Harry Potter och det förbenade barnet

Jag beställde den åttonde Harry Potter-boken i slutet av sommaren, Harry Potter and the Cursed Child, och har precis läst ut den. På svenska heter den Harry Potter och det fördömda barnet, (vilket jag inte alls kan ta på allvar, för det låter mest som ett kraftuttryck från Lönneberga).

Jag visste att boken var skriven som ett teatermanus, så den delen överraskade mig inte. Men jag blev verkligen besviken på innehållet. Kanske det delvis beror på att så gott som alla miljö- och personbeskrivningar har fallit bort (formen är sån på ett scenmanus), men jag tror ändå att den största orsaken är att berättelsen är så kaotisk, råddig och svår att greppa. Eftersom tidsresor är en central del av berättelsen utspelar sig handlingen på flera tidsplan samtidigt och redan det rör till det ordentligt. Dessutom förekommer en massa bekanta karaktärer som plötsligt är vuxna, och en helt ny generation som på något plan har samma roller som de vuxna karaktärerna hade i de tidigare böckerna. Alla vuxna karaktärer verkar dessutom vara så dåliga på att kommunicera med sina äkta hälfter, på ett väldigt stereotypt sätt, vilket störde mig jättemycket.

Jag har visserligen läst alla böcker (de första fyra, fem gånger), men det är länge sedan och jag påstår mig inte vara någon Harry Potter-expert. Jag undrar därför vad ett riktigt superfan tycker om boken (finns det nån därute som vill berätta?). Jag undrar också vad någon som inte har läst de andra böckerna tycker, hänger man alls med som H.P.-novis? Och är det bara jag som inte alls är särskilt förtjust i det fördömda barnet? Tell me!

I övrigt i år har jag läst Annika Sandelins Pinsamt och livsviktigt (superbra, precis som föregångaren Yokos nattbok, båda med illustrationer av Linda Bondestam), En myras liv (den gillade både Lovis, Idun och jag, men den har varit så hypad på Bladen brinner att jag kanske ändå hade väntat mig ännu mer), samt en roman på engelska av Jennifer Lazaris, som jag tyvärr inte alls var särskilt imponerad av.

Trevnad

Just badade jag. I vatten känner jag mig lätt och smidig fast jag i övrigt styltar omkring som om jag var i vecka hundratjugofem istället för tjugofem. Dessutom fick jag upp värmen, jag har haft kalla vader hela dagen. Dessutom fick jag håret tvättat medan jag låg ner.

Utöver dessa uppenbara fördelar passade jag på att dricka ett glas kall äppelsaft medan jag plaskade runt. Och så läste jag de första kapitlen i Jessica Schiefauers bok Pojkarna. Najs, hade mitt utlåtande varit om jag var en hipp ungdom.

Nu tänkte jag bara: ja det här var ju riktigt trevligt, tyst för mig själv.

Bra liv

Jag vaknar ibland mitt i natten och kan inte somna om. Då ligger jag och funderar, läser kanske lite, gör några drag i wordfeud och borrar in näsan i nacken på den som råkar ligga bredvid mig. (Oftast Idun.)

I natt var jag vaken mellan halv fyra och fem. Jag ägnade en del av den tiden åt att läsa ut Angelfall av Susan Ee. Den var bra. Jag har läst rätt mycket postapokalyptik under det senaste året, och det blir allt svårare att imponera på mig, men den här kändes ovanligt fräsch och intressant. Jag ser fram emot fortsättningen som skall ges ut under nästa år. En annan bra postapokalyptisk (hujeda mig sånt svårt ord att skriva) bok var Poison Princess av Kresley Cole.

Under oktober månad läste jag bland annat tre böcker som jag förknippar med bokmässan för en månad sedan: Anaché (Maria Turtschaninoff), Gräset är mörkare på andra sidan (Kaj Korkea-aho) och Torka aldrig tårar utan handskar (Jonas Gardell). Alla var bra. I Marias bok beundrade jag främst storyns oväntade vändningar, den genomtänkta världen och de trovärdiga karaktärerna, i Kajs bok var det språket och hans förmåga att kombinera övernaturligheter med vardagliga österbottningar som imponerade på mig och Gardells bok sögs jag helt enkelt in i och sträckläste, jag hade glömt att jag gillar hans böcker så där mycket. Trots tragiken. Eller på grund av? Läs böckerna! Alla tre!

