Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu.
För de första är Edda sjuk, hon sover dåligt, vilket leder till att jag sover dåligt och är trött och sur. (Exempel: igår vaknade hon till ca kl 22 och var redo att börja en ny dag. Hon somnade om först nån gång närmare klockan 02.) Det här går ut över de stackars barnen, min stubin är kort som en avbiten fingernagel, jag blir galen på alla uppmaningar om vardagliga saker som ingen överhuvudtaget reagerar på, jag bränner propparna redan när jag tjatar för tredje gången och är för tillfället den allra sämsta versionen av mitt mammajag.
För det andra bär jag på en sån Weltschmertz, som Ellen brukar säga. Det är så mycket här i världen som är galet. Det mesta. Människan skulle kunna göra så mycket gott men gör så mycket ont, både åt varann och åt naturen. Och jag bidrar verkligen inte till att göra något bättre (se punkt ett). Jag orkar inte ens ge mig in i diskussioner, som jag brukar, utan vill bara vara tyst. Orkar inte.
För det tredje har jag drabbats av något slags midvinterdepp. Det här kunde tolkas som en summa av punkt ett och två, men är faktiskt en helt egen grej (skrev grek först. Det hade ju varit bättre för mig. Inte för greken.) Det mesta känns riktigt botten. Och jag, som i vanliga fall brukar vara en handlingens kvinna som ser till att jag har det bra, orkar inte göra något åt saken. Istället gräver jag ner mig i självömkan, läser böcker jag inte ens tycker att är bra och tittar på Drop dead Diva på Netflix med Edda bara för att jag inte orkar göra något mer konstruktivt. (Den handlar om en kvinna som dör, tar sig tillbaka till jordelivet och hamnar i en överviktig advokats kropp. Jag stör mig på nästan allt i serien men har ändå tittat på tre avsnitt. Jag rekommenderar den inte.)
Så: jag har inte så mycket att komma med just nu, annat än klag. (Men det kanske du har? Berätta gärna något jätteroligt i kommentarsfältet om du vill.)
Visar inlägg med etikett familj. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett familj. Visa alla inlägg
14 januari 2015
4 december 2014
Dagens lucka
Första december gjorde vi som sagt pappersstjärnor.
Andra december fotograferade vi snygga julbilder av oss, hela familjen. Ni kanske får se dem någon gång om ni har tur!
Tredje december fick barnen var sitt kärleksbrev av mig och Caj (bara ett par meningar om vad som gör oss glada med dem. Eller ja, i Eddas brev hade jag bara ritat en katt, för hon kan inte läsa.)
Och idag, fjärde december ritade vi djur.
Ni vet den där leken där man sitter i en ring, först ritar alla ett huvud på sitt papper, viker det bakåt så att bara halsen syns, sedan skickas alla papper till vänster och så fortsätter man på grannens teckning utan att ha sett hur huvudet ser ut. Rolig lek. Den har vi gjort förr, så vi tänkte testa något nytt, nämligen roliga djur. Samma sak, alltså, men i sidled. Varje teckning fick dessutom en egen färgskala, så en bunt utvalda färgpennor skickades runt tillsammans med respektive bild. Barnen (och vi) tyckte det var hysteriskt roligt.
Den här kvällen var typexempel på varför den här sortens planerade aktiviteter är så bra för oss. Vi var trötta och griniga innan, men Caj och jag tvingade oss ändå att fullfölja vårt löfte och stämningen blev SÅ mycket bättre. (Vi är för övrigt urusla på att leka med barnen så där till vardags, så det är verkligen något extra för oss alla att vi sätter oss ner tillsammans och gör nåt.)
Så här blev slutresultatet:
17 april 2013
En liten evighet
Caj är hemma! Äntligen. Han överlevde bland annat att klättra upp till toppen av det här berget. Hu. Vi åkte direkt från tågstationen och hämtade barnen från dagis och förskolan. Något av det härligaste idag var när barnen störtade in i Cajs famn och kramade honom länge, länge, länge, länge. Som de har längtat! Och som jag har längtat. Nu kan jag slappna av.
Det är bara mellan sex och tio veckor kvar tills bebisen kommer ut. Tio veckor känns som en evighet. Sex veckor är å andra sidan ganska lite.
Om ultraljudstolkaren (ett proffs) har rätt i sin utsaga angående bebins kön har vi redan bestämt oss för ett namn. Fast det är hemligt tills hen är ute. Vi har skaffat en vagn och en bilstol (båda begagnade) och eftersom det har fötts rätt många barn i släkten de senaste åren finns det en massa ärvda kläder vi får ta oss an. Vi borde kanske fixa upp nån flagande spjälsäng också, men jag misstänker att det blir som det brukar, att bebisen sover med oss. Det är mysigast och trevligast och enklast.
Det börjar kännas trångt och obekvämt i min kropp. Jag har mycket sammandragningar och rör mig som en strandad val (osmidigt och så lite som möjligt). I natt hade jag inte mindre än sex kuddar när jag sov (två under huvudet, en under magen, en bakom ryggen, en mellan knäna och en som jag kramade). Jag som i vanliga fall helst sover med en. En platt.
Det är konstigt de här sista veckorna. Tiden går snabbt samtidigt som den segar sig fram. Snart, snart. Men ändå en evighet. Det är lika underligt som det egentligen är att vara gravid. Det är så märkvärdigt att det kan växa en människa inne i min kropp. Det är också konstigt att jag längtar efter att träffa någon som jag bär inuti mig hela tiden, dygnet runt.
Det är bara mellan sex och tio veckor kvar tills bebisen kommer ut. Tio veckor känns som en evighet. Sex veckor är å andra sidan ganska lite.
Om ultraljudstolkaren (ett proffs) har rätt i sin utsaga angående bebins kön har vi redan bestämt oss för ett namn. Fast det är hemligt tills hen är ute. Vi har skaffat en vagn och en bilstol (båda begagnade) och eftersom det har fötts rätt många barn i släkten de senaste åren finns det en massa ärvda kläder vi får ta oss an. Vi borde kanske fixa upp nån flagande spjälsäng också, men jag misstänker att det blir som det brukar, att bebisen sover med oss. Det är mysigast och trevligast och enklast.
Det börjar kännas trångt och obekvämt i min kropp. Jag har mycket sammandragningar och rör mig som en strandad val (osmidigt och så lite som möjligt). I natt hade jag inte mindre än sex kuddar när jag sov (två under huvudet, en under magen, en bakom ryggen, en mellan knäna och en som jag kramade). Jag som i vanliga fall helst sover med en. En platt.
Det är konstigt de här sista veckorna. Tiden går snabbt samtidigt som den segar sig fram. Snart, snart. Men ändå en evighet. Det är lika underligt som det egentligen är att vara gravid. Det är så märkvärdigt att det kan växa en människa inne i min kropp. Det är också konstigt att jag längtar efter att träffa någon som jag bär inuti mig hela tiden, dygnet runt.
