Anknytning

Innan Lovis föddes tog jag för givet att det där första ögonblicket när jag skulle få träffa mitt barn skulle bli magiskt. Jag skulle fyllas av en alldeles sällsam kärlek och gråta av glädje. Jag är en ganska lättrörd person och bölade följaktligen ögonen ur mig varje gång jag läste en förlossningsberättelse under min första graviditet (ja, under de följande också) eller när jag såg en förlossningsscen i en film. Under förlossningsförberedelsekursen när vi fick se en video på en barnfödsel och jag fick riktigt bita mig i tungan för att inte brista ut i en lyckosam "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-gråt.

Ja, sen kom förlossningen.

... och jag var inte alls särskilt rörd. Jag var däremot grymt hungrig och kunde nästan inte tänka på något annat än på frukosten som strax skulle serveras. Visserligen hade jag en stark vilja att skydda och sköta om mitt barn redan från dag ett, men den där himlastormande kärleken som jag hört så mycket om (det var egentligen den enda versionen jag hade hört, om det inte handlade om någon som råkat ut för en förlossningsdepression) tog tid på sig.

Jag var inte jätteorolig, jag kände mig mest lite udda och diskuterade saken med min mamma. Hon sa något klokt: "känslor är bara känslor, det är vad du väljer att göra med dem som spelar roll". Och hon hade alldeles rätt. Jag fortsatte att ta hand om Lovis och mina känslor hann i kapp mig så småningom.

Med Idun var det likadant. Hon kändes som en främling när jag såg henne första gången. Men varför är det egentligen konstigt att inte känna igen en person man aldrig har sett förr? Jag var betydligt lugnare den gången, och ganska snart, när jag lärde känna Idun, var det helt omöjligt för mig att inte älska henne.

Jag tänkte mig att det skulle vara annorlunda med Edda. Dels för att vi hade haft namn på henne så länge, dels för att hela den där oron för hur jag skulle bete mig som förälder inte längre finns där (jag hade hittat ett sätt att vara mamma redan och behövde inte leta efter en ny identitet den här gången), dels för att jag nu på förhand verkligen visste hur stor kärleken till ens barn blir. Så jag tänkte att jag skulle vara bättre på att ta ut den i förskott den här gången.

Men nä. Precis lika förvånad var jag när jag såg Edda första gången och upptäckte att hon är en helt ny människa som jag inte alls känner. Ännu.

Så här funkar jag som mamma, helt enkelt. Andra fungerar kanske på ett annat sätt. Eller likadant. Men jag ville berätta hur det har fungerat för mig, för med facit på hand hade det varit skönt att veta på förhand att det kan vara så här också. Utan att man behöver må särskilt dåligt över det.

Explosionen

Invånarökningen i Staffansnäs är explosionsartad, Caj och jag är de enda som inte fått vår unge än. Utöver Pox fem kycklingar har både Ärtans och Prippis ägg också kläckts (de har åtminstone 6 kycklingar var), småfåglarna som byggt bo i taknocken på hönshuset har fått ungar (det piper hysteriskt därifrån), skatparet Scatman och Batman i tallarna har (antagligen) ungar och idag spanade Caj in en liten gråsparvsfamilj som tillbringade eftermiddagen i vårt potatisland i flera omgångar, så vi antar att de också bor på vår tomt. Man borde tydligen vara bevingad för att få barn här i trakten.

I morgon skall vi på ett nytt ultraljud. Även om jag gärna vill träffa vårt barn hoppas jag att det inte blir igångsättning (fostervattenmängden har varit på mindre sidan) utan att förlossningen kommer igång av sig själv. Gärna snart. Helst i natt.

