplikt utan frivilligt) De har vänner, grannbarn, släkten, oss och varandra. MEN vi klarar oss inte utan dagis i vår familjs vardag. Dagis är ett utmärkt sätt för oss att få vår vardag att flyta smärtfritt.
Väl skrivna inlägg av dig förresten!
Fint att du delar med dej av dina tankar!
SvaraRaderaKanske det inte behöver vara, och ofta inte heller är, antingen eller för barnet: hemma 100% eller på dagis 100%? Och att det också är individuellt? Själv har jag delvis fått omvärdera min tanke (naiv och beroende av att inte själv haft barn?) om att för barn i den åldern räcker hemmet väldigt långt då det gäller sociala kontakter. För har sett hur viktigt det verkar också för det lilla barnet med kontakten till jämnåriga.
obs, här menar jag att det var jag som skulle känna MIG som en gladare och bättre mamma, inte att kvinnor är "bättre mammor" i vissa fall än andra. Utan min självbild menar jag i kommentaren över, min självbild.
SvaraRaderaNej.
SvaraRaderaSituationsdiktaren: Då det gäller barnavård verkar det vara väldigt svårt att inte reagera med känslorna. Men jag skall inte kasta sten i glashus, jag kan också ta illa upp fast jag försöker dölja det ;)
SvaraRaderaAnonym: frågan är viktig för mig för att jag på ett sätt vill ha den bekräftelse som Marica ger ett par inlägg längre ner: att det INTE är för barnens skull man lägger dem i dagis som väldigt små. Ibland har jag nämligen fått sådana vibbar, och jag kan helt enkelt inte med min simpla hjärna begripa på vilket sätt det skulle vara bra för barnen. Så jag vill veta om någon annan har synpunkter på den saken.
Ninette: det där är jätteintressant. En god vän till mig som bor i Sverige har råkat ut för samma kritik när hon valt att vara hemma med sina barn länge. Som du säger får man kritik hur man än gör. Både som hemmaförälder och som arbetande mamma (väldigt sällan pappa, dock).
Marica: Ja men vad skönt, det här är ett sånt där rakt och ärligt svar jag var ute efter. TACK! Och tack för komplimangen.
Nej.
SvaraRaderaJag jobbar på dagis. Och jag tar lika gärna emot alla barn, både de som inte ens fyllt året, och de som snart skall över till skolan. Mitt jobb är att göra livet drägligt för dem, och gärna litet roligt också.
Var och en fattar sina egna beslut. Jag jobbar på en serviceinstitution, som primärt finns till för att föräldrar skall kunna jobba. Jag jobbar alltså inte primärt på ett ställe där barn skall utvecklas på bästa möjliga sätt. Det är den krassa verkligheten. Naturligtvis gör jag allt var jag kan för att alla skall ha det så bra som möjligt på alla sätt medan de är på dagis. Och litet till.
Men nej. Vi finns inte till för de 0-3 -åriga barnens skull, utan för föräldrarnas.
Jag respekterar allas val, och jag ifrågasätter inte besluten bakom. Det är inte min sak. Precis som det inte är min sak om du (läs: man) promenerar eller kör Volvo, äter morötter eller biff.
Men nej.
(Förutom ifall det skulle existera hemförhållanden som är så usla så att det bästa är att man inte är där överhuvudtaget om man är 0-3 år).
Anonym 2: Får jag be dig förtydliga: menar du alltså att du har barn idag och att du i motsats till innan du blev förälder tycker att barnen har ett behov av social kontakt utanför familjen före tre års ålder? Jag vet inte om jag förstod...
SvaraRaderaMarica: Check!
Neppe: Jag tror faktiskt inte att jag har träffat en enda som jobbar på dagis som skulle rekommendera dagvård före tre års ålder, ur barnens perspektiv. Det här har nog ytterligare eldat på min vilja att försöka ordna så att vi kan ha barnen hemma länge.
SvaraRaderaNej. Jag och min man delar på hemmalivet, han har fast jobb och jag frilansar. Vi ville båda att barnen skulle FÅ vara hemma så länge som möjligt. De började halvtid på dagis när de var 3 respektive 5 år. Nu går äldsta i skolan, har ingen eftis utan kommer direkt hem. Minsta går på förskolan, har ingen dagis utan bussar hem. Alltså, vi har medvetet valt att inte skuldsätta oss djupt. Vi har köpt ett "billigt" hus som vi har smårenoverat vartefter börsen tillåtit. Vi spenderar inte pengar i onödan. Vi reser inte utomlands hux flux. Vi sparar, vi är medvetna och vi njuter av varje sekund. Vi har aldrig fått höra någon nedsättande kommentar om våra val, tvärtom har vi blivit uppmuntrade och vi har i vår tur uppmuntrat andra att våga tänka utanför lådan.
