Kommunikation

Numera drabbas jag ofta av en otrolig matthet inför världen. Det är så mycket missförstånd och så mycket ondska, så mycket förklaringar som aldrig går fram, så mycket som skaver. Jag vet inte om min uppgivenhet är tecken på en begynnande 40-årskris (fyllde 38 för en dryg vecka sedan) eller om det är så att mina skygglappar har blåst iväg i höststormarna och jag plötsligt upptäcker sånt som andra har vetat hur länge som helst. Jag som alltid har sett på mig själv som en obotlig optimist är plötsligt irriterad och cynisk.

Det här med kommunikation till exempel. Hur kan det vara så svårt? Nu menar jag inte att det är fel på alla andra utom mig, utan att det är fel på oss alla. Eller fel och fel, det är ju bara så det är med oss människor, att allt vi tycker, tänker och vill måste igenom så många filter (den egna hjärnan måste först formulera vad det är som känns, uttrycka det med ord som ska transportera via nån annans blick eller hörsel, in i en hjärna, och förstås synkas med alla den personens referensramar, känslor, åsikter och erfarenheter. Ja ni hör ju själv, här finns otaliga ställen det kan slå slint och gå snett. Inte undra på att världen är så knäpp som den är).

Och när jag tänker på kommunikation, framförallt misslyckad kommunikation, så får jag alltid den här låten i huvudet. (Jag tror förresten att Suzanne Vega är den artist jag har lyssnat mest på och gillat mest genom livet.)

Jag tror jag borde hänga lite mindre på FB och instagram och lyssna mera på musik och läsa bra böcker. Ja.

Och för att avsluta det här med en positiv grej (jag har tydligen inte gett upp hoppet ännu!) ska jag tipsa om en bra bok jag läste ut igår: Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland. Riktigt bra! "John Green möter Rainbow Rowell" stod det på baksidan, och de är ju båda fenomenala författare, så en författare som är som en hybrid av dem båda lät lovande, och höll faktiskt måttet också.

Den falska Bernice

En fantastisk rolig sak med 2015 är att den tredje boken i serien om Patrik och Pensionärsmakten kommer ut i mars. (Min fjärde bok, alltså. Nu får jag nog med rätta kalla mig författare, eller hur? Wohoo.)

I sedvanlig ordning har jag skrivit texten och Joanna Vikström Eklöv står bakom de fina och roliga bilderna. Just nu är vi inne i det bästa skedet (för mig, obs, för mig) när mitt arbete är så gott som klart och jag får följa med Joannas illustrationsprocess. Det är alltid lika spännande att se hur min text ser ut i bilder.

Egenmäktigt förfarande

Jag lånade den augustprisvinnande boken Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som e-bok, efter att ha hört om den både här och där. Det var först när jag började läsa den som jag insåg att jag bara snappat upp att den finns, aldrig vad den handlar om. Så här kommer en kort beskrivning, hittad på adlibris:

"Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat."

Jag kände pinsamt nog igen mig i Ester, huvudpersonen. Även jag har i min ungdomliga enfald inte fattat när ett önskat förhållande inte har potential överhuvudtaget, jag känner igen mig i det där att vackla mellan stolthet och förnedring och så vidare. Ändå blev jag i likhet med Jessi mycket irriterad på boken. Samtidigt som den innehåller drösvis med briljanta och skarpsynta resonemang (jag hade ständigt lust att anteckna eller på något sätt märka ut olika rader -vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om, men de var både snitsigt formulerade och innehållsmässigt ackurata) återspeglar den en pinsam del av verkligheten som jag på något sätt hade hoppats (fåfängt, gissar jag) att aldrig behöva konfronteras med längre, absolut inte på riktigt, men inte heller i fiktiv form. Temat i boken är maktbalansen i ett förhållande där den ena vill mer än den andra, varpå den andra beter sig väldigt vårdslöst med den makt hen får i och med detta.

(Jag hade för övrigt väldigt svårt att föreställa mig vilken ålder Ester och Hugo befinner sig i. Tänkte hela tiden att det handlade om 40-50-åringar, men jag vet inte. Nån annan som kan gissa?)

Egenmäktigt förfarande är liten och tunn, bara 123 sidor, men måste läsas ganska långsamt eftersom man tappar bort sig i ordvindlingarna annars. (Eller så är det bara jag.) På något underligt sätt kan jag nog rekommendera den, trots detta väldigt ambivalenta inlägg.