Nu sitter jag här vid matbordet, fortfarande iklädd pyjamas, med en tom tekopp bredvid mig och författandet av två texter till nästa DT på agendan. På andra sidan bordet sitter Caj vid sin dator med en nybryggd latte framför sig. Barnen är på dagis och i förskolan, elden sprakar i kakelugnen, huset är städat för en gångs skull, maten för nästa vecka är inhandlad och ikväll skall vi åka till Vasa och hänga med Jonas och Saija. Bra liv!

Sådana världar

Jag hänförs av författare som kan bygga sådana världar. Så trovärdiga och så vackra, så vemodiga och så grymma. Jag imponeras av berättelser som flyter, sagor där de överjordiska detaljerna smyger sig in obemärkta och övertygande. Trots att jag aldrig känt till namn, fenomen, förmågor och samband nickar jag i medhåll inombords när jag läser: just det ja, naturligtvis används scuppies för att önska småsaker. Brimstone heter han som köper tänder och har hemligheter. Och att Karou har blått hår, tja, varför inte. Kanske skulle jag själv?

För att inte bli avskräckt av andras talang påminner jag mig om att fantasin är oändlig, att någon annans fantasi aldrig tar något från min egen. Jag måste bara öva, öva och skriva, skriva så kanske jag någon dag också kan skriva något som berör någon annan på samma sätt. Ens lite grann. Please.

Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor. Läs den. (Fast spara den gärna så du inte behöver vänta lika länge på uppföljaren som jag måste göra)

Rör mig inte!

Det blir många bokinlägg nu. Men nu har jag igen läst en bok som var jättebra. Och den här gången upptäckte jag den lite för tidigt, för nu är det nästan ett ÅR tills uppföljaren släpps.
f r u s t r a t i o n e n.
(Den slapp jag helt med Hunger Games eftersom alla tre hade kommit ut när jag började läsa)

Boken heter Rör mig inte och var, i likhet med Hungerspelen en postapokalyptisk dystopi. (Hahaha, förlåt, men definitionen låter så osannolikt pompöst. Det var alltså en dyster framtidsskildring efter att världen as we know it har kollapsat.)

Jag trodde att den var svensk, men när jag hade läst ett par sidor blev jag ändå tvungen att kolla, och det visade sig att originalet är från Amirika. Det var synd, jag hade gärna läst den på originalspråket, för bara för att jag vet att den är skriven på engelska läser jag och gör (förmodligen urdåliga) simultantolkningar av dialogen längs med vägen. Bara för att höra i mitt huvud hur det låter på riktigt. (jo, jag vet att berättelsen inte är på riktigt-på riktigt).

Men läs den. Den är bra.

(Och boken var nummer sextiofyra i ordningen för i år. Jag har verkligen läst sanslöst mycket på sista tiden. Farten är hisnande och jag hinner nästan inte smälta allt jag läser. Jag älskar att läsa. Jag älskar verkligen att läsa.)

Här, en beskrivning av boken från Wahlströms hemsida:
Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig. Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg.
Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu.
Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.

Allra hemskaste syster

Nu har jag läst ut boken Allra hemskaste syster av Lina Forss, den som kom på posten från Booked för ett tag sedan. Jag måste tyvärr meddela att den var en besvikelse. Och det känns hemskt att skriva det, eftersom jag vet hur oändligt mycket jobb det är med en bok.

Karaktärerna är till största delen osympatiska. Huvudpersonen Cornelia tyckte jag lite bättre om efter ett tag, men för mig är det viktigt att kunna förstå mig på  åtminstone någon av personerna i boken (inte så att jag behöver kunna identifiera mig med dem, men få en så pass klar och konsekvent bild av personerna att jag förstår hur de funkar). Och så blev det aldrig här.

Och storyn. Den ledde liksom ingenvart. Ofta innebär en berättelse någon form av förändring eller utveckling hos karaktärerna, men jag tycker att intrigen, utvecklingen, stampade på stället. Varken situationen eller personerna förändrades så pass att det skulle vara värt en hel roman.