21 februari 2013
"Typiskt"
Idag när jag skulle låsa upp en dörr tappade jag hela nyckelknippan som gled ner på golvet... och slank ner mellan trappan och husgrunden.
Ofta när sådant här händer säger man "Äh, typiskt". Det är ett uttryck jag ogillar skarpt och nästan aldrig använder, fast jag kan vara på vippen ibland. För det stämmer nästan ALDRIG. Det tyder på en oerhört negativ livsinställning. Jag tror inte att det någonsin har hänt förr att nycklarna har ramlat ner under trappan. Det typiska är ju att man låser upp dörren och går in utan att tänka på det. Det är inte ett dugg typiskt mig (eller nästan någon överhuvudtaget) att ha sådan här otur.
Typiskt är att vi äter gröt till frukost under vardagsmorgnarna.Typiskt är att barnen leker snällt med varandra.
Typiskt är att vi får det att gå runt ekonomiskt.
Typiskt är att vi kramar och pussar varandra och tycker om varandra.
Typiskt är att vi skrattar åt Idun när hon demonstrerar sina knäppa gångstilar för oss.
Typiskt är att Caj sjunger roliga sånger och hittar på sagor med oväntade vändningar åt oss.
Typiskt är att Lovis arrangerar och dirigerar roliga lekar.
Typiskt är att jag ligger på sängen och kommer på roliga idéer, läser eller vilar.
Typiskt är att vi städar på torsdagar och råddar de övriga dagarna.
Typiskt är att vi är hemma nästan jämt.
Typiskt är i och för sig också att vi kommer lite för sent varje morgon när vi för Lovis till förskolan. Men när man ser på listan ovan är det mesta som faktiskt är typiskt väldigt bra saker. Ändå är det nästan bara när något jobbigt händer som man säger att det är typiskt, fast det inte ens är sant.
Vi bestämde oss för att begränsa vårt användande av "typiskt" till de tillfällen när något faktiskt ÄR typiskt. Och mest åt bra saker. Det är ju mycket roligare att påpeka hur ofta saker går bra än påstå att de alltid går dåligt, trots att det sällan är så. Eller hur?
Ofta när sådant här händer säger man "Äh, typiskt". Det är ett uttryck jag ogillar skarpt och nästan aldrig använder, fast jag kan vara på vippen ibland. För det stämmer nästan ALDRIG. Det tyder på en oerhört negativ livsinställning. Jag tror inte att det någonsin har hänt förr att nycklarna har ramlat ner under trappan. Det typiska är ju att man låser upp dörren och går in utan att tänka på det. Det är inte ett dugg typiskt mig (eller nästan någon överhuvudtaget) att ha sådan här otur.
Typiskt är att vi äter gröt till frukost under vardagsmorgnarna.Typiskt är att barnen leker snällt med varandra.
Typiskt är att vi får det att gå runt ekonomiskt.
Typiskt är att vi kramar och pussar varandra och tycker om varandra.
Typiskt är att vi skrattar åt Idun när hon demonstrerar sina knäppa gångstilar för oss.
Typiskt är att Caj sjunger roliga sånger och hittar på sagor med oväntade vändningar åt oss.
Typiskt är att Lovis arrangerar och dirigerar roliga lekar.
Typiskt är att jag ligger på sängen och kommer på roliga idéer, läser eller vilar.
Typiskt är att vi städar på torsdagar och råddar de övriga dagarna.
Typiskt är att vi är hemma nästan jämt.
Typiskt är i och för sig också att vi kommer lite för sent varje morgon när vi för Lovis till förskolan. Men när man ser på listan ovan är det mesta som faktiskt är typiskt väldigt bra saker. Ändå är det nästan bara när något jobbigt händer som man säger att det är typiskt, fast det inte ens är sant.
Vi bestämde oss för att begränsa vårt användande av "typiskt" till de tillfällen när något faktiskt ÄR typiskt. Och mest åt bra saker. Det är ju mycket roligare att påpeka hur ofta saker går bra än påstå att de alltid går dåligt, trots att det sällan är så. Eller hur?
24 augusti 2012
Rättvis arbetsfördelning
Stålsätten eder. Här kommer ett maratoninlägg.
På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.
I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.
På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.
Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.
Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.
Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.
På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.
Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.
För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.
Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?
Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)
Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera. Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.
Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.
På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.
I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.
På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.
Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.
Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.
Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.
På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.
Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.
För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.
Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?
Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)
Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera. Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.
Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.
3 augusti 2012
Om hästar
Min pappa tycker väldigt mycket om hästar, och vi har haft hästar (i huvudsak travhästar) sedan jag var ungefär tre år
Nu i efterhand kan jag fascineras över lyxen i att ha en hästintresserad pappa som överraskar sina barn med en egen shettis. För det gjorde han. När jag gick i tvåan hade han i hemlighet kört till Parkano och köpt oss en shetlandsponny som hette Nanda. Han smugglade in henne i stallet utan att vi hade en aning. Följande morgon, en helt vanlig skolmorgon, bad han oss gå ut i stallet, där vi möttes av en egen häst. I alldeles perfekt storlek. Tack pappa!
Jag har varit en stallflicka i min barndom, jag red på Nanda i ur och skur, hon var liten och tjock, snäll och envis och fann sig i att bli ompysslad, oftast av mig. Jag red barbacka på ängarna, blev avkastad i snöhögar och under flera års tid levererade jag familjens julgåvor till bekanta i Nykarleby till häst.
Nåväl. I högstadiet började jag intressera mig för andra saker och livet i stallet rann ut i sanden. År 2000, när jag just hade börjat studera kom jag hem en helg och beslöt mig för att ta en tur med pappas dåvarande travhäst, Petter. Allt gick bra ända tills jag (och en trevlig flicka som hade sin häst i vårt stall på den tiden) beslöt oss för att galoppera på en äng. Hästarna började tävla med varandra, jag hade aningen för långa stigbyglar och borde ha hållit in Petter bättre från början, istället för att stanna när åkern tog slut svängde han brant till höger och jag flög i diket. Min vänstra överarm krossades (jag har fortfarande kvar en metallplatta och sex skruvar inne i armen), jag slog i huvudet och glömde bort en hel månad och det som bara skulle bli en helg i Österbotten slutade med en halv månad i sjuksängen och ett halvt års sjukgymnastik.
Sedan dess har jag haft paus med hästarna. Bortsett från den här gången och ett par gånger i Indien 2002 när jag red... på en kamel. Och en elefant. Så det räknas inte riktigt.
Pappa skall åka till Island i höst och tänkte fräscha upp sina ryttarkunskaper i ett stall med Islandshästar i Öja och jag bestämde mig för att åka med. Så ikväll har jag, pappa och två andra som vi inte känner ridit i en och en halv timme i skogen. Det var härligt! Jag har ryktat, sadlat, tränsat och gjort sånt som jag gjorde varje dag när jag var åtta år. Och nio. Och tio. Och elva.
