Back to the future

Så där en gång per år brukar jag leverera någon stor nyhet här på bloggen. Det är alltid spännande. I år är nyheten denna:

Caj har sagt upp sig från jobbet och vi flyttar tillbaka till Jakobstad om några veckor.

Det har inte varit ett enkelt beslut. Det hade lika gärna kunnat gå tvärtom. Att sälja Jakobstadshuset och flytta hit permanent har varit ungefär lika sannolikt som att välja ett annat spår. Återvända till Jakobstad, eller flytta någon annanstans.

Exempel 1: jag har googlat jobb i Canada och Nya Zeeland säkert trettio gånger det senaste halvåret.

Exempel 2: jag (och Edda) har sprungit på bankmöten på samtliga Mariehamnskontor och utrett möjligheterna att ta antingen ett helt nytt lån (så vi skulle äga två hus) eller bara ett, vi har beviljats lån, diskuterat marginaler och lånepaket.

Exempel 3: vi har varit på mer än en handfull husvisningar, hela familjen.

Exempel 4: vi har en massa idéer om hur vi kunde förbättra vårt hus i Jakobstad så att det skulle passa oss alla fem på ett ännu bättre sätt än det brukar.

Sen inträffade en del saker på Cajs jobb som gjorde att det plötsligt stod fullständigt klart för oss vilket alternativ vi åtminstone måste välja bort. Eftersom det är lättare att flytta barnen på sommaren mellan två skolår, och eftersom vårt hus ändå skulle byta hyresgäster i juli, och eftersom huset vi bor i här på Åland är till salu just nu är valet rätt lätt. Från och med början av juli återvänder vi till vårt betydligt stillsammare liv i Österbotten.

Det finns så mycket med Åland vi kommer sakna, framförallt alla fina människor vi har lärt känna under året. Mitt hjärta brister när jag tänker på att jag inte längre kan träffa Karin och Fredrik, Sara och Hasse, Aino och Matias och Albin och Liv när andan faller på. Jag sörjer förlusten av barnens underbara skola och skolans alldeles fenomenala skolbibliotekarier Anna och Elspeth som jag verkligen kommer sakna. Och alla andra människor som jag har lärt känna, via barnens klasskompisar, via sångstunden på Margarethagården och via öppna förskolan. Vilket år det har varit, alltså.

Och samtidigt ser jag fram emot att få återvända till vårt eget hus. Jag ser fram emot att bo nära familjen, släkten, vännerna igen, och jag längtar efter att få leta reda på nya höns som vi kan ta hand om. Jag ser fram emot att inte behöva pussla så förtvivlat för att få två heltidssysslor och tre barn, varav ett hemma på heltid, att löpa smidigt. Caj är hemma med Edda från och med om en vecka, jag fortsätter jobba, men under betydligt humanare tidpunkter, och barnen får återvända till sina gamla klasser i skolan.

Tack Mariehamn för allt vi fått uppleva.

Tack Jakobstad för att vi får komma tillbaka.

Sjukförsäkringar

I dag på öppna förskolan kom vi att prata om sjukförsäkringar. Vi har privata olycksfallsförsäkringar åt alla i familjen, men inga sjukförsäkringar, eftersom vi har resonerat som så, att vi, om vi blir sjuka, borde få statlig vård. Men ett par av dem jag pratade med menade att det nog vore väldigt väldigt bra att ha en privat sjukförsäkring också.

Jag vet inte. Jag inser förstås fördelarna med en privat försäkring, man får expertråd på en gång ifall det är något som verkar vara fel. Å andra sidan kan jag lugnt säga att vi hittills i livet har fått allt vi har behövt från den kommunala vården, och att vi antagligen skulle ha lagt ut väldigt pengar på ingenting eftersom vi har råkat vara sällsynt friska. Det här är naturligtvis ingen garanti för att vi kommer må tipptopp i framtiden också. Men även om vi blir sjuka har jag inget emot att anlita den kommunala sjukvården, som enligt våra erfarenheter har varit både välfungerande och bra. Ifall fler och fler söker sig till den privata sektorn märks inte det verkliga behovet av vård och man kanske börjar skära ner ännu mer (eller är det bara jag som inbillar mig att det kunde fungera så?).

