Barnfestklädoteket

Eftersom min favoritsyssla är att producera fler idéer än jag någonsin kan förverkliga ger jag er härmed en projektidé som någon med piggare och aktivare sinnelag än jag själv kan köra igång.

Problem:
Så här i julfesttider köps det massor av snygga och dyra (och oetiskt) tillverkade barnfestkläder som används bara en gång. Det är rätt vanligt, skulle jag tro, att man köper en stilig kostym eller en röd klänning som nästa år är för liten, eftersom barn är kända för att växa jättesnabbt. Visserligen kanske stassen i fråga går vidare till följande bror eller syster i ledet, eller till en yngre kusin eller kompis, men faktum är att få festkläder hinner bli uppnötta innan de är så omoderna att ingen vill använda dem längre.

Lösning:
Ett nätverk eller en firma som hyr ut festkläder till barn för några euro per kväll. Sällan äger alla julfester i en stad rum på samma dag, så redan under en säsong skulle kläderna kunna användas många gånger. Jag skulle åtminstone jättegärna ha anlitat en sån, nischad firma nu till julfesten istället för att köpa festkläder åt Lovis för dyra pengar, som jag gjorde igår. Eller bara ha gått in i en facebook-grupp och kollat vad som finns, vad som är ledigt när och bokat in mig. Det skulle ju vara toppen, eller hur? Och jätteenkelt, egentligen. Man startar en sluten grupp där kriteriet för att vara med är att man själv bidrar med festkläder som kan lånas ut. Under bilden skriver man in vilka datum kläderna är tillgängliga, storlek och var de finns. Sen är det bara att höra av sig om man behöver låna. Bra va?

(Enda problemet är kanske hur man ska göra ifall någon råkar förstöra ens kläder... kanske man måste garantera att återlämna dem i gott skick, eller skaffa något nytt, motsvarande om det går illa? Alla betalar in 1 euro på facebookgruppens konto, och så kan man få ersättning därifrån ifall kläderna får fläckar som inte går bort. Det finns en del att lösa, men inte mycket, vågar jag påstå.)

Hemgjord deodorant

De allra flesta deodoranter innehåller aluminium. Nu som då cirkulerar info om att man hittat samband mellan bröstcancer och aluminium i deodoranter, huruvida det stämmer eller inte vet jag ej, men det skadar aldrig att vara försiktig.

Eftersom jag är en svettig typ kan jag inte bara sluta använda deodorant. Det finns deodoranter utan aluminium, men de flesta försöker bara överrösta svettlukten med en annan doft, och det fungerar verkligen inte särskilt bra. Så läste jag på Marias blogg om hur man gör sin egen deodorant. I perioder har jag testat med bara kallpressad kokosolja, det har visserligen fungerat rätt bra det också, men jag ville testa något som i alla fall har lite doft. Nu råkade jag inte ha Tea tree oil hemma, så jag tog några droppar eterisk bergamottolja som blivit över en gång när vi kokade eget schampo. Fungerar lika bra.

Så här ser receptet ut (kopierat från Marias blogg)
½ dl matsoda
½ dl majsstärkelse (typ Maizena)
5-6 msk kokosolja på burk
5-20 droppar eterisk olja

Blanda ihop de torra ingredienserna. Blanda sedan ihop oljorna sinsemellan. Blanda ihop allt. Klart.

Jag hällde upp min deodorant i två urtvättade glasburkar. På sommaren när det var varmt skiktade den sig och var jobbig, men nu har den betett sig alldeles utmärkt i ett par månader, jag smörjer in lite i vardera armhålan efter att jag tvättat mig på morgonen och det fungerar minst lika bra som vilken butiksdeodorant som helst.

Drömmen om det enkla

Jag begriper mig inte riktigt på stora system. Teoretiska ideologier har jag inget intresse av att fördjupa mig i, historiska skeenden fascinerar sällan, eftersom jag inte får syn på människorna bakom det hela. Förmodligen borde jag förkovra mig åtminstone i landets politik, men det finns alltid mer akuta saker att ta itu med. Mat som skall kokas, barn som skall kramas, texter som skall skrivas.

Jag föredrar när saker är små. Greppbara. Som barn funderade jag ofta på strategier för att bli självförsörjande. Jag planerade hur jag skulle göra för att tillverka allt från scratch. Den kreativa processen för att få mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen var spännande. Långa stunder var jag sysselsatt av att försöka fundera ut hur man tillgodoser sina basbehov. Hur man hittar mat i skogen, hur man väver tyg eller tovar. Jag läste också mycket. Böcker om fattiga och sorgsna barn som kanske borde ha inspirerat mig till hårt lönearbete eggade mig snarare till att förbereda mig på att klara mig själv, helt och hållet. Jag föredrog berättelser om barn som lärde sig vilka örter man kunde äta och hur man flådde en ripa framom böcker där hjältinnan gjorde karriär som sekreterare.

Ibland pratar Caj och jag om att sälja allt vi äger, göra oss av med lånen och köpa ett litet hus långt ute i skogen. Jag vet att vi inte är ensamma om den här drömmen, vi är många som funderar i liknande banor, i synnerhet nu när det har blivit trendigt med downshifting.

Just nu är vi helt nöjda med att (nästan) bo i stan. Skogen börjar där vår gata tar slut och vi kan ha höns på gården. Men det är ändå roligt att drömma.

Jag föreställer mig hur vi återtar kontrollen över hela vår verklighet. Inget utifrån kan hota oss, som en ekonomisk kollaps eller ett världsomfattande ... elavbrott. Min fantasi inför diverse katastrofer är oändlig. I mitt huvud är vi självklara överlevare ifall vi skapar oss ett eget system som vi förstår oss på, krymper världen till något vi kan kontrollera.

10,5 timmar

Borgå ligger ofattbart långt från Jakobstad. Vi kör alltid ungefär så hårt som man får. Men det tog oss över tio timmar från start till målgång den här gången. Närmare bestämt tio och en halv.

Fatta! Tio och en halv.

Det går snabbare att flyga över Atlanten.

Att köra i mörker, regn och eventuell halka är en mardröm, när man tänker närmare på det är det ju helt vansinnigt att mötas i hundra kilometers hastighet i beckmörker. Men vi överlevde.

På tal om att flyga börjar jag ha lite dåligt samvete över allt bränsle vi indirekt förbrukar genom att flyga till Martinique (om exakt en månad idag). Och jag tänker att vi som kompensation kanske borde göra oss av med bilen och åka kommunalt, cykla och gå överallt.

Det är väldigt, väldigt komplicerat att vara utan bil i Österbotten. Det kan hända att det nästan inte går, med tanke på jobb och dagis. Det är inte heller lätt att genomföra med två rätt unga barn i hushållet, vintertid är det för halt att cykla, och för långt och kallt att gå.

Fast förra året intervjuade jag en familj som var utan bil i sju månader, i Jakobstad. Det var bökigt, men det gick. Om vi säljer bilen har vi ju inget val utan måste klara oss.

Jag har inte övertygat Caj än, inte ens mig själv, men jag tänker på det ganska ofta. En gång räknade jag ut att vi lägger ut ungefär tre hundra euro på bilen i månaden (bränsle, försäkringar, bilens värde utslaget på tio år, service osv.) Man kunde antagligen åka taxi och buss ganska många gånger för den summan. Det skulle vara intressant att prova.