Min häst hette Vinda och var en ljuv typ. Hon var så ivrig att hon riktigt dök in i huvudlaget när jag skulle sätta det på henne. Jag fick skritta, trava och tölta (jag tänkte nästan skriva tälta, men det fick jag inte). Skogen från hästryggen är magisk. Jag hade inga fickor så jag kunde inte ta med kameran och fotografera de fagra vyerna, men min far förevigade i alla fall mig just innan vi skulle åka ut.
Islandshästar är verkligen en trevlig sort. Undrar om jag kan smussla in en i hönshuset utan att min hästallergiska man märker det. Hmm. Hmm.
Nu i efterhand kan jag fascineras över lyxen i att ha en hästintresserad pappa som överraskar sina barn med en egen shettis. För det gjorde han. När jag gick i tvåan hade han i hemlighet kört till Parkano och köpt oss en shetlandsponny som hette Nanda. Han smugglade in henne i stallet utan att vi hade en aning. Följande morgon, en helt vanlig skolmorgon, bad han oss gå ut i stallet, där vi möttes av en egen häst. I alldeles perfekt storlek. Tack pappa!
Jag har varit en stallflicka i min barndom, jag red på Nanda i ur och skur, hon var liten och tjock, snäll och envis och fann sig i att bli ompysslad, oftast av mig. Jag red barbacka på ängarna, blev avkastad i snöhögar och under flera års tid levererade jag familjens julgåvor till bekanta i Nykarleby till häst.
Nåväl. I högstadiet började jag intressera mig för andra saker och livet i stallet rann ut i sanden. År 2000, när jag just hade börjat studera kom jag hem en helg och beslöt mig för att ta en tur med pappas dåvarande travhäst, Petter. Allt gick bra ända tills jag (och en trevlig flicka som hade sin häst i vårt stall på den tiden) beslöt oss för att galoppera på en äng. Hästarna började tävla med varandra, jag hade aningen för långa stigbyglar och borde ha hållit in Petter bättre från början, istället för att stanna när åkern tog slut svängde han brant till höger och jag flög i diket. Min vänstra överarm krossades (jag har fortfarande kvar en metallplatta och sex skruvar inne i armen), jag slog i huvudet och glömde bort en hel månad och det som bara skulle bli en helg i Österbotten slutade med en halv månad i sjuksängen och ett halvt års sjukgymnastik.
Sedan dess har jag haft paus med hästarna. Bortsett från den här gången och ett par gånger i Indien 2002 när jag red... på en kamel. Och en elefant. Så det räknas inte riktigt.
Pappa skall åka till Island i höst och tänkte fräscha upp sina ryttarkunskaper i ett stall med Islandshästar i Öja och jag bestämde mig för att åka med. Så ikväll har jag, pappa och två andra som vi inte känner ridit i en och en halv timme i skogen. Det var härligt! Jag har ryktat, sadlat, tränsat och gjort sånt som jag gjorde varje dag när jag var åtta år. Och nio. Och tio. Och elva.
Min häst hette Vinda och var en ljuv typ. Hon var så ivrig att hon riktigt dök in i huvudlaget när jag skulle sätta det på henne. Jag fick skritta, trava och tölta (jag tänkte nästan skriva tälta, men det fick jag inte). Skogen från hästryggen är magisk. Jag hade inga fickor så jag kunde inte ta med kameran och fotografera de fagra vyerna, men min far förevigade i alla fall mig just innan vi skulle åka ut.
 |
| Vinda och jag. Ivriga och glada. |
Islandshästar är verkligen en trevlig sort. Undrar om jag kan smussla in en i hönshuset utan att min hästallergiska man märker det. Hmm. Hmm.
17 maj 2012
Gränserna
Lovis har skrivit en jätterolig bok. Jag bloggade om den i morse, men plockade bort inlägget nästan genast.
För det kändes inte bra.
För jag tänker att kanske någon tycker att det är jätteroligt (jag är säker på att de flesta hade tyckt det), och när de får syn på Lovis kommer de att tänka på boken och kan inte låta bli att nämna den. Och sedan får hon höra om hur rolig den var och märker att folk gör sig lite lustiga över henne, trots att ingen menar något illa. Ännu om flera år kan folk tänkas dra upp hennes bok på vid mest oväntade tillfällen. Och det som från början bara vara en kreativitetsspurt förvandlas sakta till något hon blir generad över, något som gör henne illa berörd i flera år framöver.
Så jag tog bort inlägget.
Det var harmlöst. Det var roligt. Men det handlade inte om mig, utan om min dotter, och det kändes som om jag gick över gränsen.
Du som bloggar, har du svårt med dessa gränser, eller vet du exakt på förhand var de går? Tar du hänsyn till din omgivning, din familj när du bloggar? Eller skriver du vad som faller dig in?
För det kändes inte bra.
För jag tänker att kanske någon tycker att det är jätteroligt (jag är säker på att de flesta hade tyckt det), och när de får syn på Lovis kommer de att tänka på boken och kan inte låta bli att nämna den. Och sedan får hon höra om hur rolig den var och märker att folk gör sig lite lustiga över henne, trots att ingen menar något illa. Ännu om flera år kan folk tänkas dra upp hennes bok på vid mest oväntade tillfällen. Och det som från början bara vara en kreativitetsspurt förvandlas sakta till något hon blir generad över, något som gör henne illa berörd i flera år framöver.
Så jag tog bort inlägget.
Det var harmlöst. Det var roligt. Men det handlade inte om mig, utan om min dotter, och det kändes som om jag gick över gränsen.
Du som bloggar, har du svårt med dessa gränser, eller vet du exakt på förhand var de går? Tar du hänsyn till din omgivning, din familj när du bloggar? Eller skriver du vad som faller dig in?
24 januari 2012
Svar till Maria
Maria frågade på facebook: Om frågelådan ännu är öppen
skulle jag vilja veta mer vad Lovis och Idun tycker. Saknar de kompisar,
mommosar, dagis, vanlig mat, vanlig vardag osv...?
Första kvällen vi var här blev Lovis uppskrämd av en vildkatt (hon försökte klappa den och den rev henne lite lätt på armen). Hon blev värre sårad psykiskt än fysiskt men kombinationen av tröttheten efter den långa resan och hennes förkrossade ego gav henne akut hemlängtan. Hon grät och längtade jättemycket till vårt gula hus.
Och jag tänkte "hjälp, hur skall det här gå?"
Men sedan dess har det gått utan problem. Vi har skypat med mommo och moffa och kusinerna i Sverige ett par gånger. Lovis och Idun tycker det är oerhört skönt att inte behöva skynda iväg till dagis, de har varann att leka med och när jag frågar om de saknar något kommer de bara på ett par av sina gosedjur som de gärna hade haft här (just i den stunden, de byter från dag till dag).
Ibland blir de gnälliga och frustrerade, speciellt efter frukost när både Caj och jag gör annat (surfar på nätet eller läser eller skriver eller gör musik) och speciellt Idun klagar på att hon inte har något att göra. Men till sist kommer de alltid på något. Alltid. Utan att vi hittar på åt dem.