Om jag skulle skaffa en privat sjukförsäkring åt mig skulle det antagligen bli svindyrt för att jag är så pass gammal vid det här laget, och för att jag har kronisk magkatarr, något som sjukförsäkringen säkert inte skulle täcka då den har funnits redan innan försäkrandet.

Hur resonerar ni i den här frågan? Har ni privat sjukförsäkring? Har ni inte? Har det känts som om det har varit värt pengarna? Är ni missnöjda med den statliga vården, eller varför har ni valt att tilläggsförsäkra?

En bra dag

Den här dagen har varit alldeles fantastisk! Edda sov till klockan åtta! Huset var städat eftersom jag städade hela igår (det händer nästan aldrig att nån lyckas städa det i ett svep). Maten var inhandlad!

Jag lyckades yoga riktigt från morgonen utan att bli avbruten! Sen hade jag ju en alldeles ypperlig skrivsession på fyra timmar. Mitt i den fick jag ett sms om att de böcker jag har skrivit fanns på yles hemsida. Och mycket riktigt hittade jag en fin artikel om både Patrikböckerna och Alberta & Tor. När jag kom hem hade Caj både tvättat, hängt tvätt och tillrett sushiriset så vi kunde genast börja montera (eller vad det nu heter när man pusslar ihop) sushin inför kvällens middagsbjudning. 148 bitar senare dök gästerna upp, två jättetrevliga familjer som vi lärt känna sedan vi flyttade hit. Och det var så gemytligt! Alla vi umgås med här på Åland är så sanslöst trevliga. Sushin var god och samtalsämnena intressanta.

När gästerna hade gått hem lekte vi följa John med Edda som ledare. En väldigt kort stund visserligen, men hon tyckte det var jätteroligt, speciellt när hon sprang jättehårt och hela familjen följde efter. Haha. (Hett tips för alla som har ettåringar, alltså, jag hade inte provat förr med en så här liten John, men det gick utmärkt.)

Och sist, det som nästan är allra bäst: efter ett drygt år av sömnproblem har Eddas nattningsceremoni äntligen rett upp sig. Hon somnar utan sällskap, snabbt, i vårt rum. Hon är inte ledsen utan säger glatt godnatt från sängen, kramar sin kanin och somnar utan ett pip. Och hon sover hela natten. Det här gör mig så oerhört glad, för den konstanta sömnbristen har verkligen varit tärande på alla sätt. Vi kom ut på andra sidan av spädbarnssovandet, ännu en gång. Jag vågar inte tro att hon alltid kommer sova så här bra. Men jag är så glad över att det här skedet har hållit i sig rätt länge.

Just i denna stund känns livet väldigt trevligt, må jag säga.

Hos oss 09.20 eller en studie i amatörföräldraskap

Jag: kan ni vara snälla och bädda sängarna.
Idun: nej tack.
Jag: jag låter snäll nu för att det inte ska verka som om jag befaller er, men på riktigt befaller jag er att bädda sängarna.
Lovis: ja ja då.

Gulliga saker Edda gör

Det här är inte intressant för alla, men säkert för någon. Edda är ett år och åtta månader och kan en massa saker nuförtiden.