SvaraRaderaIda
Om det vore så enkelt som att det bara handlade om barnens bästa och inget annat, så skulle fler stanna hemma. Tror jag. För som de andra säger är det säkert bra för barnen att få vara hemma till tre års ålder. Däremot tyckte jag inte att det var bra att stanna hemma så länge. För ingen av oss var glada när det var så. Och var går gränsen att "vara på dagis"? Är den över huvud taget? Är det några timmar? Jag tycker det är bra att vänja sig vid socialt samspel när man är två. Kanske har jag mina vimsiga funderingar, men jag tycker så. Dessutom hänger ju allt ihop med ekonomi. Det är aldig så enkelt som att det bara är att stanna hemma så länge man vill. Tyvärr inte. Inte för alla, inte för mig. Får nu se om jag äter upp mina ord och stannar hemma länge med twinsen. Det är en annan fråga. Man får ändra sig! :D
SvaraRaderaJag tycker att Neppes kommentar är enormt intressant, det skulle vara hemskt roligt att höra fler synpunkter från någon inom barndagvården.
SvaraRaderaNeppe, ifall du läser det här: vad skulle du bedöma att är en lämplig ålder att börja dagis, sett ur barnets synvinkel?
Det är så bra att du skriver om detta, mycket modigt!
SvaraRaderaSkriv mer.
Svar på din fråga: N E J!
som vanligt när något blir entydigt draget åt det ena hållet så ställer jag mig på andra sidan och väger tjockt. nu kommer jag ihåg då jag varit hemma flera år med barnen och maya 4 år var den som klarade sig mycket sämre i dagis än sisse 2. hon anpassade sig inte riktigt efter åren i vår trygga muminvärld, fast jag trodde att det skulle vara helt tvärtom med dom. på båten minns jag också att jag jobbade med en yngling som var bitter på föräldrarna för att mamman var hemmamamma tills han var 5. han hade missat så mycket socialt, tyckte han. och jag själv var ju alltid avundsjuk på barnen som sov eftermiddagsvila - när mamma barmhärtigt hämtade hem mig från dagis kl 13 alla dagar. denhär frågan är nog ett ultrakänsligt kalejdoskop som får olika mönster beroende på hur man snurrar!
SvaraRadera/Hanna K
Först ville jag svara med ett rungande nej. Men när jag funderade efter lite så kom jag på att jag tycker frågan är svartvit. Det beror väl på vad som händer efter att barnet fyllt 3 år och hur många personer ingår i familjen etc. Som ett exempel tror jag det är lättare för ett barn att börja på deltidsdagis under treårs ålder än att först vara tre år hemma för att sedan kastas in i heltids vård. Speciellt om detta barn inte har syskon, måste det ju vara en väldigt stor kontrast. Jag menar inte att jag tror att ett barn under tre år skulle behöva något som inte en hemmaförälder kan ge, tvärtom, men att jag tror att smällen av att först vara hemma i tre år för att sedan kastas in i heltid på dagis (som ett drastiskt exempel) kan vara värre än att börja deltidsdagis innan barnet fyllt tre år och således få en mjukare start. För att flumma till din fråga lite.
SvaraRaderaprecis lina, det är just vad jag erfor; att hur gulle-lullig jag än försökte göra världen för barnen så kom jag inte ifrån att ett samhälle stod därutanför och väntade på deras medverkan. med helt andra värden än mina.
SvaraRaderai vissa sken blir denna dagis-fråga stor, med en fet stil, i andra sken en detalj att hantera på bästa sätt, enligt det som situationen erbjuder.
hanna k
när jag funderar på vad som är provocerande med den här diskussionen är det tex att det man i slutändan kanske kommer fram till är att "mitt barn utvecklar en mycket sundare personlighet än ditt barn". att det barn som fick vara längre hemma på något sätt kommer att få ett avtryck i sin personlighet som är utom all chans för de "förstörda" dagisbarnen. om man drar frågan till sin yttersta spets, alltså. och funderar på varför dethär ämnet är så känsligt att påstå om.
SvaraRadera/ hanna k
Sara - Jo, jag läste :-)
SvaraRaderaDen här diskussionen har alltså två diskussioner i sig. Den att ha barn på dagis. Och den ifall det är det bästa för barnet att börja dagis när det är 0-3 år.
Jag deltar inte i den första diskussionen, eftersom jag inte tänker värdera var och ens beslut att använda sig av dagvård. Måste man så måste man. Vill man så vill man. Det om det.
Men att välja daghem för ett barn 0-3 år för att det är det bästa för barnet - där har jag egna, personliga åsikter, som också är mina professionella.
Jag tror att vi kan få alla barn att trivas med att vara på daghem, oberoende om de börjar som 9-månaders frö eller som 6-årigt förskolebarn. Jag vet också att alla barn är väldigt olika. Några kommer in ett par dagar på förhand för att titta in hur det ser ut på dagis, och sedan börjar de utan större inskolningsproblem. Också små barn. Några har fortfarande efter ett halvt år ledsamt bort, och ropar efter mamma - även de äldsta barnen. Eftersom barnen är så otroligt olika (tack och lov!) så är det svårt att säga vad som är bäst för alla. Men om jag med pistol mot tinningen tvingas lämna ett svar så säger jag tre år. Eller fyra. Men gärna fem. När de är sex år börjar så gott som alla i förskolan dagligen, och då mår man bra av gruppträning året före.
Men om man väljer att vara hemma finns det också dagklubbar och öppna daghem som ger intryck och upplevelser.
Alltså.
En femåring behöver i regel daglig träning i att överleva i en grupp. Då är det riktigt bra att börja daghem.