De leker lite med de grejer de hade med sig men mest med annat. Lovis har hittat en snäcka på stranden idag, den har fått namnet Godis och hon har inrett en plastpåse åt den där den bor, möblerna består av bitar från ett sönderrivet myslipaket. De har också byggt sig en städskrubb bakom dörren i vårt sovrum där de förvarar handdukar de har vikt ihop och där de har konstruerat en byklina av en dragrem till kappsäcken. Också där har Lovis byggt, den här gången en korg av ett gammalt flingpaket.
Och så ritar de. Vi har redan förbrukat ett 50-sidors ritblock, det gick i ett huj.
Varje dag går vi till stranden, minst en gång, och simmar och solar. Idun och Lovis har köpt simpuffar, Lovis övar sig på att dyka och Idun säger alltid "försök att ta mig" och sen simmar hon undan med ögonen vitt uppspärrade, näsborrarna likaså och hakan högt lyft över vattnet, och det är så sött, för hon har ingen chans eftersom det går så långsamt, men det tror jag inte hon vet.
De är förvånansvärt förnöjda. Och det är skönt. Skönt att upptäcka att det faktiskt inte innebar större emotionella omskakningar än så här att släpa med dem över halva jordklotet.
Första kvällen vi var här blev Lovis uppskrämd av en vildkatt (hon försökte klappa den och den rev henne lite lätt på armen). Hon blev värre sårad psykiskt än fysiskt men kombinationen av tröttheten efter den långa resan och hennes förkrossade ego gav henne akut hemlängtan. Hon grät och längtade jättemycket till vårt gula hus.
Och jag tänkte "hjälp, hur skall det här gå?"
Men sedan dess har det gått utan problem. Vi har skypat med mommo och moffa och kusinerna i Sverige ett par gånger. Lovis och Idun tycker det är oerhört skönt att inte behöva skynda iväg till dagis, de har varann att leka med och när jag frågar om de saknar något kommer de bara på ett par av sina gosedjur som de gärna hade haft här (just i den stunden, de byter från dag till dag).
Ibland blir de gnälliga och frustrerade, speciellt efter frukost när både Caj och jag gör annat (surfar på nätet eller läser eller skriver eller gör musik) och speciellt Idun klagar på att hon inte har något att göra. Men till sist kommer de alltid på något. Alltid. Utan att vi hittar på åt dem.
De leker lite med de grejer de hade med sig men mest med annat. Lovis har hittat en snäcka på stranden idag, den har fått namnet Godis och hon har inrett en plastpåse åt den där den bor, möblerna består av bitar från ett sönderrivet myslipaket. De har också byggt sig en städskrubb bakom dörren i vårt sovrum där de förvarar handdukar de har vikt ihop och där de har konstruerat en byklina av en dragrem till kappsäcken. Också där har Lovis byggt, den här gången en korg av ett gammalt flingpaket.
Och så ritar de. Vi har redan förbrukat ett 50-sidors ritblock, det gick i ett huj.
Varje dag går vi till stranden, minst en gång, och simmar och solar. Idun och Lovis har köpt simpuffar, Lovis övar sig på att dyka och Idun säger alltid "försök att ta mig" och sen simmar hon undan med ögonen vitt uppspärrade, näsborrarna likaså och hakan högt lyft över vattnet, och det är så sött, för hon har ingen chans eftersom det går så långsamt, men det tror jag inte hon vet.
De är förvånansvärt förnöjda. Och det är skönt. Skönt att upptäcka att det faktiskt inte innebar större emotionella omskakningar än så här att släpa med dem över halva jordklotet.
10 december 2011
Drömmen om det enkla
Jag begriper mig inte riktigt på stora system. Teoretiska ideologier har jag inget intresse av att fördjupa mig i, historiska skeenden fascinerar sällan, eftersom jag inte får syn på människorna bakom det hela. Förmodligen borde jag förkovra mig åtminstone i landets politik, men det finns alltid mer akuta saker att ta itu med. Mat som skall kokas, barn som skall kramas, texter som skall skrivas.
Jag föredrar när saker är små. Greppbara. Som barn funderade jag ofta på strategier för att bli självförsörjande. Jag planerade hur jag skulle göra för att tillverka allt från scratch. Den kreativa processen för att få mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen var spännande. Långa stunder var jag sysselsatt av att försöka fundera ut hur man tillgodoser sina basbehov. Hur man hittar mat i skogen, hur man väver tyg eller tovar. Jag läste också mycket. Böcker om fattiga och sorgsna barn som kanske borde ha inspirerat mig till hårt lönearbete eggade mig snarare till att förbereda mig på att klara mig själv, helt och hållet. Jag föredrog berättelser om barn som lärde sig vilka örter man kunde äta och hur man flådde en ripa framom böcker där hjältinnan gjorde karriär som sekreterare.
Ibland pratar Caj och jag om att sälja allt vi äger, göra oss av med lånen och köpa ett litet hus långt ute i skogen. Jag vet att vi inte är ensamma om den här drömmen, vi är många som funderar i liknande banor, i synnerhet nu när det har blivit trendigt med downshifting.
Just nu är vi helt nöjda med att (nästan) bo i stan. Skogen börjar där vår gata tar slut och vi kan ha höns på gården. Men det är ändå roligt att drömma.
Jag föreställer mig hur vi återtar kontrollen över hela vår verklighet. Inget utifrån kan hota oss, som en ekonomisk kollaps eller ett världsomfattande ... elavbrott. Min fantasi inför diverse katastrofer är oändlig. I mitt huvud är vi självklara överlevare ifall vi skapar oss ett eget system som vi förstår oss på, krymper världen till något vi kan kontrollera.
14 november 2011
Smygaren
Lovis högsta önskan har länge varit en egen symaskin. En barnsymaskin. Redan till julen förra året önskade hon sig en. Likaså till födelsedagen i maj. Än har hennes önskan inte gått i uppfyllelse. Jag ser framför mig hur jag försöker slingra mig ur att hjälpa henne använda den (=sy istället för henne). Hur hon syr sig i fingret. Hur arg hon blir när tråden trasslar sig. Jag tror hon är för liten ännu. (Men fru Pätkis: jag är fortfarande intresserad av att köpa Nennis gamla, jag tänker mig nämligen att sex år är en lämplig ålder att börja sy på maskin, och det blir hon i maj).
I fredags försökte hon få mig att köpa en av bara farten. Den och en häst. Haha. Som tur märkte jag hennes lilla trick innan det var för sent.
För övrigt: Jag är helt förbluffad! TACK till er som nominerade mig till bloggpriset! Jag är överrumplad och oerhört smickrad och glad. Det händer ofta att jag hoppas på att få vara med om olika spännande saker, men att bli nominerad till årets bäst skrivna blogg fanns inte ens i mina hemligaste planer. På riktigt. Vad oerhört roligt! Så tack, tack så hemskt mycket!
I fredags försökte hon få mig att köpa en av bara farten. Den och en häst. Haha. Som tur märkte jag hennes lilla trick innan det var för sent.