• Hon har börjat prata. Flera ord i rad, dessutom. Men det gäller att känna henne för att fatta vad hon menar, de flesta stavelser mimar hon bara. Ord som hörs bra är "MINA!" (det ropar hon alltid om hon vill ha något, det är både otrevligt och gulligt, "HEJ!", "DIIDUNN" och "S-A" (Det sistnämnda betyder oftast Lovis, men kan också betyda mysli, eller Jonas, hennes morbror).
• Hon har slutat svara nej på allt. Numera kan hon också säga ett glatt "M-m" medan hon nickar en gång och höjer ögonbrynen. Det betyder alltså ja. (Fast rätt ofta luras hon lite och svarar ja på sånt som inte är sant.)
• Hon sjunger. Hon har hittat på en egen sång med texten "aaa-a-aaa-aa... mina!" En kväll satt hon på sin stol och sjöng den, sen avbröt hon sig och plirade finurligt mot mig och berättade: "mina, sung" (att hon sjöng "mina", alltså).
• I dag tog hon ett vykort Faffa och Peggy skickat från Chicago, sedan hämtade hon en pytteliten plasthund och berättade en massa saker om kortet åt hunden. Hon höll upp den och visade kortet åt den och tittade turvis på den och på bilden.
• På öppna förskolan tycker hon mycket om att sjunga. Hon kan rörelserna till de flesta låtarna men sjunger aldrig med själv, visar bara, noga.
• Hon är väldigt frimodig i köket och serverar sig allt möjligt. Hon älskar mysli. Idag åt hon också lite gammalt ris som hon hittade i en sopskyffel. Frukt gillar hon. Och gröt.

Åländsk välfärd

Innan vi flyttade hit till Mariehamn fick vi höra om den åländska välfärden. 

Visst är det annorlunda här på många sätt. Mest har vi reagerat på den höga prisnivån. Maten är dyr. Husen är oerhört dyra, ska vi nån gång köpa ett får vi räkna med att betala 300 000€ (hittar vi något billigare måste det förmodligen renoveras så pass att slutsumman ändå blir densamma). Till och med att gå på loppis är dyrt. Och ålänningarna lär vara de mest belånade människorna i hela Finland (jag har inga fakta att gå på här, men har hört det från flera håll). Så här långt var jag inte särskilt imponerad av den mytiska, åländska välfärden.

Men på ett par plan är det oerhört tydligt att den åländska välfärden inte bara är en myt. Det är när det gäller barnen. 

Vårdpenningen är mycket högre här än på fastlandet, i vissa kommuner får man över 500€ i månaden. Mariehamns kommun har ett av de lägsta vårdbidragen, det ligger på strax under 400€, så det är också högre än jag är van vid. 

Och skolorna tar så oerhört bra hand om sina elever. Det ordnas temadagar, de får besök av teatersällskap och författare. Eleverna får nya, fina böcker, egna skoldagböcker där läxorna ska skrivas in och har tillgång till ett helt underbart bibliotek med personal. Om barnen börjar redan klockan åtta serveras de ett extra fruktmellanmål som skolan bjuder på. Extra, jo, för här har man också en schemalagd fruktstund varje dag. Till den schemalagda fruktstunden har barnen hittills tagit med egen matsäck, men idag fick alla föräldrar ett meddelande om att det inte längre behövs. Går man i årskurs ett bjuder skolan på det mellanmålet också, från och med i morgon.

Caj och jag konstaterade att det här kanske är enda gången hittills i våra liv som vi varit med om att man inte har meddelat om en sparåtgärd, utan om motsatsen. Och utan pompa, skryt och ståt, dessutom, bara ett sakligt meddelande om att saker och ting blir bättre. Heja Åland! Och tack tack!

Arg för det mesta

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu.

För de första är Edda sjuk, hon sover dåligt, vilket leder till att jag sover dåligt och är trött och sur. (Exempel: igår vaknade hon till ca kl 22 och var redo att börja en ny dag. Hon somnade om först nån gång närmare klockan 02.) Det här går ut över de stackars barnen, min stubin är kort som en avbiten fingernagel, jag blir galen på alla uppmaningar om vardagliga saker som ingen överhuvudtaget reagerar på, jag bränner propparna redan när jag tjatar för tredje gången och är för tillfället den allra sämsta versionen av mitt mammajag.

För det andra bär jag på en sån Weltschmertz, som Ellen brukar säga. Det är så mycket här i världen som är galet. Det mesta. Människan skulle kunna göra så mycket gott men gör så mycket ont, både åt varann och åt naturen. Och jag bidrar verkligen inte till att göra något bättre (se punkt ett). Jag orkar inte ens ge mig in i diskussioner, som jag brukar, utan vill bara vara tyst. Orkar inte.