En fyraåring brukar ofta smälta bra in i gruppen och se fram emot grupplekar. Det är också en bra ålder.
En treåring tar också för sig av daghemsvardagen och klarar för det mesta helt bra av det. Långa dagar är ännu ganska tungt när man är tre år, men även det brukar gå bra efter en tid.
Kort svar? Nej. Enkla frågor? Absolut inte. Rätta svar? Finns inte.
Anonyma frilansaren Ida: På många sätt är vi ju i en fördelaktig sits, vi som ingår i ett par där åtminstone ena frilansar eller kan jobba hemifrån. Det är mycket svårare att flexa med ett jobb som kräver ens fulla närvaro…
SvaraRaderaBitte: Nä exakt, eftersom frågan blir ännu mer individuell och komplex när man blandar in föräldrarnas välmående i den tänkte jag avgränsa lite ☺ Och naturligtvis går föräldrarnas mående ut över barnen i längden, jag tror knappast att det är entydigt bra att vara hemma med en förälder som är arg och irriterad hela tiden. Och naturligtvis är det här en svår fråga att ställa, också i förenklad form. För det är stor skillnad på att börja dagis när man är 10 månader och när man är två år. Det är stor skillnad på att gå på dagis fem timmar om dagen och åtta timmar om dagen. Men för att alls kunna föra den här diskussionen måste man kanske generalisera lite? Och då blir det genast fel eftersom väldigt få kan hitta sin plats i de där generaliseringarna ☺
Sara: understödes
Aja: Tack för peppandet. Jag har lite ont i magen hela tiden. Det känns som om jag inte riktigt vet vad jag har satt igång här. Men det är väldigt intressant.
Hanna: Kan det inte ha med personlighet att göra då? Att Maya skulle ha haft det lika jobbigt också när hon var två, som hon hade när hon var fyra? Och att det på det sättet var bra att hon kunde vara hemma så pass länge, så att hon tack vare sin ålder hade möjlighet att förklara hur hon kände, mer tydligt och analytiskt än en tvååring? Och att Sisse glatt skulle ha anpassat sig också som fyraåring? För att hon är sån? Sen med det där att du var avundsjuk på de som fick stanna kvar på vilan, jag kan ändå tänka mig att den avunden har satt mindre spår i dig än vad övergivenhetskänslan hos en känslig bebis som sätts på dagis heldagar som tio månader gammal KAN göra. Inte automatiskt gör, men KAN göra.
För oss var det ju annorlunda, Idun var två och och tio månader när hon började dagis, Lovis dryga fyra år, och anpassningen för Lovis var mycket enklare än för Idun. I det fallet kan det också ha med personlighet att göra. Jag hade ju väldigt ångest över att de måste börja dagis fast de fått vara hemma länge och fast de bara gick fem timmar om dagen, men överraskades positivt. Det händer mycket roligt på dagis och de utvecklas enormt av det på vissa plan, speciellt beträffande att fungera i grupp. Men jag hade ändå gärna haft Idun hemma lite längre och tycker inte att man som bebis behöver klara av att fungera i grupp för ens egen skull.
Hela den här diskussionen ÄR känslig och hur jag än vänder mig känns det som om jag trampar någon på tårna. Men jag är uppriktigt intresserad av hur andra tänker. Jag tror att det är lika ovanligt att en tidig dagisstart lika totalförstör någons känsloliv som att ett hemmabarns sociala förmåga elimineras.
Lina: frågan är mycket riktigt alldeles för svartvit för att man skall kunna svara entydigt. Det här är skitsvårt. Men jag vill ändå veta hur ni tänker. Det är till exempel jättemycket lättare att vara hemma med ett barn ifall barnet har syskon eller andra barn i närheten att leka med. (Få hemmaföräldrar vill ju hindra barnen från att träffa jämnåriga, även om man ifrågasätter det där behovet att träffa jämnåriga). Jag tror också att mjukstarter alltid är bättre, oavsett vilken ålder de kommer i.
Neppe: TACK för ditt svar. Det är intressant att höra om barnets behov och upplevelse från dagvårdens synvinkel också, för det får man alldeles för sällan. Jag ser att Lovis helt klart har ett behov av att träffa andra barn nu, när hon är fem. Det räcker ganska långt att hon har sin syster att leka med, men jag tror det är bra att hon får träna sig på att umgås med olika typer av människor, eftersom hon och Idun har sina roller som de kanske börjar identifiera sig för starkt med annars.
Nej. Jag jobbar på eftis och ser att till och med så stora barn blir trötta av att tillbringa hela dagar i stora grupper med mycket stök och hög ljudnivå (vet att dagisgrupperna är mindre, men ändå). Några timmar är det roligt att leka med andra barn, men riktigt små barn tror jag inte får ut så mycket av det heller. Sedan är det förstås en annan sak att påstå att barnen skulle fara illa av långa dagisdagar, det vågar jag inte uttala mig om.
SvaraRaderaBarn behöver inte dagis förrän i 3-4 års åldern tror jag. Kan man inte svänga på det och fråga om inte barn behöver sina föräldrar mer?