För övrigt: Jag är helt förbluffad! TACK till er som nominerade mig till bloggpriset! Jag är överrumplad och oerhört smickrad och glad. Det händer ofta att jag hoppas på att få vara med om olika spännande saker, men att bli nominerad till årets bäst skrivna blogg fanns inte ens i mina hemligaste planer. På riktigt. Vad oerhört roligt! Så tack, tack så hemskt mycket!
11 november 2011
11.11.11
Idag fyller Caj år. Idun hade lite stegring igår och somnade två gånger innan hon gick och lade sig halv åtta, så trots att hon brukar vara väldigt sömnig på morgnarna vaknade hon först av alla, stack upp huvudet och viskade jättehögt "När skall vi sjunga åt pappa?". Vi tassade ut ur rummet, hämtade paketen och smög in tillbaka. Innan vi steg över tröskeln fattade vi ett gemensamt beslut om att sjunga "Hurra för lilla pappa"-sången och på Lovis initiativ skulle vi också säga "Grattis Bengt-Louise-Maria". Så då gjorde vi det.
Jag uppvaktade Caj med ett efterlängtat snorkel och cyklop-set, Idun gav ett halsband (det har varit gömt i deras strumplåda i flera veckor redan, insvept i en gammal tidning) och Lovis gav en kudde som hon gjort själv. Av ett hushållspapper som var helt täckt av lila tejp på båda sidorna. Caj blev jätteglad för alla presenterna, satte halsbandet runt halsen, cyklopen framför ögonen och lade huvudet på kudden.
Och nu är de på dagis på Father's day's coffee.
Och jag skall jobba.
Jag uppvaktade Caj med ett efterlängtat snorkel och cyklop-set, Idun gav ett halsband (det har varit gömt i deras strumplåda i flera veckor redan, insvept i en gammal tidning) och Lovis gav en kudde som hon gjort själv. Av ett hushållspapper som var helt täckt av lila tejp på båda sidorna. Caj blev jätteglad för alla presenterna, satte halsbandet runt halsen, cyklopen framför ögonen och lade huvudet på kudden.
Och nu är de på dagis på Father's day's coffee.
Och jag skall jobba.
7 november 2011
Cupcakemorsor och Karriärkvinnor
För några veckor sedan läste jag ut Peppes Livet & Barnet. En välskriven och personlig men på sina ställen lätt upprörade bok. Jag har också läst flera inlägg på diverse bloggar samt kolumner i tidningar som berört samma ämne. Trots att jag ogärna är en tyckare, allt är ju ändå så relativt, känner jag att det blivit dags för mig att försvara de mjuka värdena.
Jag upplever att många anser att dagens hemmafruar är lite dumma som inte fattar att använda sin fulla potential utan istället väljer ett osjälvständigt liv som familjeslavar, alternativt ett oförtjänt lyxliv där de är helt beroende av makens välvilja och inkomster.
I vårt fall är hemmavarandet ett sätt att få en drägligare vardag. Det är ett medvetet val och inte ett resultat av att vi idealiserar eller har fastnat i gamla, förlegade könsroller, som många verkar tro. Det som talar emot de traditionella könsrollerna i vårt fall är förstås att Caj också varit hemma en stor del av tiden (och han får många gånger förklara varför han inte, i egenskap av man, har satsat mer på karriären. Också det är ju orättvist.) Att välja att vara hemma och sköta barn och hushåll är tydligen inte rumsrent. Bättre är att någon utomstående, allra helst en välbetald professionell städare, sköter underhållet hemma. Att vara sönderarbetad, sjukt stressad och ha magkatarr är däremot kosher. Och det här tycker jag att är helt knäppt.
Det finns många, många andra sätt att rättfärdiga sin existens och förverkliga sig själv än att jobba häcken av sig. Många andra sätt. Visst måste man jobba för att få in en inkomst, men jag tycker det känns förlegat och ekologiskt ohållbart att prioritera konsumtion i så hög grad att det krävs två heltidsinkomster för att hålla projektet familjen flytande.
Istället för att både Caj och jag har heltidsjobb och rusar omkring utan att hinna träffas, utan tid för barnen och utan att alls hinna vistas i vårt hem så mycket som vi vill, har en av oss alltid (i tur och ordning, i jämställdhetens namn) sett till att vara hemma, antingen hela dagarna eller största delen av dem. Det är lite smålyxigt, javisst. Men också ett sätt att bromsa upp en galet hektisk tillvaro där man förväntas göra allt samtidigt: jobba heltid, göra karriär, bygga hus, resa, tillbringa kvalitetstid med barnen, ha en fin bil och så vidare. Vi orkar inte. För oss har det inte varit ett svårt val, att jobba och shoppa är inte det vi helst gör. Genom att dra ner på levnadsstandarden gällande prylar har vi råd med att inte båda heltidsjobbar. Istället satsar vi mera på tid tillsammans, tid att pyssla i huset (som i mitt fall också innebär att baka cupcakes, något som verkar vara en stötesten för många) och tid att göra annat än jobba, sova och sköta hushåll. Just nu är Caj arbetssökande och jag jobbar deltid, och vi får det hela att gå runt ändå, utan arv eller yttre finansiärer. Det handlar om att prioritera.
Alla prioriterar olika och jag har rätt att välja hemmafrulivet utan att behöva bli betraktad som bakåtsträvande, osjälvständig eller dum. Jag tycker det är stor skillnad på att välja att satsa på att vara hemma med barnen för att man vill och på att bli placerad i hemmafrufacket för att man måste.
Det bekymrar mig lite att allt i slutändan handlar om pengar. Det är pengarna som är makten och pengarna som markerar vem som har övertaget. Det bekymrar mig också att världen har blivit så individualistiskt. Det är strängt förbjudet att vara beroende av andra. Man står sig själv närmst. Alla skall ha helt egen ekonomi så att det inte märks någonstans ifall man blir sviken, lämnad, övergiven.
Varför är det så fult och gammaldags med mjuka värderingar? Inte var det väl för att alla skulle bli som sextiotalets hårda män som man kämpade på barrikaderna på sjuttiotalet, utan snarare för att alla skulle ha friheten att välja själva? Ibland får jag en känsla av att slutresultatet inte blev som man hoppats. Idag idealiseras fortsättningsvis de värden som traditionellt hört till männens värld (karriär och pengar) medan det traditionellt kvinnliga (omhändertagandet) förlöjligas och slutar räknas. Enda skillnaden är att allt fler kvinnor sällat sig till dem som ser ner på dem som de anser vara svagare.
Jag vill slutligen citera en bekant som nyligen skrev en kolumn i samma ämne. "Jag sitter hellre på ålderdomshemmet och är bitter över att jag är fattig än bitter över att jag tillbringade för lite tid med mina barn" ungefär. Så sant, så sant.
31 oktober 2011
Livsleda
Här muras så det står härliga till. Båda våningarnas två mittersta rum är utrymda och inpyrda i murbruk, uppriven isolering och skräp. Mitt i det här lever vi.