För det tredje har jag drabbats av något slags midvinterdepp. Det här kunde tolkas som en summa av punkt ett och två, men är faktiskt en helt egen grej (skrev grek först. Det hade ju varit bättre för mig. Inte för greken.) Det mesta känns riktigt botten. Och jag, som i vanliga fall brukar vara en handlingens kvinna som ser till att jag har det bra, orkar inte göra något åt saken. Istället gräver jag ner mig i självömkan, läser böcker jag inte ens tycker att är bra och tittar på Drop dead Diva på Netflix med Edda bara för att jag inte orkar göra något mer konstruktivt. (Den handlar om en kvinna som dör, tar sig tillbaka till jordelivet och hamnar i en överviktig advokats kropp. Jag stör mig på nästan allt i serien men har ändå tittat på tre avsnitt. Jag rekommenderar den inte.)

Så: jag har inte så mycket att komma med just nu, annat än klag. (Men det kanske du har? Berätta gärna något jätteroligt i kommentarsfältet om du vill.)

Barnfestklädoteket

Eftersom min favoritsyssla är att producera fler idéer än jag någonsin kan förverkliga ger jag er härmed en projektidé som någon med piggare och aktivare sinnelag än jag själv kan köra igång.

Problem:
Så här i julfesttider köps det massor av snygga och dyra (och oetiskt) tillverkade barnfestkläder som används bara en gång. Det är rätt vanligt, skulle jag tro, att man köper en stilig kostym eller en röd klänning som nästa år är för liten, eftersom barn är kända för att växa jättesnabbt. Visserligen kanske stassen i fråga går vidare till följande bror eller syster i ledet, eller till en yngre kusin eller kompis, men faktum är att få festkläder hinner bli uppnötta innan de är så omoderna att ingen vill använda dem längre.

Lösning:
Ett nätverk eller en firma som hyr ut festkläder till barn för några euro per kväll. Sällan äger alla julfester i en stad rum på samma dag, så redan under en säsong skulle kläderna kunna användas många gånger. Jag skulle åtminstone jättegärna ha anlitat en sån, nischad firma nu till julfesten istället för att köpa festkläder åt Lovis för dyra pengar, som jag gjorde igår. Eller bara ha gått in i en facebook-grupp och kollat vad som finns, vad som är ledigt när och bokat in mig. Det skulle ju vara toppen, eller hur? Och jätteenkelt, egentligen. Man startar en sluten grupp där kriteriet för att vara med är att man själv bidrar med festkläder som kan lånas ut. Under bilden skriver man in vilka datum kläderna är tillgängliga, storlek och var de finns. Sen är det bara att höra av sig om man behöver låna. Bra va?

(Enda problemet är kanske hur man ska göra ifall någon råkar förstöra ens kläder... kanske man måste garantera att återlämna dem i gott skick, eller skaffa något nytt, motsvarande om det går illa? Alla betalar in 1 euro på facebookgruppens konto, och så kan man få ersättning därifrån ifall kläderna får fläckar som inte går bort. Det finns en del att lösa, men inte mycket, vågar jag påstå.)

Anknytning

Innan Lovis föddes tog jag för givet att det där första ögonblicket när jag skulle få träffa mitt barn skulle bli magiskt. Jag skulle fyllas av en alldeles sällsam kärlek och gråta av glädje. Jag är en ganska lättrörd person och bölade följaktligen ögonen ur mig varje gång jag läste en förlossningsberättelse under min första graviditet (ja, under de följande också) eller när jag såg en förlossningsscen i en film. Under förlossningsförberedelsekursen när vi fick se en video på en barnfödsel och jag fick riktigt bita mig i tungan för att inte brista ut i en lyckosam "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-gråt.

Ja, sen kom förlossningen.

... och jag var inte alls särskilt rörd. Jag var däremot grymt hungrig och kunde nästan inte tänka på något annat än på frukosten som strax skulle serveras. Visserligen hade jag en stark vilja att skydda och sköta om mitt barn redan från dag ett, men den där himlastormande kärleken som jag hört så mycket om (det var egentligen den enda versionen jag hade hört, om det inte handlade om någon som råkat ut för en förlossningsdepression) tog tid på sig.