SvaraRaderaDe flesta svarar alltid att de inte har något val, de måste gå på jobb för att få en paus och bli en bättre mamma, eller för att ekonomin ska gå ihop. Men alla har ett val. Ni har valt, och det kanske triggar andra som låtit bli att välja, och därför gjort som alla andra.
Om man känner att man gör något meningsfullt hemma, så är det lättare att stanna hemma. Meningsfullt i att kunna jobba hemifrån, ha ett projekt eller sköta de husliga sysslorna, allt tillsammans med barnen. Om man förväntar sig att barnen leker själva hela dagen, så blir det varken meningsfullt eller realistiskt. Om man har ett aktivt barn, kan det vara svårt att aktivera det, och så kanske man tror att det behöver komma till dagis och springa av sig. För att man själv tycker det är jobbigt, och att det kräver något av en själv. För det gör det ju, det kräver något av dig att vara tillsammans med barn. Men om man kan se det meningsfulla i att ge sina barn tid, närvaro och erfarenheter, och om man samtidigt tillgodoser sina egna behov av att förverkliga sig själv, så blir det istället värdefullt.
Malin! Bra jobbat med att ha satt igång den här diskussionen. Jag beundrar dig. Sluta ha ont i magen, alla tycker ändå vad de tycker, du har bara erbjudit en plats där alla åsikter får komma till tals. Och DET är bra jobbat.
SvaraRaderarolig diskussion! intressanta kommentarer! om typ 10 år när jag orkar ska jag dra igång en diskussion om/med oss med partner från kultur med traditionella könsroller. varför vi är så lyckliga (och arga, och allt annat man är i ett average förhållande) ahh! spännande.
SvaraRaderahade lite mer att säga om det, men det blev så långt så jag skrev ett eget blogginlägg om det http://www.familjenbahne.com/?p=5218
SvaraRaderaTack för en intressant diskussion!
Dagvård och dagis är inte samma sak i min värld åtminstone. Skulle inte sätta mitt eget lilla barn under tre år i dagis, men nog 10 dagar i månaden hos dagmamma, men då inte heldag där heller. Sen har jag sett att fem år hemma med mamma och ett litet syskon inte underlättar för barnet heller.
SvaraRaderaAtt sånt...
Det krävs en by att uppfostra ett barn!
Tack så hemskt mycket Neppe! Tänkvärda ord!
SvaraRaderaTycker överhuvudtaget att diskussionen skulle må bra av att få lite mera input av de som verkligen vet hur dagisvardagen ser ut.
det är nog säkert vanligt med denna tendens; att försöka hitta en högre, allmän princip bakom de olika valen man gör i livet. en teori, ett sammanhang, en förklaring och bekräftelse på varför man gör som man gör. varesig det (nu t ex inom familjeområdet) gäller amning, sov-rutiner, uppfostran eller dagis.
SvaraRaderaprincipen stöder ju oftast det som passar i hop med (i det här fallet-) mammans natur och möjligheter och behov. den mamma som tycker att det är ok att barnen sover med föräldrarna hittar en själa-princip för det. den som behöver en egen frihet hittar en sömnskole-princip för det.
sen surrar det omkring en massa teorier och principer som blir så stora att det blir svårt att leva sig in i personerna bakom de Andra principerna. de principer som inte är ens egna, och som man helt enkelt inte kan förstå. där bakom finns mammor med annan sorts natur och behov än en själv.
det var nån där uppe i tråden som skrev att det ju finns mammor som vill ut i arbetslivet tidigt för att de ser en samhällsuppgift där. tönk tex nu på en mamma som jobbar med u-landshjälp eller annan konkret nödvändig samhälls-uppgift, där det antagligen är svårt att sätta sig ner och bona om sitt eget liv efter att man väl stigit in och sett det stora sociala behovet. den mamman kan ju ändå sprida en spännande stämning i familjen och ett engagemang och förståelse för världen... + att den mamman också jobbar för ett högre syfte här på jorden. då tycker jag dagis-frågan genast blir liten.
även om du vet vad jag annars känt :)
men nu hamnade jag här.
hanna k
när det förr krävdes en by för att uppfostra ett barn har man nu att välja mellan den lilla familjen eller den systemet globala världen. sorgligt..
SvaraRadera/ hanna k
Har jobbat på dagis och svaret på Malins fråga är nej. Jag tycker Neppe har skrivit jättebra kommentarer. Jag skulle säja att ur ett barns perspektiv skulle 5 år vara lämpligt att börja på dagis. Halvdag. Det finns de som sätter barn på dagis för att de ska utvecklas. Jag tycke de föräldrarna skulle kunna göra någon slags praktik på dagis för att se hur tungt det är att vara på dagis. Jag kan inte tro att det är bra för små barn att alltid vara en i gruppen. Tack vare inbesparingar blir grupperna hela tiden större.
SvaraRaderaMin dotter började dagis före 3-års ålder. Det var ett beslut jag funderade enormt mycket på. Hon började inte i dagis för att vi inte skulle ha klarat det ekonomiskt annars. Hon började inte i dagis för att jag nödvändigtvis måste börja jobba före hon var tre. Hon började dagis eftersom jag tror att dagis är bra för henne. Rätt eller fel beslut blir jag arg på dessa kategoriska svar där man inte lämnar utrymme för en värld där föräldrar som sätter sina barn i dagis före 3-års ålder kan vara osjälviska och ha sina barns bästa i åtanke.