Det är kanske det pågående bygget i kombination med allmän hösttrötthet som gör att jag känner mig irriterad. Jag borde antagligen ta lite bloggpaus just nu, i bemärkelsen sluta läsa andras bloggar. Det är lätt att få känslan av att alla andra gör allt. Det är lätt att tro att det att man inte hinner med allt bara räknas om det är ett medvetet val. (Som man bloggar om.) Det räknas inte om man helt enkelt inte ... hann med. Fast det är så mycket mänskligare.
Som om jag inte hade nog med alla mina personliga projekt, (skriva, läsa, leva vardagsliv och sluta ha dåligt samvete över att jag aldrig hinner förnya en gul apelsin) känner jag att jag borde göra en massa saker. Jag borde aktivera mig i egenskap av duktig samhällsmedborgare, samvetsgrann världsmedborgare, feminist, urmoder med mjuka värderingar, underbetald författare, ekologi- och återvinningsidealist, leva-enkelt-teoretiker, kulturintresserad litteraturvetare.
Men jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte tycka saker, söka information, diskutera, debattera och agera. Jag vill bara svepa in mig i en filt, lägga mig armarna om mina barn och läsa om Pippi på rymmen. Eller som idag, föra fiktiva anteckningar över påhittade sjukdomar med dem.
Blodtryck: högt.
Plåster: Hello Kitty.
HB: fem
Osv.
En var läkare, en sjukskötare, en patient. Vi turades om. Tydliga hierarkier. Man behövde inte göra andras jobb, man hade sitt eget. (Patientens uppgift var att ligga stilla och jämra sig. Sjuksköterskans var att skriva ner allting och att lyda läkaren. Läkarens var att bestämma.)
Livet är egentligen väldigt enkelt.
(Väldigt enkelt att göra komplicerat.)
21 oktober 2011
Hemma igen
Nu är familjen hemma igen. Allt är som vanligt. Men jag har haft skönt!
Jag brukar ofta göra upp överdrivet ambitiösa planer när jag har lite tid för mig själv samtidigt som jag också har tänkt att jag skall vila. Nu hann jag med bådadera.
Jag har bakat bröd och muffins, haft ett hemmaparty (mitt första någonsin), umgåtts med några vänner, läst en halv bok, och en fjärdedel på nästa, skrivit två (!!) kapitel på manuset (det är kanske det jag är gladast över), städat hela huset, varit ute och sprungit, bytt lakan, tvättat två maskiner tvätt, spelat gitarr och sjungit för första gången på evigheter, ritat ett nytt mönster till en klänning som jag aldrig hann sy och läst jättemånga bloggar... och jobbat förstås. Massor med grejer låter det som när jag rabblar upp dem så här. Men ändå känner jag mig utvilad. Och så här mycket skulle jag aldrig kunna göra och samtidigt känna mig utvilad när familjen är hemma.
Och så hann jag drömma att Martinique drabbades av en tsunami före vi åkte iväg, så vi blev tvungna att åka till Grekland istället. Jag hoppas verkligen att jag inte drömmer sanndrömmar.
Att ha egen tid är helt klart ett vinnande koncept (bortsett från martiniquedrömmen alltså). Jag borde boka in nästa dejt med mig själv redan nu, så att den blir av.
Jag brukar ofta göra upp överdrivet ambitiösa planer när jag har lite tid för mig själv samtidigt som jag också har tänkt att jag skall vila. Nu hann jag med bådadera.
Jag har bakat bröd och muffins, haft ett hemmaparty (mitt första någonsin), umgåtts med några vänner, läst en halv bok, och en fjärdedel på nästa, skrivit två (!!) kapitel på manuset (det är kanske det jag är gladast över), städat hela huset, varit ute och sprungit, bytt lakan, tvättat två maskiner tvätt, spelat gitarr och sjungit för första gången på evigheter, ritat ett nytt mönster till en klänning som jag aldrig hann sy och läst jättemånga bloggar... och jobbat förstås. Massor med grejer låter det som när jag rabblar upp dem så här. Men ändå känner jag mig utvilad. Och så här mycket skulle jag aldrig kunna göra och samtidigt känna mig utvilad när familjen är hemma.
Och så hann jag drömma att Martinique drabbades av en tsunami före vi åkte iväg, så vi blev tvungna att åka till Grekland istället. Jag hoppas verkligen att jag inte drömmer sanndrömmar.
Att ha egen tid är helt klart ett vinnande koncept (bortsett från martiniquedrömmen alltså). Jag borde boka in nästa dejt med mig själv redan nu, så att den blir av.
20 oktober 2011
Godnattet
Innan vi lägger barnen har vi en bestämd ritual som vi följer. Den avslutas med att vi säger God natt, sov gott, jag älskar dig, dröm om det finaste du vet... och så hittar vi på något ganska äckligt. Typ en kokt potatis. En näsa med snor i. Eller annat. Det är själva skämtdelen av det. Caj hittar alltid på jätteroliga saker.
Sen kommer den seriösa varianten där man verkligen försöker tänka ut vad den andra gillar och skulle kunna tänkas vilja drömma om.
Lovis favorit är när jag beskriver ett hobbyrum med oändligt mycket pysselsaker som hon får använda fritt, samt en BARNSYMASKIN (hennes heta önskan) som hon får sy på.
Iduns bästa drömönskan är bland annat en famn som man får vara i hur länge som helst. Hon har en annan också men jag kan inte för mitt liv komma på vad det är just nu.
Ikväll, på telefon, fick jag höra det här.
Lovis sa: dröm om det finaste du vet. En... lax. Från Strandcamping.
Idun sa: dröm om det finaste du vet. En bokhylla. Med jättemycket böcker. Som du får ligga på sängen och läsa. Och ligga och sova.
Mmm. De känner mig. Speciellt Idun.
Sen kommer den seriösa varianten där man verkligen försöker tänka ut vad den andra gillar och skulle kunna tänkas vilja drömma om.
Lovis favorit är när jag beskriver ett hobbyrum med oändligt mycket pysselsaker som hon får använda fritt, samt en BARNSYMASKIN (hennes heta önskan) som hon får sy på.
Iduns bästa drömönskan är bland annat en famn som man får vara i hur länge som helst. Hon har en annan också men jag kan inte för mitt liv komma på vad det är just nu.
Ikväll, på telefon, fick jag höra det här.
Lovis sa: dröm om det finaste du vet. En... lax. Från Strandcamping.
Idun sa: dröm om det finaste du vet. En bokhylla. Med jättemycket böcker. Som du får ligga på sängen och läsa. Och ligga och sova.
Mmm. De känner mig. Speciellt Idun.
19 oktober 2011
Ensam hemma
Caj har tagit barnen under armarna och åkt iväg till Vasa för att hänga med min bror och hans familj. De har höstlov. I motsats till mig.