Språket var heller inte särskilt bra, användandet av väldigt tidstypiska slanguttryck gör att boken känns som en slit- och slängvara. Slanguttryck i dialog är en sak, men när direktöversättningar från engelskan (bokens originalspråk är svenska) som "suga upp till någon" istället för att ställa sig in, dyker upp i den övriga texten tycker jag det ger ett oseriöst, nästan lite korkat intryck. Dessutom fanns det en del slarvfel (en författares mardröm, jag vet), på ett ställe stod fel namn (efter några meningar framkom det att situationen handlade om en annan person än den stycket inleddes med att nämna) och käbbel stavades tjäbbel, vilket är fel. Jag vet att jag antagligen är en ganska språkkritisk läsare, men det känns så synd att slarva när man en gång satsar och trycker och binder in en bok.

Så nä. Jag rekommenderar den inte.

(I dag har jag börjat läsa Rör mig inte, som skickades ut på Booked för ett tag sedan. Jag var inte registrerad då ännu, men boken verkade så intressant att jag beställde den från Ad Libris förra veckan. Och sen, sen skall jag äntligen läsa Eld, uppföljaren till Cirkeln. Jag drar ut på den njutningen eftersom jag anar att den kommer att vara lika fantastisk som sin föregångare.)

Fantasy

Jag gillar fantasi. Jag tycker om berättelser där gränserna är lite flytande, där berättelsen inte tvingas in i de normala ramarna.


Jag läser en hel del fantasy. Mest på engelska. Ofta om vampyrer. Jag har nyligen läst en riktigt rolig serie av Molly Harper, som jag rekommenderar, den är inte så våldsam och blodig som vissa serier kan vara, utan mera rolig. Som chick lit med en vampyrtvist.


Just nu håller jag på att läsa Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Jag halkade in på Amandas blogg via Maria Turtschaninoff, som tipsade om hennes lista på vad man skall tänka på om man vill bli barnboksförfattare. Maria har skrivit en liknande lista. Båda är mycket upplysande, informativa och inspirerande.

Hursomhelst: jag hade inte hört om Amanda tidigare men beställde hennes bok och den är bra. Mycket välskriven. Obehaglig. Spännande. Fängslande, men inte på det där sättet att man vill kasta sig in i den och läsa ut den på en gång utan mera så man vill dra ut lite på läsandet, njuta. Och det är ovanligt för mig!

Många av mina vänner som läser en massa tycker inte alls att fantasy är intressant eller viktigt. Då känner jag mig nästan lite barnslig som verkligen går igång på sådant som inte skulle kunna hända i verkligheten, istället för att bli till mig över politiska biografier eller antologier om ensamstående pappor i Stockholms förorter eller djupgående intervjuer med Indiska yogis på fyrtiotalet.

Några av vännerna säger att de känner att de missar något när de inte läser fantasy. Att det är synd att det finns hela världar som är stängda för dem.

Vad tycker du om fantasy? Hurudana böcker läser du helst?

Någon gång

Jag önskar att jag hade mätt lite noggrannare på klänningen jag håller på att sy. För nu blev ärmarna för smala. Jag vet inte om jag orkar sprätta upp dem. Jag hade utgått från att den skulle bli perfekt. (Någon gång borde väl den teorin kunna slå in?)

Vår murare har börjat med kakelugnen. Hittills har han bara rivit. Som brukligt i byggsituationer är det mer jobb än vi räknat med. Mer damm också. Överallt. Jag hade utgått från att det skulle vara ett snabbt litet ingrepp. Fixa lite, mura lite, tända på. Ungefär. (Någon gång borde väl den teorin kunna slå in?)

Nu skall jag gå och lägga mig. Helst utan att läsa några timmar först. Så jag vaknar pigg, nyter, utvilad och fräsch imorgon. (Någon gång skall jag väl kunna låta bli böckerna?)

Hemma igen

Nu är familjen hemma igen. Allt är som vanligt. Men jag har haft skönt!
Jag brukar ofta göra upp överdrivet ambitiösa planer när jag har lite tid för mig själv samtidigt som jag också har tänkt att jag skall vila. Nu hann jag med bådadera.