Jag var inte jätteorolig, jag kände mig mest lite udda och diskuterade saken med min mamma. Hon sa något klokt: "känslor är bara känslor, det är vad du väljer att göra med dem som spelar roll". Och hon hade alldeles rätt. Jag fortsatte att ta hand om Lovis och mina känslor hann i kapp mig så småningom.

Med Idun var det likadant. Hon kändes som en främling när jag såg henne första gången. Men varför är det egentligen konstigt att inte känna igen en person man aldrig har sett förr? Jag var betydligt lugnare den gången, och ganska snart, när jag lärde känna Idun, var det helt omöjligt för mig att inte älska henne.

Jag tänkte mig att det skulle vara annorlunda med Edda. Dels för att vi hade haft namn på henne så länge, dels för att hela den där oron för hur jag skulle bete mig som förälder inte längre finns där (jag hade hittat ett sätt att vara mamma redan och behövde inte leta efter en ny identitet den här gången), dels för att jag nu på förhand verkligen visste hur stor kärleken till ens barn blir. Så jag tänkte att jag skulle vara bättre på att ta ut den i förskott den här gången.

Men nä. Precis lika förvånad var jag när jag såg Edda första gången och upptäckte att hon är en helt ny människa som jag inte alls känner. Ännu.

Så här funkar jag som mamma, helt enkelt. Andra fungerar kanske på ett annat sätt. Eller likadant. Men jag ville berätta hur det har fungerat för mig, för med facit på hand hade det varit skönt att veta på förhand att det kan vara så här också. Utan att man behöver må särskilt dåligt över det.

Explosionen

Invånarökningen i Staffansnäs är explosionsartad, Caj och jag är de enda som inte fått vår unge än. Utöver Pox fem kycklingar har både Ärtans och Prippis ägg också kläckts (de har åtminstone 6 kycklingar var), småfåglarna som byggt bo i taknocken på hönshuset har fått ungar (det piper hysteriskt därifrån), skatparet Scatman och Batman i tallarna har (antagligen) ungar och idag spanade Caj in en liten gråsparvsfamilj som tillbringade eftermiddagen i vårt potatisland i flera omgångar, så vi antar att de också bor på vår tomt. Man borde tydligen vara bevingad för att få barn här i trakten.

I morgon skall vi på ett nytt ultraljud. Även om jag gärna vill träffa vårt barn hoppas jag att det inte blir igångsättning (fostervattenmängden har varit på mindre sidan) utan att förlossningen kommer igång av sig själv. Gärna snart. Helst i natt.

Trots att jag nästan storknar av värmen nattetid njuter jag desto mer under dagarna. Jag har suttit ute i flera timmar idag i min sköna stol, läst två och en halv bok, tittat på barnen som badat i den uppblåsbara poolen och spanat in Pox som tagit sina kycklingar på en lärorik promenad. Alltså det är så fascinerande att se hur hon undervisar dem i sandbad och födointag, hon kluckar och har sig för att de ska följa efter henne, och det gör de, de samlas alla kring hennes huvud när hon pickar i jorden och så gör de lika, på några millimeters avstånd så att det helt säkert ska bli rätt. Fniss.

Förlossningshyposensibilisering

Jag har gått regelbundet på akupunktur mot min foglossning i närmare tre månader. Ibland känns det som om det hjälper, ibland inte alls, men barnmorskorna är jättetrevliga och jag får åtminstone en inbokad stund för att bara ligga stilla och slappna av.

Dessutom utförs akupunkturen på BB. Vilket gör att jag långsamt vänjer mig vid stället och får trevliga och avslappnade, nya minnen därifrån. Förra gången höll de på med något bygge i det vanliga rummet där jag brukar ligga, så jag fick plats i ett vanligt bb-rum, alltså ett sånt där man bor efter förlossningen. Och igår fick jag akupunkturen i en förlossningssal! Kanske det finns något slags terapitanke bakom allt det här. Inte mig emot.