Trots att jag nästan storknar av värmen nattetid njuter jag desto mer under dagarna. Jag har suttit ute i flera timmar idag i min sköna stol, läst två och en halv bok, tittat på barnen som badat i den uppblåsbara poolen och spanat in Pox som tagit sina kycklingar på en lärorik promenad. Alltså det är så fascinerande att se hur hon undervisar dem i sandbad och födointag, hon kluckar och har sig för att de ska följa efter henne, och det gör de, de samlas alla kring hennes huvud när hon pickar i jorden och så gör de lika, på några millimeters avstånd så att det helt säkert ska bli rätt. Fniss.

Vecka 36+4

Idag var jag på ultraljud (igen). Och det hade hänt saker. Allt möjligt. Jag skall inte tråka ut er med detaljer, men innan jag gick sa läkaren: "ja, du kan ju boka en ny ultraljudstid om två veckor för säkerhets skull. Och om du inte har fött då kanske vi måste sätta igång dig. Fast jag tror nog att du har fött barn då redan. Bebin kan komma när som helst. "

Oj.

Leidon

NU börjar jag ha fått nog. Usch vad jag är trött på att bara ligga. Igår var vi och tittade på att par bilar (vi har tänkt köpa en lite större) med resultatet att foglossningen blomstrade upp som aldrig förr. Jag får sammandragningar av minsta lilla och får inte luft när jag sover. Om jag sover, vilket jag hade problem med i natt. Så idag har jag varit på riktigt uruselt humör.

Det är inte klokt det här att vara gravid, egentligen. Tänk att man ägnar nästan ett år (per graviditet) åt ett undantagstillstånd när man inte riktigt känner igen sin kropp. Man är helt utelämnad åt biologin. Det kolliderar så med inställningen som tutas ut överallt: att man har makt över allt i sitt liv. Bara man vill något tillräckligt mycket är allt möjligt. Allt har att göra med inställningen. HA! När man är gravid gör kroppen precis hur den vill, inte hur jag vill.

Och då har jag ändå haft långt ifrån den värsta graviditeten man kan ha. Bebisen är inte i fara. Jag har bara varit sjukskriven i två månader. Jag har turen att ha en man som har möjlighet att sköta allt i hela hushållet och jag har så pass stora barn att de klarar av det mesta själva. Jag kunde till och med  (med hjälp av min svägerska och mina föräldrar, vilket också är något att vara tacksam för. Och det är jag!) att vara ensam med barnen en hel vecka förra månaden. Det kunde vara så otroligt mycket värre.

Men idag känns det mörkt och dystert. Jag har svårt att minnas upplevelsen av att gå raskt eller springa nånstans. Jag minns inte hur det känns att vara pigg och vakna riktigt utvilad. Eller att kunna uträtta saker genast jag får en ingivelse! Det är så långt ifrån min nuvarande sits jag bara kan komma. Nästan allt (utom att ligga i sängen och läsa eller sitta vid datorn) förblir på idéstadiet. Och det är frustrerande. Jag blir dessutom så irriterad på att vara så här gnällig. Hoppas det inte är ett tillstånd jag fastnar i. Det är ju så väldigt mycket trevligare att vara glad.

Vine

Jag tänkte ju inte börja med Vine, men sen hittade jag roliga klipp, bland annat på Linns pappa som gjorde ett snyggt pulkatrick. Och så ville jag ändå också göra en egen Vine-video och PRECIS då började bebin sparka ännu mer än vanligt. Så. Ja. Så här ser det ut när jag tittar neråt nuförtiden.

Hur mycket är normalt?

Idag har jag återgått till mitt flegmatiska säng-liv. Det verkar vara ganska nödvändigt: jag vaknade klockan fem i morse och hade sammandragningar med femton minuters mellanrum i ett par timmar. Konstigt. De gjorde inte ett dugg ont, det brukar de inte, men är det inte lite väl tidigt att ha så pass regelbundna sammandragningar? Det har fortsatt så här längs med hela dagen, från och till. Jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Och ofta också när jag inte gör det.

Hur mycket är ofarligt när man är i vecka 33? Do tell!