Men jag sörjer inte. För första gången på.. ja, kanske någonsin.. är det jag som blir ensam kvar hemma, och jag får ha hela huset för mig själv. Till kvällen kommer några vänner på besök och innan dess tror jag jag skall städa lite, baka lite, läsa lite. (Orsaken att jag väljer att städa frivilligt, när jag är riktigt ensam, är att det för en gångs skull inte kommer att bli stökigt direkt. Så jag får njuta av att vistas i vårt hem, som är åtskilligt mycket mysigare när det är rent. Och om jag inte städar först kan jag inte njuta sen. Så är det bara.)
Brukar ni ofta vara ensamma hemma?
Men jag sörjer inte. För första gången på.. ja, kanske någonsin.. är det jag som blir ensam kvar hemma, och jag får ha hela huset för mig själv. Till kvällen kommer några vänner på besök och innan dess tror jag jag skall städa lite, baka lite, läsa lite. (Orsaken att jag väljer att städa frivilligt, när jag är riktigt ensam, är att det för en gångs skull inte kommer att bli stökigt direkt. Så jag får njuta av att vistas i vårt hem, som är åtskilligt mycket mysigare när det är rent. Och om jag inte städar först kan jag inte njuta sen. Så är det bara.)
Brukar ni ofta vara ensamma hemma?
17 oktober 2011
Framtidsplanerna
Lovis och Idun satt och diskuterade framtiden idag vid matbordet. Lovis gick helt igång.
– Och sen mamma, så skall jag bo här hemma tills jag är trettiett och sen skall jag bo i ett höghus. Jag ska bara bo i två hus i hela mitt liv. Och Idun och jag skall bo grannar! Och sen när jag sitter där i min lägenhet och har tråkigt med min man, då är det bara att (visar med handen hur hon öppnar en dörr) öppna dörren och gå till Idun och så kan vi leka!!!
– Vad bra, tror du att Idun har nån man då?
– Jo, det har hon nog. Och så skall jag ha en sån där krans på dörren som har rosetter uppe och nere och på sidorna. Vi skall fara ut i skogen jag och Idun och plocka kvistar som vi kan laga de där kransarna av! Jag längtar tills jag blir stor, mamma.
Det är så ljuvligt att det hon ser mest fram emot som vuxen är att leka med Idun.
(och för en stund sedan meddelade hon att hon skall bli pensionär när hon blir stor. hahaha!)
– Och sen mamma, så skall jag bo här hemma tills jag är trettiett och sen skall jag bo i ett höghus. Jag ska bara bo i två hus i hela mitt liv. Och Idun och jag skall bo grannar! Och sen när jag sitter där i min lägenhet och har tråkigt med min man, då är det bara att (visar med handen hur hon öppnar en dörr) öppna dörren och gå till Idun och så kan vi leka!!!
– Vad bra, tror du att Idun har nån man då?
– Jo, det har hon nog. Och så skall jag ha en sån där krans på dörren som har rosetter uppe och nere och på sidorna. Vi skall fara ut i skogen jag och Idun och plocka kvistar som vi kan laga de där kransarna av! Jag längtar tills jag blir stor, mamma.
Det är så ljuvligt att det hon ser mest fram emot som vuxen är att leka med Idun.
(och för en stund sedan meddelade hon att hon skall bli pensionär när hon blir stor. hahaha!)
14 oktober 2011
fru Fågel
Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om manlighet men eftersom jag inte är riktigt på det klara med vad jag tycker om vissa saker i ämnet bloggar jag om efternamn istället, inspirerad av Sara (som så ofta, så ofta...)
Vi funderade fram och tillbaka när vi skulle gifta oss. Vi var öppna för alla alternativ, utom kanske att behålla våra respektive namn. Vi ville ha ett gemensamt.
Efter många om och men beslöt vi oss för att Caj skulle ta dubbelnamn. Caj delar sitt pojknamn med en massa människor han inte är släkt med, i Finland är det bara min släkt som heter som den gör. Det som är synd är att vi inte heter helt lika, folk minns aldrig vem som heter vad, i vilken ordning namnen kommer. Fast det är helt logiskt. Caj tog dubbelnamn och då hakas det nya namnet sist på hans tidigare namnrad.
Först var det ovant att ha en man med dubbelnamn, men nu är vi hur vana som helst. Vilket bevisar att vi antagligen också hade vant oss vid vårt nästbästa alternativ: idag ångrar vi lite, lite att vi inte var modiga och bytte namn helt. Min farmors farfar hette Fågel, i och med en namnbytesrörelse i början av århundradet bytte hans barn namn till Fågelbärj och Fågelström. Fågel försvann. Men det är fint. Kort. Lite magiskt, tycker jag.
Malin Fågel.
Caj Fågel.
Lovis Fågel.
Idun Fågel.
Varför inte? Och visst kan vi byta fortfarande. Men att byta nu, plötsligt, känns lite underligt. Inte så nödvändigt. Mest en rolig grej.
Jag tror inte jag skulle orka förklara mig hela tiden, bara. Och det skulle jag antagligen bli tvungen att göra.
(Fast nu när vi har skaffat hönor och är så förtjusta vore det ju verkligen på sin plats att heta fågel, hihi.)
Pst. Hanna, vad var det den där galna familjen i Hemmets veckotidning hette, de som hade samma mönster på allt i sin inredning... minns du?
Vi funderade fram och tillbaka när vi skulle gifta oss. Vi var öppna för alla alternativ, utom kanske att behålla våra respektive namn. Vi ville ha ett gemensamt.
Efter många om och men beslöt vi oss för att Caj skulle ta dubbelnamn. Caj delar sitt pojknamn med en massa människor han inte är släkt med, i Finland är det bara min släkt som heter som den gör. Det som är synd är att vi inte heter helt lika, folk minns aldrig vem som heter vad, i vilken ordning namnen kommer. Fast det är helt logiskt. Caj tog dubbelnamn och då hakas det nya namnet sist på hans tidigare namnrad.
Först var det ovant att ha en man med dubbelnamn, men nu är vi hur vana som helst. Vilket bevisar att vi antagligen också hade vant oss vid vårt nästbästa alternativ: idag ångrar vi lite, lite att vi inte var modiga och bytte namn helt. Min farmors farfar hette Fågel, i och med en namnbytesrörelse i början av århundradet bytte hans barn namn till Fågelbärj och Fågelström. Fågel försvann. Men det är fint. Kort. Lite magiskt, tycker jag.
Malin Fågel.
Caj Fågel.
Lovis Fågel.
Idun Fågel.
Varför inte? Och visst kan vi byta fortfarande. Men att byta nu, plötsligt, känns lite underligt. Inte så nödvändigt. Mest en rolig grej.
Jag tror inte jag skulle orka förklara mig hela tiden, bara. Och det skulle jag antagligen bli tvungen att göra.
(Fast nu när vi har skaffat hönor och är så förtjusta vore det ju verkligen på sin plats att heta fågel, hihi.)
Pst. Hanna, vad var det den där galna familjen i Hemmets veckotidning hette, de som hade samma mönster på allt i sin inredning... minns du?