Jag har bakat bröd och muffins, haft ett hemmaparty (mitt första någonsin), umgåtts med några vänner, läst en halv bok, och en fjärdedel på nästa, skrivit två (!!) kapitel på manuset (det är kanske det jag är gladast över), städat hela huset, varit ute och sprungit, bytt lakan, tvättat två maskiner tvätt, spelat gitarr och sjungit för första gången på evigheter, ritat ett nytt mönster till en klänning som jag aldrig hann sy och läst jättemånga bloggar... och jobbat förstås. Massor med grejer låter det som när jag rabblar upp dem så här. Men ändå känner jag mig utvilad. Och så här mycket skulle jag aldrig kunna göra och samtidigt känna mig utvilad när familjen är hemma.

Och så hann jag drömma att Martinique drabbades av en tsunami före vi åkte iväg, så vi blev tvungna att åka till Grekland istället. Jag hoppas verkligen att jag inte drömmer sanndrömmar.

Att ha egen tid är helt klart ett vinnande koncept (bortsett från martiniquedrömmen alltså). Jag borde boka in nästa dejt med mig själv redan nu, så att den blir av.

Mannen, del 1

Jag har funderat mycket på stereotyp manlighet på senaste tiden. Och idag bloggar Peppe om pojkar och flickor. Jag skall återkomma till det hon skriver i ett senare inlägg. Men nu börjar jag med en annan aspekt.

De är ganska osynliga i min värld, de där dominanta, jättemuskulösa, överpossessiva, tystlåtna männen som är benägna till slagsmål och som har svårt att prata om sina känslor. Jag gillar i verkligheten inte alls den här typen av män men i en av de fantasyserier som jag nyligen läst porträtteras alla män på det här sättet, både till fasa och förtjusning. För trots att det går emot mina ideal och trots att jag aldrig skulle orka leva med en sådan här människa, är det något ... grottmänskligt kanske, som gör att jag tycker det är spännande att läsa om dem. Jag vet inte varför. Jag skäms lite.

När jag har diskuterat det här med mina vänner inser jag att jag lever i en bubbla där det är lätt att gå igång på något vars baksida man aldrig behöver tampas med. I min verklighet tar männen tar paus från karriären för att stanna hemma med barnen, är delaktiga i gemensamma beslut, lyssnar på sina partners och är engagerade i hushållsarbetet. Precis som jag vill att det skall vara.

Vad är det då som gör att jag kan tycka att det är lite spännande med en fiktiv supermaskulin snubbe som försvarar sin kvinnas heder med risk för sitt eget liv och som gillar att... slåss för att visa sin kärlek? Det är ju fruktansvärt primitivt.

Nu hoppas jag att ni aldrig vänder det här avslöjandet emot mig. Okej?
Och jag skall snart läsa något mera kvalitativt och credd-ingivande.

Singel i stan

Japp. Att vara ensam hemma var fruktansvärt trevligt. Jag var inte ensam i och för sig utan hade några vänner på besök, vi beställde baktillbehör och sen satt vi och pratade till nästan halv tolv. Det är sällan jag får behålla mina gäster så länge, de flesta brukar vara tvungna att åka hem för att barnen skall somna, men den här gången var inga barn med och vi hade mycket att avhandla.

Och så låg jag i mina rena lakan och läste till klockan ett, klockan sju vaknade jag av mig själv (skit också, jag hade tänkt sova lite längre nu när jag hade chansen), nu skall jag ta en joggingtur och sen måste jag väl duscha, äta frukost och fara till jobbet.

Men alltså hemska saker vad jag njuter av att vara ensam hemma. Det är nästan lite skrämmande. Jag kunde enkelt fortsätta flera dagar till.

Tävling

Nu är det dags för en tävling igen. För igår på loppis hittade jag en av mina favoritböcker, Korpens sång, av Per Nilsson.

När jag läste Korpens sång första gången var jag kanske fjorton eller femton år gammal. Jag sommarjobbade på biblioteket, boken var bara en bok av många i högen böcker jag släpade hem. Föga anade jag att jag skulle falla så totalt som jag gjorde. Efter jobbet satte jag mig på trappan till mitt barndomshem och uppslukades helt. Jag hade bara ett par timmar på mig, ett glapp mellan arbetsdagens slut och vaktandet av två små barn, som jag sysslade med på måndagskvällarna den sommaren, så jag sneglade på klockan med jämna mellanrum och läste, läste, läste. Där fanns spänning, livsvisdom och romantik. När jag kom hem från barnvaktandet fortsatte jag läsa och läste ut boken någon gång under natten.