En (försenad) recension

Ni minns kanske att Sara Jungersten gästbloggade här för en dryg vecka sedan? Jag borde ha recenserat boken genast efter att jag läst den för att få med allt, men eftersom recensionsdatumet var lagt till den 7.2 sköt jag upp det och här sitter jag nu, tre dagar senare i mina trötthetsdimmor och har helt missat det viktiga datumet. Gah! Nå, bättre sent än inte alls. Here we go.

Boken handlar om Mira, lantisen som gjort en rejäl makeover och gift sig med ett kap, industriarvtagaren som är rik på både framgång och pengar. (Han är verkligen ett kap på riktigt, så där personlighetsmässigt, men Mira är så koncentrerad på att upprätthålla sitt nya jag att det som faktiskt gör honom till en riktigt bra typ går henne förbi. Jag hade velat lära känna den här snubben ännu bättre). Mira gör allt för att sudda ut sitt förflutna som lätt överviktig lantis med kläder från Prisma. Hon skapar den perfekta varianten av sig själv, på bekostnad av allt det som gör henne intressant.

Mira och Kari bor i ett enormt dyrt, stiligt inrett hem i Västervik. Ett hem som är lika befriat från personlighet och charmerande defekter som den fasad Mira försöker upprätthålla. Det är bara det fina som får synas. Allt annat stuvas undan.

Så blir Mira äntligen gravid men tillvaron börjar vittra sönder istället för att bli rosenröd och ljuv. I grund och botten är det Miras osäkerhet som driver intrigen (och förfallet) framåt, med följder som gör att hon efter ett tag befinner sig i sitt föräldrahem på landet, utan framtid, utan sin man och utan att veta vem hon riktigt vill vara. Den delen av boken när hon kommer tillbaka till hembyn är en blandning av ångestfyllda och samtidigt träffsäkra, jättelustiga passager som gör att boken blir ännu bättre, trots att den är bra från början.

Samspelet mellan karaktärerna är lysande. Dialogen känns trovärdig, den är både rolig, välformulerad och äkta. Just interaktionen mellan karaktärerna i persongalleriet tycker jag är något av det bästa med hela berättelsen. Så väldigt mycket av en persons kärna kommer fram i hur hon beter sig i sällskap med andra, och att författaren använder sig av dialogen på det här sättet gör att man som läsare får en större möjlighet att lära känna persongalleriet utan att någon skriver en på näsan.

Och så språket! Ni vet ju hur förtjust jag är i att läsa välskrivna texter. Här finns så mycket att ta fasta på. Dels alla snillrika och klichébefriade detaljbeskrivningar som gör att man förstår precis hur det är, låter eller ser ut, dels det personerna säger eller hur de beter sig som gör att berättelsen känns helgjuten och naturlig.

Ja, hörni, ni som inte har läst boken än har en angenäm upplevelse framför er. Läs boken! Och just nu finns ett specialerbjudande för dig som väljer att köpa den från Schildts & Söderströms webbshop: du får ytterligare 10% rabatt på boken (utöver de 25% som redan dragits av i och med att boken är månadens bok) när du uppger rabattkoden "Mira".

Sådana världar

Jag hänförs av författare som kan bygga sådana världar. Så trovärdiga och så vackra, så vemodiga och så grymma. Jag imponeras av berättelser som flyter, sagor där de överjordiska detaljerna smyger sig in obemärkta och övertygande. Trots att jag aldrig känt till namn, fenomen, förmågor och samband nickar jag i medhåll inombords när jag läser: just det ja, naturligtvis används scuppies för att önska småsaker. Brimstone heter han som köper tänder och har hemligheter. Och att Karou har blått hår, tja, varför inte. Kanske skulle jag själv?

För att inte bli avskräckt av andras talang påminner jag mig om att fantasin är oändlig, att någon annans fantasi aldrig tar något från min egen. Jag måste bara öva, öva och skriva, skriva så kanske jag någon dag också kan skriva något som berör någon annan på samma sätt. Ens lite grann. Please.

Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor. Läs den. (Fast spara den gärna så du inte behöver vänta lika länge på uppföljaren som jag måste göra)