6 oktober 2011
Den ultimata husmodern
Som den effektiva supermorsan jag är tvättar jag barnens utekläder ikväll medan de sover. Barnens utekläder. Medan barnen sover. (Are we clear?) Som den energisparande, praktiska husmodern jag också är kastar jag hastigt in tamburmattan på samma gång, eftersom den marinerats i hönsskit (antagligen) och lera (definitivt) den senaste tiden.
När jag sedan inte ens glömmer att hänga upp tvätten utan samvetsgrant plockar den ur maskinen inser jag: den knallrosa hallmattan var från Tiimari (Indien?). Den. Hade. Aldrig. Tvättats. Förr.
Färgen på Lovis även tidigare röda utedräkt har intensifierats. Hennes gröna mössa är plötsligt smutsrosa. Helt okej.
Men Iduns turkosa halare. Den. Den kommer aldrig mera att bli sig lik.
(för tillfället försöker jag i panik att tvätta den en gång till i vårt universalmedel GALLTVÅL, men jag tvivlar på utkomsten av det experimentet.)
Nu lägger jag mig och läser på sängen i sedvanlig ordning iställetför att plocka undan i köket/försöka ordna upp efter vår massiva flytt på tre av nedrevåningens fyra förvaringstätaste möbler (vilka behövde tömmas inför flytten).
Ciao
När jag sedan inte ens glömmer att hänga upp tvätten utan samvetsgrant plockar den ur maskinen inser jag: den knallrosa hallmattan var från Tiimari (Indien?). Den. Hade. Aldrig. Tvättats. Förr.
Färgen på Lovis även tidigare röda utedräkt har intensifierats. Hennes gröna mössa är plötsligt smutsrosa. Helt okej.
Men Iduns turkosa halare. Den. Den kommer aldrig mera att bli sig lik.
(för tillfället försöker jag i panik att tvätta den en gång till i vårt universalmedel GALLTVÅL, men jag tvivlar på utkomsten av det experimentet.)
Nu lägger jag mig och läser på sängen i sedvanlig ordning iställetför att plocka undan i köket/försöka ordna upp efter vår massiva flytt på tre av nedrevåningens fyra förvaringstätaste möbler (vilka behövde tömmas inför flytten).
Ciao
20 september 2011
En listornas kvinna
Catariina skriver klokt om prestationskrav och om att hålla många bollar i luften. Kloka Sara bloggade också om det här igår. Och nu gör jag detsamma.
För det är ju precis så där jag är. Kanske inte gällande jobbet, men gällande fritiden. Jag går omkring med en ständig lista i huvudet på saker jag borde göra. Inte bara för att kunna känna mig duktig, i någon form är det också frågan om ett kontrollbehov, att veta att saker är uträttade gör att jag tillåter mig slappa och slöa sedan. Men det är inte så ofta jag kommer så långt.
Jag tycker om att känna mig duktig, driftig och effektiv. Men det har sitt pris. Jag säger bara: kronisk magkatarr. Men det blir bättre, det intalar jag mig i alla fall. Jag försöker aktivt att inte känna mig skyldig över allt jag inte gör. Jag försöker banka in i min arma skalle att jag inte behöver göra allt som alla andra gör, sammanlagt.
Caj är till god hjälp här. Han är bra på att ta det lugnt, göra en sak i taget och han skulle aldrig få mig att känna mig lat. Han bekräftar mig sällan för att jag har varit effektiv och fått mycket uträttat, utan oftast bara för att jag är jag. Bra man, må jag säga. Om jag ligger och slappar och läser eller vill göra något som i mitt personliga protokoll inte genererar ett resultat är han alltid uppmuntrande. Ständigt stöttande. Tur att jag har honom!
Eftersom jag är en listornas kvinna strukturerar jag här upp mitt liv. Varsågod. (Gör gärna en egen lista i kommentarfältet!)
Saker jag prioriterar:Att vara hemma med familjen. Att städa (inte så jättegrundligt) en gång i veckan. Att läsa böcker. Att läsa bloggar. Att laga mat. Att skriva. Att jobba. Att krama barnen.
Saker jag önskar att jag prioriterade: Kulturella evenemang. Cafébesök. Träning (fast jag har faktiskt blivit bättre och tränar 2-3 ggr i veckan sedan ett par månader tillbaka, så snart får nog den här punkten flytta upp ett steg). Att förnya mitt företag, rita nya mönster och hitta på nya produkter. Att pyssla och leka mer aktivt med barnen. Läsa mer än en saga om dagen för dem. Loppisbesök. Auktioner. Inredning.
Saker jag inte prioriterar: Tvätta fönster. Klippa gräs. Städa på gården (hela sommaren har jag tänkt göra något åt saken men ALLT annat går före). Hemmapartyn. Shopping. Världsnyheter.
För det är ju precis så där jag är. Kanske inte gällande jobbet, men gällande fritiden. Jag går omkring med en ständig lista i huvudet på saker jag borde göra. Inte bara för att kunna känna mig duktig, i någon form är det också frågan om ett kontrollbehov, att veta att saker är uträttade gör att jag tillåter mig slappa och slöa sedan. Men det är inte så ofta jag kommer så långt.
Jag tycker om att känna mig duktig, driftig och effektiv. Men det har sitt pris. Jag säger bara: kronisk magkatarr. Men det blir bättre, det intalar jag mig i alla fall. Jag försöker aktivt att inte känna mig skyldig över allt jag inte gör. Jag försöker banka in i min arma skalle att jag inte behöver göra allt som alla andra gör, sammanlagt.
Caj är till god hjälp här. Han är bra på att ta det lugnt, göra en sak i taget och han skulle aldrig få mig att känna mig lat. Han bekräftar mig sällan för att jag har varit effektiv och fått mycket uträttat, utan oftast bara för att jag är jag. Bra man, må jag säga. Om jag ligger och slappar och läser eller vill göra något som i mitt personliga protokoll inte genererar ett resultat är han alltid uppmuntrande. Ständigt stöttande. Tur att jag har honom!
Eftersom jag är en listornas kvinna strukturerar jag här upp mitt liv. Varsågod. (Gör gärna en egen lista i kommentarfältet!)
Saker jag prioriterar:Att vara hemma med familjen. Att städa (inte så jättegrundligt) en gång i veckan. Att läsa böcker. Att läsa bloggar. Att laga mat. Att skriva. Att jobba. Att krama barnen.
Saker jag önskar att jag prioriterade: Kulturella evenemang. Cafébesök. Träning (fast jag har faktiskt blivit bättre och tränar 2-3 ggr i veckan sedan ett par månader tillbaka, så snart får nog den här punkten flytta upp ett steg). Att förnya mitt företag, rita nya mönster och hitta på nya produkter. Att pyssla och leka mer aktivt med barnen. Läsa mer än en saga om dagen för dem. Loppisbesök. Auktioner. Inredning.
Saker jag inte prioriterar: Tvätta fönster. Klippa gräs. Städa på gården (hela sommaren har jag tänkt göra något åt saken men ALLT annat går före). Hemmapartyn. Shopping. Världsnyheter.
 |
| Igelkott ritad av Idun. Har inget med inlägget att göra. Bara fin. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)