Dessutom togs min CTG-kurva igår i samma rum där jag låg och mätte sammandragningar och hjärtljud inför förlossningen med Idun för fem och ett halvt år sedan. Medan jag låg där igår och spelade Candy Crush (jag behöver förresten en till som kan hjälpa mig att låsa upp nästa nivå! Vem är frivillig?) hörde jag ett galet argsint spädbarnstjut. Jag tyckte att det kom från en av förlossningssalarna, och jag blev så rörd att ögonen tårades. Tänk, att där och då, kanske ett par föräldrar träffade sitt barn för första gången. Så fint.

Så här såg vi ut 2007 några timmar efter att Idun slunkit ut. Tänk att hon fyller sex år i höst! Och att Lovis fyller sju år IDAG! Så här i efterhand har det verkligen gått fort.

Caj, Lovis, jag och Idun, 12.10 2007. De var så SMÅ, båda två.

Vecka 36+4

Idag var jag på ultraljud (igen). Och det hade hänt saker. Allt möjligt. Jag skall inte tråka ut er med detaljer, men innan jag gick sa läkaren: "ja, du kan ju boka en ny ultraljudstid om två veckor för säkerhets skull. Och om du inte har fött då kanske vi måste sätta igång dig. Fast jag tror nog att du har fött barn då redan. Bebin kan komma när som helst. "

Oj.

Morsdag

Det var ju synd att jag råkade bli världens värsta mamma just på morsdagen, jag tycker jag bara har grälat på barnen stup i kvarten. Men det började bra! Jag fick frukost på säng och blommor och fina, extremt påhittiga presenter.

Handmassör och sladdhållare

Av Idun fick jag en wc-pappersrulle som hon limmat ett papper i botten på och målat litegrann. Det är en sak man kan förvara sladdar i, förklarade hon. (Det var alltså på grund av den här presenten som hon nästan inte kunde somna igår.)

Lovis gav mig en fin, tovad brosch som hon gjort i förskolan, och så fick jag en handmasserare: en tom, rosamålad tejprulle som man skall rulla fram och tillbaka i handflatorna för att få mjuka och sköna händer. Dessutom kan man klia handflatorna med den om behovet skulle uppstå.

Jag älskar hur de har funderat ut presenterna, använt material de själva har haft i sina rum och fixat dem helt på egen hand. Som en överraskning åt mig.

Leidon

NU börjar jag ha fått nog. Usch vad jag är trött på att bara ligga. Igår var vi och tittade på att par bilar (vi har tänkt köpa en lite större) med resultatet att foglossningen blomstrade upp som aldrig förr. Jag får sammandragningar av minsta lilla och får inte luft när jag sover. Om jag sover, vilket jag hade problem med i natt. Så idag har jag varit på riktigt uruselt humör.

Det är inte klokt det här att vara gravid, egentligen. Tänk att man ägnar nästan ett år (per graviditet) åt ett undantagstillstånd när man inte riktigt känner igen sin kropp. Man är helt utelämnad åt biologin. Det kolliderar så med inställningen som tutas ut överallt: att man har makt över allt i sitt liv. Bara man vill något tillräckligt mycket är allt möjligt. Allt har att göra med inställningen. HA! När man är gravid gör kroppen precis hur den vill, inte hur jag vill.

Och då har jag ändå haft långt ifrån den värsta graviditeten man kan ha. Bebisen är inte i fara. Jag har bara varit sjukskriven i två månader. Jag har turen att ha en man som har möjlighet att sköta allt i hela hushållet och jag har så pass stora barn att de klarar av det mesta själva. Jag kunde till och med  (med hjälp av min svägerska och mina föräldrar, vilket också är något att vara tacksam för. Och det är jag!) att vara ensam med barnen en hel vecka förra månaden. Det kunde vara så otroligt mycket värre.

Men idag känns det mörkt och dystert. Jag har svårt att minnas upplevelsen av att gå raskt eller springa nånstans. Jag minns inte hur det känns att vara pigg och vakna riktigt utvilad. Eller att kunna uträtta saker genast jag får en ingivelse! Det är så långt ifrån min nuvarande sits jag bara kan komma. Nästan allt (utom att ligga i sängen och läsa eller sitta vid datorn) förblir på idéstadiet. Och det är frustrerande. Jag blir dessutom så irriterad på att vara så här gnällig. Hoppas det inte är ett tillstånd jag fastnar i. Det är ju så väldigt mycket trevligare att vara glad.

