Jag har funderat mycket på stereotyp manlighet på senaste tiden. Och idag bloggar Peppe om pojkar och flickor. Jag skall återkomma till det hon skriver i ett senare inlägg. Men nu börjar jag med en annan aspekt.
De är ganska osynliga i min värld, de där dominanta, jättemuskulösa, överpossessiva, tystlåtna männen som är benägna till slagsmål och som har svårt att prata om sina känslor. Jag gillar i verkligheten inte alls den här typen av män men i en av de fantasyserier som jag nyligen läst porträtteras alla män på det här sättet, både till fasa och förtjusning. För trots att det går emot mina ideal och trots att jag aldrig skulle orka leva med en sådan här människa, är det något ... grottmänskligt kanske, som gör att jag tycker det är spännande att läsa om dem. Jag vet inte varför. Jag skäms lite.
När jag har diskuterat det här med mina vänner inser jag att jag lever i en bubbla där det är lätt att gå igång på något vars baksida man aldrig behöver tampas med. I min verklighet tar männen tar paus från karriären för att stanna hemma med barnen, är delaktiga i gemensamma beslut, lyssnar på sina partners och är engagerade i hushållsarbetet. Precis som jag vill att det skall vara.
Vad är det då som gör att jag kan tycka att det är lite spännande med en fiktiv supermaskulin snubbe som försvarar sin kvinnas heder med risk för sitt eget liv och som gillar att... slåss för att visa sin kärlek? Det är ju fruktansvärt primitivt.
Nu hoppas jag att ni aldrig vänder det här avslöjandet emot mig. Okej?
Och jag skall snart läsa något mera kvalitativt och credd-ingivande.
Visst är det superprimitivt, men onekligen fascinerande. Som i filmen "Den siste mohikanen", där Han springer över slagfältet för att rädda sin älskade som han nyss träffat.
SvaraRaderaIbland överträffar det fiktiva verkligen. Och gott så.
Ja. Man får väl lov att välja vilka delar av en komplett personlighet man fokuserar på då det gäller fiktion. Det är ju det som är charmen.
SvaraRaderaÅh, det här vill jag diskutera mera, vi måste boka ihop oss någon dag!
SvaraRaderaOch prata om MANNEN i mitten också, inte bara grottmannen och den moderna mjukismannen.
(Och förresten: vad är det som gör att man måste nedvärdera det du just läst och sätta stämpeln "icke kvalitativt", lite som med "bonde söker fru" som många finner det ytterst roligt att framhålla att de INTE ser på.)
Mycket intressant! Jag förstår inte varför jag blir till mej trasorna när min man klär på sej diverse manliga attribut heller. Hur primitiv är jag egentligen?
SvaraRadera