SvaraRaderaVärlden är inte svar och vitt. I min bok kan ett beslut att stanna hemma med sina barn vara precis lika bra som beslutet att sätta sitt barn i dagis. Eftersom alla barn är olika och alla föräldrar är olika finns det inget rätt svar på denna fråga. Tack och lov.
Jag orkade inte läsa alla kommentarer så noggrant, så jag kanske upprepar det någon redan har sagt. Att få vara dygnet runt med de egna föräldrarna är säkert tryggast för en 0-3-åring. Men min mamma har jobbat som hemdagvårdare under hela mitt liv, så där har jag också sett att små barn kan ha det hur bra som helst i en fungerande, nära relation med en dagmamma i en grupp med bara 4 barn. Många barn kommer ju tyvärr från dysfunktionella familjer och då kan de faktiskt tidvis ha det bättre hos dagmamman, som kanske just då är den enda stabila, trygga punkten i deras liv. Ett problem idag tycker jag är ensamheten man kan känna som hemmamamma. Förr delade man på vårdnaden just "med hela byn" - eller åtminstone med hela släkten på samma gård och man behövde säkert inte känna pressen att hinna sköta hushållet och samtidigt sitta på golvet och leka med lego. Fast min dotter bara var knappt två år då hon började i gruppfamiljedagvård kändes det som om hon klättrade på väggarna av tristess månaderna före och jag kände skuld för att jag tydligen inte hittade på tillräckligt roliga saker att göra hela tiden. Nu med lillebror märker jag ju hur olika barnen är - han kan sysselsätta sig själv små stunder, vilket ju gör vardagen betydligt enklare. Men jag tror barnen klarar av att inte vara i dagvård före 3-årsålder, om jag säger så... Själv var jag aldrig i dagvård och hur det har påverkat min personlighet vet jag inte, men det tog lite tid för mig att inse att jag inte är världens centrum
SvaraRaderaEn betraktelse bara... medan jag tog en paus i skrivandet och sedan kom tillbaka hade mannen varit här och skrivit en stund på ett bilforum. Undrar bara om det finns något forum nånstans där män diskuterar dessa saker tillsammans - huruvida de skall vara hemma, på jobb, eller hur deras barn löper minst risk att bli traumatiserade fängelsekunder.
SvaraRaderaTemumriken: Det är en stor skillnad där, om det är bra eller inte särskilt bra eller rätt och slätt dåligt för barnen med dagis. Det vågar jag nog inte heller uttala mig om. Men att det är tungt vågar jag nog påstå!
SvaraRaderaLilla a: Jag tror att barnen behöver sina föräldrar mer. Eller: jag tror att MINA barn behöver sina föräldrar mer. Jag skall snart blogga mera om varför det har varit så enkelt, enklast för oss att göra så här.
Karin: Tack. Jo. Men jag är ju väldigt obekväm med att folk inte tycker om mig. Jag vill att alla skall tycka att jag är trevlig och snäll. Haha.
Anonyma Sara (för jag gissar att det är du. hoppas jag har rätt): Det skulle vara SUPERintressant att höra mer om dina erfarenheter i frågan. För jag är helt säker på att man möter en massa väldigt oförutsedda konflikter och välsignelser när man kombinerar två helt skilda kulturer. Vill du gästblogga om saken? Det är fritt fram!
Ninette: Jag läste ditt inlägg och skall kommentera där snart. Det är tydligen internationellt, eller åtminstone internordiskt, att man gör fel hur man än gör. Och av olika anledningar, då.
Anonym med dagmamman: det är också en viktigt poäng, att dagis och dagvård inte behöver vara samma sak. På gott och ont. Vi i vår tur ville hellre att barnen började på dagis än hos dagmamma, men jag vet inte varför, riktigt. Kanske för att det är större chans att man hittar någon vuxen att ty sig till om det finns fler att välja på…? Vet faktiskt inte.
Hanna: Det är ju det som alltid är problemet i den här diskussionen, man utgår från en teori som dras till sin spets för att man alls skall kunna prata om den och till sist kan nästan ingen identifiera sig med teorin längre. Men jag vill ändå inte säga att diskussionerna är onödiga (och menar givetvis inte heller att du antyder att de är det). Jag tycker jag har fått ut massor av att höra alla andra synpunkter och vill påstå att min förståelse för båda sidorna ökar!
Angående ditt exempel med mamman som jobbar med u-landshjälp kan jag ju också förstås tycka att mamman gör en större insats på ett globalt plan och att det helt säkert för henne kan vara svårt att hänge sig hundraprocentigt till föräldraskapet efter att ha sett världens elände. Men hur många jobbar med att rädda världen, egentligen? Och för barnet kanske närvaron i början av livet ändå är viktigare än den spännande stämningen? Intressant synvinkel dock.
Anonym som jobbat på dagis: tack för det! Jättebra, som sagt, med inblickar från dem som jobbar med barnen.
Malin B: Som sagt var frågan inte alls ute efter att någon behöver försvara sig eller att jag är ute efter att påstå att någon som satt sitt barn i dagis tidigt är självisk. Det finns inga kategoriska, rätta svar, det har vi nog konstaterat längs med kommentarerna. Det jag däremot är väldigt nyfiken på är varför du tyckte att dagis skulle vara bra för din dotter. Kan du vidareutveckla?