Maskerad

Är det något nytt det här med att man ska klä ut sig på valborgsmässoafton? Jag har inget minne av att det har varit så tidigare, men plötsligt svämmar facebook över av bilder på utklädda barn på väg till dagis och förskola och jag är förvirrad. När hände det här?

Lovis har maskerad i förskolan idag, det är tur att hon är en som fixar saker själv, för vi hade slarvat med att läsa anslagstavlan och var bara halvt medvetna om saken. Tack och lov hade hon inga invecklade krav på sin utstyrsel. Jag tycker hennes inställning är sund och rolig, hon tyckte nämligen det var självklart att hon skulle göra sina maskeradkläder själv och var totalt ointresserad av att välja några av de färdiga utklädningsdräkterna vi hade.

Av ett gammalt flingpaket och en tygremsa gjorde hon en monstermask åt sig. Hon målade den i grönt med ilskna, röda ögon, spetsiga tänder och ärr lite här och var. Sen gick hon omkring och morrade på prov längs med kvällen. Hon hittade också en grön drottningklänning i utklädningslådan. "Det är som att du är god på kroppen och ond i ansiktet" konstaterade Idun. "Nej jag är nog ond överallt", sa Lovis. Haha. Min insats i det hela var att skvätta ut lite akrylfärg i ett par avlagda burklock så de kunde måla, resten skötte de själva. (Idun gjorde sig en hatt av ett annat tomt matpaket, så där annars bara. Hattar är ju alltid bra att ha.)

Redan i morse hade tygremsan som höll fast masken lossnat. Men Lovis tyckte inte det var något problem utan limmade fast den med papperslim. Sen for hon till skolan, hur nöjd som helst. Bra barn.

Vine

Jag tänkte ju inte börja med Vine, men sen hittade jag roliga klipp, bland annat på Linns pappa som gjorde ett snyggt pulkatrick. Och så ville jag ändå också göra en egen Vine-video och PRECIS då började bebin sparka ännu mer än vanligt. Så. Ja. Så här ser det ut när jag tittar neråt nuförtiden.

Fredagsfunderingar

I morse när jag vaknade var jag glad. Jag låg länge och funderade på vad det kunde vara för roligt i mitt liv som hade inträffat, som jag helt enkelt hade glömt bort för en stund, men jag kunde inte komma på vad det var. Jag måste ha drömt något. Ännu vet jag inte vad det är för härligheter som drabbat mig och som jag sedan glömt bort. Som tur har känslan inte försvunnit nånstans.

Idag fick jag besök av Minna, en person som jag känt i flera år via nätet, men aldrig har träffat på riktigt. Det var jätteroligt. Det är så häftigt när människor är minst lika trevliga i verkligheten som på internet. Det är också en upplevelse att få se och prata med en människa men bara mött i skrift tidigare. Så Minna, om du läser det här: tack för besöket, kom gärna igen!

Huset är smutsigt (inte Minnas fel!) men det mest är på sin plats och det känns skönt (inte i mitt viga bäcken, men i min hjärna). Barnen har uppfört sig hela dagen och somnade just på fem minuter.

Det är så lätt att ha barn nu jämfört med när de var små. Konflikterna som uppstår går att diskutera för det mesta, och handlar om saker jag förstår mig på. Om ett par månader börjar vi från noll igen, men jag tänker mig att det vi har lärt oss under våra första sju (!) år som föräldrar kommer att vara till lite hjälp den här gången. Det känns skönt att faktiskt kunna njuta av tanken på en till familjemedlem. Min oro gäller bebisens välmående istället för mina egna eventuella tillkortakommanden som mamma. Jag vet ju att jag inte är perfekt, men att det går bra ändå. Den vetskapen är skön att ha.

Nu skall jag gå och natta djuren (barnen sover redan). Vår höna Jessica tror förresten att hon är en människa. I flera timmar har hon suttit i en av solstolarna på stenplattorna bakom huset och tittat längtansfullt in genom fönstret med sina orangea ögon. Jag undrar vad hon tänker.

