23 november 2011

De lägre stående

Hanna bloggar klokt igen!
Precis samma sak har jag också funderat på.
Varför anses en kvinna jämställd först när hon gör samma sak som en man av tradition sysslar med? Varför lyfts inte det som tidigare hörde till ett kvinnligt kunnande fram som lika mycket värt och lika viktigt istället för att sopas under mattan som lite banalt och helt utan tyngd? (Jag bloggade lite om det tidigare här.) Jag tycker givetvis inte att det är kvinnans uppgift att bära på kunskapen om att sköta ett hem, jag tycker att varje vuxen människa skall klara av att ta hand om stället man bor på. Och att kunskapen som krävs för det skall räknas som värdig och viktig.

Att sköta barn, koka, städa och laga mat betraktas ibland som något lägre stående människor håller på med. Något man inte befattar sig med om man är seriös. De seriösa tjänar pengar. Ju mer pengar, desto seriösare är man.

Jag kan bli riktigt sur på att underhåll, matlagning och barnomsorg nedvärderas, det är trots allt grundläggande för att människan skall överleva och må bra. De som städar, lagar mat och sköter barn hör fortfarande till de sämst betalda i samhället och de lägst stående i yrkeshierarkin.
Tänk det.
Trots att alla vet, innerst inne, att man mår dåligt av att äta fabrikstillverkad mat, av att vistas i smutsiga och sunkiga miljöer och att det är är av största vikt hur våra barns vardag ser ut för att de skall bli balanserade också som vuxna, tycker man inte att de som jobbar med den här sortens göromål är så viktiga att de får ordentligt betalt. Eller att den som sköter de här uppgifterna hemmavid gör ett viktigt jobb.


Det vardagliga slitet är fortfarande andra klassens göromål.
Åtminstone ifall en kvinna gör det. (Eller en invandrare, men orättvisan i det hör inte till det här inlägget.)

5 kommentarer:

  1. så sant.

    det är också helt absurt att tänka att trots att man satsar mestadelen av sin tid på detta "seriösa", så skulle det aldrig vara "det" man gråter hjärteskärande över på en begravning, till exempel. där är det relationerna man sörjer - och kanske allt oftare just det faktum att man hade alltför lite tid med varann. att man aldrig lärde känna varann, på riktigt...

    i "systemet" behöver vi ju inte vara oss själva, där duger det om vi sköter vår roll. men den kan vemsomhelst ersätta, och därör sörjer ingen oss där heller. ett sub-liv, är vad det lätt blir.

    hanna k

    SvaraRadera
  2. bra skrivet! just igår läste jag en text på yles sidor där nån manlig höjdare inom företagsvärlden beklagade sig över att kvinnor vill downshifta, och han påstod att det var dåligt, för då gör de ju sånt som kvinnor förr har gjort, istället för att göra "riktigt arbete" - och det var förstås karlar som han som kan bestämma vad som är "riktigt arbete"...

    http://yle.fi/uutiset/kotimaa/2011/11/downshiftaus_saattaa_vahvistaa_perinteisia_sukupuolirooleja_3040357.html

    SvaraRadera
  3. Precis! Det sorgliga är att ju mer pengar man har desto mer makt har man, också i familjen (enligt utredningar). Så förutom att hemarbetet ska bli högre uppskattat så måste kvinnor få ha egna pengar. Mycket svårt.

    SvaraRadera
  4. Jag associerar vidare till detta med att föda och amma barn -det är ju ett otroligt stort privilegium att få uppleva det, tycker jag, och istället för att problematisera det och att med alla medel försöka göra babyn så oberoende av en som möjligt (främst för att man ska kunna jobba vidare på karriääääären) kunde man ju bara bejaka det allra bästa med att vara kvinna.

    SvaraRadera
  5. Ni har så rätt allihop!
    Men ibland är det bara så att livet gör det svårt för just kvinnan...
    Hos oss är det mannen som sköter allt det där. Och till råga på allt arbetar han utanför hemmet. Han ensam får dra det största lasset. Inte för att jag inte också ville men för att livets krämpor gjorde det omöjligt för mig. Hurra för de arbetande mammorna och papporna!!!

    SvaraRadera