Sandra: Jag läste ditt inlägg på bloggen och tyckte det var belysande och smart! Angående kommentaren tror jag du har en poäng i att vissa barn har det bättre med någon som kan ge dem struktur och kontinuitet. Ensamheten som hemmamamma är också en viktig aspekt, inte bara beträffande att man blir tvungen att göra allt själv utan också socialt sett. Det är betydligt lättare att vara hemma på ett ställe där man har sällskap av andra hemmaföräldrar och där barnen får träffa andra barn som också är hemma. Annars upplever man sig nog fort som en utböling. Jag tror det här är lättare i österbotten än till exempel i huvudstadsregionen där många är tvungna att återgå till jobbet relativt tidigt av ekonomiska skäl.
För vår del skulle det antagligen fortfarande gå att ha barnen hemma varje dag, det skiljer bara ett år i ålder på dem och de leker fenomenalt bra tillsammans, vi behöver sällan reda ut gräl eller hitta på grejer åt dem att göra. Och nä: jag tror inte att männen har så värst många föräldraforum de engagerar sig i. Något slags osäkerhet lider vi mammor tydligen av eftersom vi hela tiden mäter oss och jämför oss med varandra.
Jag har jobbat på dagis snart 30år och mycket har ändrats på de åren och tyvärr inte till det bättre.Med dagens stora grupper så svarar jag helt klart nej. Mamma och pappa är absolut de viktigaste personerna för ett litet barn.
SvaraRaderaFör vár son, ja. 2 mornar per vecka är han pá dagis för hans skull, sá att han fár leka med andra barn. Han fár inga syskon, har inga kusiner, inga bekanta med barn som han kan leka med regelbundet. Vi bor ca. 1500km frán trygga Finland där barnen kan leka ute. Han börjar skolan när han blir 4 ár (om jag vill eller inte) om vi bor kvar här dá ännu. Det skulle vara en väldig chock för honom att börja skola om han knappt har lärt sig leka med andra barn.
SvaraRaderaBra diskussion!
SvaraRaderaVi la våra pojkar i dagis när de var 1år9mån. Jag fick ett jobb och kände att jag vill ut och testa mina vingar. Det gick inte smärtfritt, men ändå helt okej. Nu när vi fick tredje killen är grabbarna hemma, men två dagar i dagklubb. De säger själva att de inte vill till dagis. De trivs bra hemma, fast inte jag leker med dem från 7-16. Jag kan inte ångra att vi la dem i dagis, men om jag kan, så vill jag inte behöva göra det med O. Jag håller med om att kvantitet är bättre än kvalitet. Nu ska jag vara hemma så länge som möjligt och ta vara på tiden, för den går fort & för att jag märker att alla barnen mår bra och trivs bäst hemma. Mitt svar på frågan är alltså Nej.
Bra och välskrivna inlägg, Malin! Och med en tre och en halvåring som fortfarande inte gått på dagis än, så har han utvecklats till en självständig, social, trygg och framåtriktig individ i alla fall.
SvaraRaderaDet föregående inlägget älskade jag. Men det här inlägget och diskussionen tycker jag är ganska obehaglig. Och meningslös.
SvaraRaderaAnonym som jobbat på dagis i 30 år: tack för den inblicken.
SvaraRaderaAnonym utomlands: det låter ju logiskt. Två morgnar per vecka är ju väldigt lite, dessutom.
Rebecca: Både du och jag har ju den fördelen att ha barn i samma ålder. Det underlättar oerhört mycket för den som är hemma med dem, tror jag.
Eva: Tack!
Anonym: Vad trevligt att du tyckte om åtminstone det ena inlägget ☺ Och tråkigt om du får obehag, det är inte alls meningen. Varför tycker du att diskussionen är meningslös? 40 kommentarer visar på att många engagerar sig, och det är väl sällan meningslöst?
Jag tänkte faktiskt skriva att i den här situationen är det lyx med tvillingar. De har alltid en kompis, men visst slår det bakut med jämna mellanrum, ibland allt för ofta, och i de stunderna tycker jag inte att det är lika mycket lyx, men det hör ju till livet med småbarn :)
SvaraRaderaDet är inte pedagogiskt motiverat att ha ett barn under 3år i dagis.
SvaraRaderaHälsar/pedagogie magister
Jag tror att svaret är nej. Så undrar jag också - var och när har den magiska gränsen på exakt tre år blivit till? Det verkar som om diskussionen 0-3 har etablerats till en standard. Vi med barn födda på vårvintern har fått göra beslut gällande typ 1,5 eller 2,5. Och visst är där redan en enorm skillnad! Att det då ska klassas som samma kategori av barn på dagis tycker jag är konstigt. Men sjukt bra diskussion och jättebra inlägg!
SvaraRaderaGår kanske mot strömmen här men ibland kan svaret faktiskt vara JA. Det kan vara till barnets bästa. Livet är inte svart eller vitt...
SvaraRaderaTar min egen familj som exempel: Vår som började 2 dagar/vecka på dagis när han var 1,5år. Även om jag då lämnade hemma med en nyfödd.