Ingeborg

Vi turas om att känna oss förfärliga. Lovis har feber, Idun har ont i magen, Caj är förkyld och jag har varit vaken mellan 03.30 och 06.30 i natt igen. Medan vi vilar leker barnen sköldpaddsungar och hittar på berättelser.

Jag filmade en av dem. Här kommer berättelsen om Ingeborg, deras gamla kompis.

Nytt för Anne

Eftersom Anne Hietanen både på sin egen och på Peppes blogg har meddelat att hon läst allt som publicerats i den finlandssvenska bloggsfären tänkte jag skriva ett nytt inlägg med henne i åtanke. För jag har på känn att det är mina skrala statusuppdateringar hon egentligen menar när hon antyder att det inte bloggas tillräckligt. Visst Anne, visst?

Således tycker jag det är dags för en ostrukturerad tankekedja om vad som pågår i mitt liv. Det är spännande, det är nervkittlande, det är underbart.

1. Jag vaknade klockan 08.00 av Idun som meddelade att hon "ville prata", varpå hon överöste mig med komplimanger för att få mig att reagera. Men jag var ganska utvilad, främst för att vi gick och lade oss strax efter tio igår kväll och har sovit som stockar.

2. Vi håller på att titta på serien Heroes. Ett avsnitt var så hemskt att jag trodde det var en skräckserie, bland annat för att det slutade med att en odödlig karaktär i serien vaknade upp med hela sin bröstkorg uppfläkt. Men gårdagens avsnitt var riktigt lagom spännande. Det är dock oroväckande att många av dem jag har diskuterat serien med bara har valt att titta på första säsongen. Blir den månne för skrämmande? Eller håller den inte måttet?

3. Det är soligt idag, hela familjen är ute men jag sitter inne. (Inte i finkan, så klart, utan bara i vårt hus.) Varför? Jo för att jag försöker hålla mig så stillasittande eller liggande som möjligt för att min foglossning inte skall ta livet av mig den kommande veckan. Det är rätt trist. Jag hoppas det blir vår snart så att man kan sitta ute utan att frysa fast man inte rör sig.

4. Jag har betalat räkningar idag och gått igenom mina mail. Jag hade många hundra av de senare och nu när jag har tröskat klart har jag bara fyra kvar i min inkorg. FYRA! Det känns som om mitt mailkonto genomgått en Feng Shui-sanering.

5. På tal om Feng Shui läste jag hur ett sovrum med bra energiflöde skall se ut:

• En dörr (vi har tre)
• Sparsamt med genomfart (vårt sovrum är ett genomgångsrum)
• Ett fönster (vi har tre, ett som leder ut, ett som leder till toaletten -det är frostat- och ett som leder till mitt arbetsrum)
• Inte snedtak eftersom det "trycker ner energin" (vi har snedtak. Rakt ovanför våra huvuden när vi sover).

Hahaha.

6. Punkt fem kunde eventuellt förklara varför jag har sovit dåligt. Men den senaste veckan har jag sovit gott trots den undermåliga Feng Shuin. Jag tror att förklaringen är en helt annan: det verkar finnas ett direkt samband mellan min förbättrade nattsömn och att jag inte äter godis och bulla på kvällarna. Jag har alltså sovit som en kung i över en vecka, utom att natten mellan fredag och lördag. Och hör och häpna, min teori håller måttet, för i fredags hade jag provsmakat det jag bakat till Tovas kalas på lördag och sen vaknade jag klockan 4 och somnade inte om på en och en halv timme. Så nu skall jag fortsätta att låta bli sötsakerna och att sova gott.

Efter att dessa rafflande nyheter har nått era ögon hoppas antar jag att er söndag har fått ett uppsving utan like. Over and out.

Fina ord, stora drömmar

Idun, lördag morgon klockan 8.30: Mamma, det bästa jag vet är du. Det bästa jag vet är när du kramar mig. Det bästa i mitt liv är om vi skulle åka till rymden tillsammans.