Livsleda

Här muras så det står härliga till. Båda våningarnas två mittersta rum är utrymda och inpyrda i murbruk, uppriven isolering och skräp. Mitt i det här lever vi.

Det är kanske det pågående bygget i kombination med allmän hösttrötthet som gör att jag känner mig irriterad. Jag borde antagligen ta lite bloggpaus just nu, i bemärkelsen sluta läsa andras bloggar. Det är lätt att få känslan av att alla andra gör allt. Det är lätt att tro att det att man inte hinner med allt bara räknas om det är ett medvetet val. (Som man bloggar om.) Det räknas inte om man helt enkelt inte ... hann med. Fast det är så mycket mänskligare.

Som om jag inte hade nog med alla mina personliga projekt, (skriva, läsa, leva vardagsliv och sluta ha dåligt samvete över att jag aldrig hinner förnya en gul apelsin) känner jag att jag borde göra en massa saker. Jag borde aktivera mig i egenskap av duktig samhällsmedborgare, samvetsgrann världsmedborgare,  feminist, urmoder med mjuka värderingar, underbetald författare, ekologi- och återvinningsidealist, leva-enkelt-teoretiker, kulturintresserad litteraturvetare.

Men jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte tycka saker, söka information, diskutera, debattera och agera. Jag vill bara svepa in mig i en filt, lägga mig armarna om mina barn och läsa om Pippi på rymmen. Eller som idag, föra fiktiva anteckningar över påhittade sjukdomar med dem.

Blodtryck: högt.

Plåster: Hello Kitty.

HB: fem

Osv. 

En var läkare, en sjukskötare, en patient. Vi turades om. Tydliga hierarkier. Man behövde inte göra andras jobb, man hade sitt eget. (Patientens uppgift var att ligga stilla och jämra sig. Sjuksköterskans var att skriva ner allting och att lyda läkaren. Läkarens var att bestämma.)

Livet är egentligen väldigt enkelt. 

(Väldigt enkelt att göra komplicerat.)