Varför? Han är utvecklingsstörd och behöver lära sig genom att vara med andra barn. Modellinlärning. Det kunde han inte få hemma, men en trött mamma och ett spädbarn med kolik.
Jag är fast övertygad om att han är på den nivå han är idag mycket pga av att han på dagiset fick denna chans. Dagiset är för honom rehabilitering och vi har läkarutlåtande för det. Läkaren ville att vi skulle haft honom där på heltid redan då, men där gav mitt hjärta inte vika. 5 dagar/vecka började han som 2,5år.
Jag skulle inte här hemma haft möjligheten att ge honom den stimulans och rehabilitering han då behövde. Dagiset och assistenten gav det.
Så ja, jag är glad för hans skull att han hade chansen att vara på dagis innan han vara tre.
Rebecca: visserligen slår det bakut, men det blir jämnare fajter, ju närmare de är varann i ålder :)
SvaraRaderaAnonym/ped.mag: ok
Minna: det har jag också undrat över. Idun började dagis när hon var 2 år och 10 månader, och det kändes för tidigt eftersom jag i mitt huvud också dragit gränsen vid tre. Den där absoluta gränsen är nog väldigt mycket mer individuell än så. Jag kommer f.ö. inte in på din blogg längre. Läser gärna mer om jag får!
Anne: Ja men vilket bra och konkret exempel, jag har full förståelse för att han började dagis. Det är väl alla de här enskilda fallen man behöver prata högt om för att det inte skall bli så tydliga uppdelningar mellan hemmabarn och dagisbarn. Och som sagt: var går gränsen? Det är väldigt nära mellan 2,5 år och 3 år. Egentligen var det dumt att skriva ut en ålder i inlägget, för det är ju enormt stor skillnad på att börja dagis innan man fyllt ett och på att börja dagis när man nästan är tre.
Det jag menar när jag säger att diskussionen är meningslös är att frågan är så snävt ställd att det är självklart att alla svarar på samma sätt. Det är över 40 kommentarer, men alla tycker lika. Och ändå handlar diskussionen om en fråga där vi ju alla vet att alla inte tycker lika.
SvaraRaderaDet är så mycket som måste beaktas om man ska diskutera hur man ska organisera livet för att barnen ska må bäst. Det handlar om en dynamisk process där hela familjens välmående måste beaktas.
Men det var inte min mening att vara negativ eller aggressiv, ibland blir det annorlunda i skrift än vad man egentligen avser.
för barnens skull skulle jag påstå att det bästa för dem är att få vara hemma 0-3 år. vid ca 3 års ålder börjar kompisar ha en stor betydelse därför tycker jag att barnen bra kan börja vid dagis då. men jag vet också att på grund av ekonomin kommer mina framtida barn högst troligen också börja i dagis ganska tidigt.men eftersom en del av barnen börjar i dagvård redan vid ca 1 års ålder skulle jag sååå vilja poängtera vikten av smågrupper. barn i åldern 0-3 år ska enligt mig inte vara i större grupper än 8 barn som högst. jag skulle åtminstone inte vilja lägga min framtida 1 åring i en grupp med 12 barn. jag jobbar på ett gruppfamiljedagis med 8 barn, av vilka alla barn inte är alla dagar. det är enligt mig en riktigt passligt stor grupp.
SvaraRaderaJag hade skickat en låååång kommentar redan förra veckan, men den har tydligen försvunnit i cyberspacen nånstans...
SvaraRaderaMen en kort version av det jag skrev: Jag blev inte alls sårad av första inlägget trots att jag/vi valt att lägga sonen tidigt i dagis, men överslätningen gör mig faktiskt irriterad. Allt är faktiskt inte så svart vitt som många vill få det att låta. Vi lade vår son idag för att jag ville börja jobba för att jag vantrivdes hemma och kände att jag inte då för tillfället kunde ge M det han behövde. Och jag ser absolut inget negativt med det dagis han är på, och jag har aldrig haft dåligt samvete för att han "måste" vara på dagis, för jag vet att han har det bra där och personalen säger att de sällan sett ett så tryggt barn som M.
Alla mammor och pappor väljer det som de anser att är bäst för barnet och familjen som helhet och jag blir trött på att man måste förklara sina beslut och motivera vad som är bra med det ena och det andra. Jag ser mig själv som en bättre mamma när jag får vara på jobb några timmar per dag och jag njuter och uppskattar all tid jag får tillsammans med min son. Jag är hemma med honom på fredagarna och vi njuter båda av den dagen och hittar på en massa skoj eller så är vi bara hemma och läser böcker hela dagen. Och visst kan jag ibland tänka att han är lite liten att vara i dagis, men jag ser att han mår bra, så varför skall jag oroa mig??
Jag tycker vi skall sluta döma folk för hur de väljer att leva sina liv och acceptera att alla säkert försöker göra det som de anser är bäst för deras familj, så att den skall vara så trygg och harmonisk som möjligt.