Sedan dess har jag läst och lånat ut den många gånger. Att kunna bygga upp en intrig och ett persongalleri lika övertygande och inspirerande som Per Nilsson är ett eftersträvansvärt författarmål. Han har skrivit många bra böcker. Men frågan är om inte den här är den allra bästa.

Jag har den redan i min bokhylla och vill gärna att någon annan också skall få den. Så nu lottar jag ut mitt loppisexemplar.

För att delta i utlottningen skriver du ner ett av dina tidigare bokminnen i kommentarsfältet nedan. Jag ser fram emot att få läsa ditt svar! Tävlingstiden går ut fredagen den 21.10. Lycka till!

Baking Spree

Jag har fastat i vampyrträsket igen. Jag har en fäbless för vampyrböcker och har under sommaren sträckläst alla hittills utkomna böcker i Sookie Stackhouse-serien. Elva stycken. Caj och jag tittade på första säsongen av True Blood för ett par år sedan, serien gillade jag inte, men böckerna är bra.

Eftersom jag tröskat igenom en bok om dagen de senaste dagarna beslöt jag mig för att jag måste ha paus idag. Dels har jag haft en hel del arbete (jag har skrivit sju texter till veckans tidning), dels har jag många halvfärdiga projekt som jag aldrig tar itu med eftersom jag bara läser.

Men istället för att tapetsera klart, reparera trasiga kläder eller provtrycka en tygbeställning började jag baka. Mycket. Jag bakade kex, gjorde glass från scratch som jag fyllde kexen med, bakade maränger och slängde ihop (faktiskt, för jag orkade inte ta fram elvispen) en morotskaka. Dessutom intervjuade jag Thomas Di Leva, skrev ut den intervjun och var ute och joggade fem och en halv kilometer. Nu skall jag stretcha och duscha. och kanske läsa liiite.

Jag tror jag måste återgå till att tillbringa eftermiddagarna genom att läsa. Det här var tungt.

Psst. Jag funderar och funderar och efter att ha läst ett par böcker på bibbans läsplatta har jag nog bestämt mig för att skaffa en egen. Men vilken skall jag köpa? En Amazon Kindle eller en Sony Reader? Kindlen är det lätt att hitta böcker till, men Sony Readen har touch screen. Alla tips tas emot med tacksamhet.

Om kärleken till böckerna

Förra helgen tillbringade jag i sängen. Jag läste böcker, värmde min sjuka mage och mina kalla tår på en vetevärmare och tog det lugnt. Sov.

Den här helgen börjar först nu, jag har gjort en intervju och skrivit en artikel idag och dessutom varit och jumppat. Barnen och Caj är i pulkabacken, jag borde antagligen börja med maten men orkar inte riktigt. Så jag tror jag lägger mig under täcket igen. Med en bok. Mmmm....

Alltså jag älskar verkligen att läsa. Det är världens bästa och enklaste sätt att underhållas. Fantasin är fenomenal och fantastisk.

Trånga bakgator i London. Planlösningen i de olika karaktärernas hem. Skogsgläntor med hemliga gravar. Utsikter över landskap jag aldrig besökt. Allt ryms där, mellan pärmarna och bakom pannbenet. Att hitta sådana världar mellan två pärmar förbluffar mig fortfarande, efter tjugosju år av läsande.

Att läsa är som att resa, men mycket enklare. I love it.

Böckerna

Sedan några år tillbaka bokför jag allt jag läser, för att minnas vad jag läst när. 2010 blev slutsumman 73 böcker. Hittills 2011 har jag läst åtta böcker. Det verkar bli ett bra bokår i år.

1. Herrmansson Marie: Hembiträdet
2. Skeslien Charles, Janet: Annonsflickan från Odessa *
3. Skäringer, Mia: Dyngkåt och hur helig som helst
4. Edelfelt, Inger: Hemligt ansikte
5. Evaovich, Janet: Motor Mouth
6. Nilsson, Johanna: Janis den Magnifika *
7. Teir, Philip (red.): Extremt platt och otroligt nära
8. Kluun, Ray: Änklingen

De som har stjärnor efter sig rekommenderar jag varmt. De andra var också helt bra. Sämst var kanske Mia Skäringers bok, den var en besvikelse.