Maratoninlägg nummer tre

Några av kommentarerna till det här inlägget belyste ett problem med hur frågan var ställd, och jag håller med om att det hela inte blev så smidigt som jag hade tänkt mig.

Maria formulerade dilemmat så här: ”Att ställa frågan så där svartvitt, JA eller NEJ, gör att man pekar ut att eftersom alla svarar NEJ så blir slutresultatet att vi som har satt/kommer att sätta barn i dagvård - oavsett om den är halvdag, kortare veckor, dagmamma eller vad det vara må - utpekas som sådana som inte gör det som är det bästa för barnet.
Kontentan: det finns ingen orsak att för barnets skull sätta barn i dagvård före 3 års ålder, dvs vi som gör det gör fel mot barnet.”

Förlåt mig! Det var inte alls min avsikt med frågan.

För det första tänkte jag (naivt) att alla på min uppmaning skulle koppla bort de personliga omständligheterna från frågan och bara se det ur barnets perspektiv. Men så här i efterhand inser jag att det inte går. Det är alltför svårt att inte känna sig som en bov eller en hycklare om man svarar nej på frågan men ändå har barnen i dagis. Begreppet ”att ha barn i dagis” är dessutom väldigt relativt. Orsaken att jag bad er utelämna allt personligt, tillfälligt, var för min egen del för att avgränsa frågan lite grann. 

Det var dumt. 

Ekonomi, att må bra själv och att få vardagen att rulla är naturligtvis viktiga orsaker de med, och det är, trots mina försök, svårt att diskutera den här frågan utan att ta helheten i beaktande.

För det andra var jag inte ute efter att få ett entydigt nej-svar på frågan. Jag ville veta hur ni andra tänker om barnets utbyte av dagis i en tidig ålder, speciellt som jag vet att man i många andra länder (och i vissa fall också här) sätter barnen i dagis av sociala skäl.

Och svaren var heller inte enbart nekande. Här är två exempel från kommentarerna:

1. För vár son, ja. 2 mornar per vecka är han pá dagis för hans skull, sá att han fár leka med andra barn. Han fár inga syskon, har inga kusiner, inga bekanta med barn som han kan leka med regelbundet. Vi bor ca. 1500km frán trygga Finland där barnen kan leka ute. Han börjar skolan när han blir 4 ár (om jag vill eller inte) om vi bor kvar här dá ännu. Det skulle vara en väldig chock för honom att börja skola om han knappt har lärt sig leka med andra barn.

2. Går kanske mot strömmen här men ibland kan svaret faktiskt vara JA. Det kan vara till barnets bästa. Livet är inte svart eller vitt...
Tar min egen familj som exempel: Vår som började 2 dagar/vecka på dagis när han var 1,5år. Även om jag då lämnade hemma med en nyfödd.
Varför? Han är utvecklingsstörd och behöver lära sig genom att vara med andra barn. Modellinlärning. Det kunde han inte få hemma, men en trött mamma och ett spädbarn med kolik…

En annan sak jag har tänkt på är hur man i föräldrafrågor ofta automatiskt tolkar vissa uttalanden på så vis att deras motpol i diskussionen är dålig (fattar ni vad jag menar?). Att påstå att barn under tre har det bäst hemma betyder inte att man automatiskt tycker att de har det dåligt på dagis, trots att det ofta tolkas så. Att säga att man satt barnen i dagis som små för att man själv kände att man behövde få mer stimulans än hemmalivet kan erbjuda en, betyder inte automatiskt att man bara tänker på sig själv och att man inte alls tar barnet i beaktande. Det här är uppenbart, men jag vill ändå förtydliga.

Mitt svar på frågan är också nej, så där allmänt sett, samtidigt som jag håller med om att personerna som kommenterade ovan hade väldigt goda skäl att sätta sina barn i dagis. Det var nyttigt för mig att få ta del av era exempel. Själv tycker jag att det är bäst för de flesta barn under tre år att vara hemma men också jag har fått pruta på den idén på grund av ett nytt jobb. Idun började på dagis ett par månader innan hon fyllde tre. Löjligt liten skillnad kan nån tycka, men för mig var det jobbigt. Min personliga magiska gräns går fortfarande vid tre år (hellre ännu senare), trots det här beslutet.

För övrigt tror jag att de flesta som alls funderar på de här frågorna är alldeles tillräckligt bra föräldrar som det är. Hör ni det! Vi är alldeles tillräckligt bra, även om våra vägar dit är olika.