Jag hade inte tänkt kommentera alls, men jag märker att jag blivit och ältat detta idag. Jag håller med ovanstående kommentar. Att ställa frågan så där svartvitt, JA eller NEJ, gör att man pekar ut att eftersom alla svarar NEJ så blir slutresultatet att vi som har satt/kommer att sätta barn i dagvård - oavsett om den är halvdag, kortare veckor, dagmamma eller vad det vara må - utpekas som sådana som inte gör det som är det bästa för barnet.
SvaraRaderaKontentan: det finns ingen orsak att för barnets skull sätta barn i dagvård före 3 års ålder, dvs vi som gör det gör fel mot barnet.
Det där pratet om kvalitetstid... Tror jag är ett sätt att försvara sig själv som förälder. Man vill göra karriär, förverkliga sig själv, hålla på med sina egna intressen. Så då kallar man den tid man tillbringar med sina barn för kvalitetstid, för att döva sitt samvete...
SvaraRaderaDen enda kvalitetstid som finna är; kvantitet!
Eller är jag ute och cyklar?!
Susanne
Det föregående inlägget handlade ju om hur det är tråkigt att många anser att dagens hemmafruar är lite dumma som inte fattar att använda sin fulla potential. Om hur många tar för givet att hemmafruarna inte tänkt efter. Men i det här inlägget och i vissa kommentarer är det liksom tvärtom, man utgår ifrån att de som börjat jobba när barnen varit små inte tagit saker och ting i beaktande, att de "fattat ett ångestladdat beslut" och därför inte vill tala om hur barnen mår på dagis. Att de "dövar sitt samvete" genom att prata om kvalitetstid.
SvaraRaderaMen det behöver inte vara så. Kanske beslutet inte var ångestladdat, kanske samvetet inte behöver dövas? Varör då? För att man är dum i huvudet? För att man inte prioriterar mjuka värden? Nej, kanske för att beslutet i den situationen som just den familjen befinner sig i kanske känns entydigt rätt. Varför det? Orsakerne kan vara många. Så mångfacetterat är livet, så komplicerad är människan.
Även om man svarar nej på frågan behöver man automatiskt inte känna någon ångest för att barnen går på dagis. Lika bra kan jag ställa mig frågan:
SvaraRaderaFinns det någon orsak att låta små barn (mellan noll och tre år) att se på tv för deras egen skull?
Svar: Nej
Låter jag dem se på tv: Ja
/tormenta
Nu har jag tyvärr inte egna barn ännu så jag kan inte ta ställning till detta men man kan ju också fundera på hur tidigt man själv blev satt på dagis när man var liten. Jag var 6 månader gammal när mamma började jobba igen och då fick jag vara hos dagmamma.
SvaraRaderaAnonym: Alla svarade inte på samma sätt. Alla tycker inte lika. De flesta gör det, men jag fick ju också flera vettiga svar på på vilka sätt det kan vara bra att sätta barn i dagis, svar som jag kanske inte skulle ha fått om jag inte gjort frågan snäv. Kanske. Jag vet inte. Du har alldeles rätt i att det är mycket mer än det här som skall tas i beaktande, det försökte jag belysa. Det är svårt att skriva så uttömmande att allt man tänker kommer med i texten☺
SvaraRaderaC: Smågrupper är bra!
Veronika: Vad trist att du blev irriterad, det var som sagt inte min mening (jag vet inte om jag sagt det här eller på andra ställen, så jag säger det gärna igen) Jag menade naturligtvis inte att alla mammor och pappor innerst inne mår dåligt över att sätta sina barn i dagis, och jag vet att alla inte har dåligt samvete, jag tycker inte heller att man måste ha det, så klart. Det där var mest frågan om en fundering kring varför den sakliga diskussionen mellan de två lägren (för det är faktiskt så jag ofta upplever det) sällan blir av utan att någon blir arg. Orsaken till att man behöver förklara sina beslut är väl att det ökar förståelsen för hur andra tänker. Det tycker jag är jätteviktigt. Det är det diskussionerna har som mål, tycker jag. Efter att ha pratat med folk kan man inte alls lika enkelt gå omkring om döma varandra, då man förstår hur andra tänker.
Maria T: din klarsynta kommentar förtjänar faktiskt ett eget svar, i ett eget inlägg. Stay tuned.
Anonyma Susanne: Samtidigt tänker jag mig att kvalitetstid är mycket bättre än ingen tid alls. Att man verkligen satsar på att ta vara på tiden man har tillsammans, medvetet, och inte störas av annat är ju också bra på sitt sätt.
Anonym: Det verkar finnas många tolkningar av båda inläggen, både positiva och negativa. Se mitt svar till Veronika ovan. Du har alldeles rätt i att människan är mångfacetterad och komplicerad.
Tormentan Johanna
Japp, mycket riktigt. Se mina kommentarer ovan. Jag tycker/tror inte att ångest över att barnen är på dagis på något sätt är obligatorisk.
Anonym: Har du påverkats av att vara på dagis som sex månader då?
Bara för att artikeln är aktuellt med ditt inlägg.
SvaraRaderahttp://www.helsinginuutiset.fi/artikkeli/80125-”alle-kolmevuotiaiden-paikka-on-aidin-kanssa-kotona”
Ja. Åtminstone min dotter blir understimulerad av att bara vara hemma. Vi är inte kul nog, helt enkelt. Och det finns inga andra barn i hennes ålder i närheten.
SvaraRadera