Min största oro (utöver att bebin skall komma för tidigt, att den skall komma ut före vi hinner till BB eller att den inte snart börjar inse att den har huvudet åt fel håll) är att jag blir tvungen att börja med nitroplåster igen. När jag väntade Idun fick jag gå med dessa förhatliga små lappar på magen under en dryg månad på grund av precis samma symptom: smärtfria men ständigt återkommande sammandragningar som i och för sig gjorde förlossningen snabb och smidig men som också gjorde att förlossningen antagligen pågick väldigt länge utan att jag visste om det och att Idun föddes nästan två veckor tidigare än beräknat. Jag fick grym huvudvärk av dem. Det är inte ett högt pris att betala för att hon fick stanna i magen lite längre, men jag önskar SÅ att jag skulle slippa dem den här gången.

Fast allt kan ju gå som smort också. I bästa fall händer inget annat än att jag att har världens mest vältränande livmoder när det blir dags för förlossning.

En liten evighet

Caj är hemma! Äntligen. Han överlevde bland annat att klättra upp till toppen av det här berget. Hu. Vi åkte direkt från tågstationen och hämtade barnen från dagis och förskolan. Något av det härligaste idag var när barnen störtade in i Cajs famn och kramade honom länge, länge, länge, länge. Som de har längtat! Och som jag har längtat. Nu kan jag slappna av.

Det är bara mellan sex och tio veckor kvar tills bebisen kommer ut. Tio veckor känns som en evighet. Sex veckor är å andra sidan ganska lite.

Om ultraljudstolkaren (ett proffs) har rätt i sin utsaga angående bebins kön har vi redan bestämt oss för ett namn. Fast det är hemligt tills hen är ute. Vi har skaffat en vagn och en bilstol (båda begagnade) och eftersom det har fötts rätt många barn i släkten de senaste åren finns det en massa ärvda kläder vi får ta oss an. Vi borde kanske fixa upp nån flagande spjälsäng också, men jag misstänker att det blir som det brukar, att bebisen sover med oss. Det är mysigast och trevligast och enklast.

Det börjar kännas trångt och obekvämt i min kropp. Jag har mycket sammandragningar och rör mig som en strandad val (osmidigt och så lite som möjligt). I natt hade jag inte mindre än sex kuddar när jag sov (två under huvudet, en under magen, en bakom ryggen, en mellan knäna och en som jag kramade). Jag som i vanliga fall helst sover med en. En platt.

Det är konstigt de här sista veckorna. Tiden går snabbt samtidigt som den segar sig fram. Snart, snart. Men ändå en evighet. Det är lika underligt som det egentligen är att vara gravid. Det är så märkvärdigt att det kan växa en människa inne i min kropp. Det är också konstigt att jag längtar efter att träffa någon som jag bär inuti mig hela tiden, dygnet runt.

Akupunktur mot foglossning

Igår på rådgivningsbesöket fick jag rådet att prova på akupunktur mot min besvärliga foglossning, annars finns det en rätt stor risk att jag blir tvungen att sjukskrivas. Och det vill jag helst inte. Jag fick tid redan idag och låg i två timmar på en brits på BB med totalt 16 nålar instuckna här och var (flest på fötterna och benen. Och en i huvudet!). Nästa vecka får jag gå på en ny behandling. Det blir intressant att se om det hjälper.

Strax efteråt kände jag mig faktiskt lite bättre, men längs med dagen kom besvären tillbaka, så jag misstänker att det att jag fick lägga mig ner ett par timmar hade större effekt än nålarna i sig. Men det lär kunna ta några gånger innan behandlingen börjar hjälpa.

Har nån testat akupunktur mot foglossning? Hur gick det, hjälpte det?

Trevnad

Just badade jag. I vatten känner jag mig lätt och smidig fast jag i övrigt styltar omkring som om jag var i vecka hundratjugofem istället för tjugofem. Dessutom fick jag upp värmen, jag har haft kalla vader hela dagen. Dessutom fick jag håret tvättat medan jag låg ner.

Utöver dessa uppenbara fördelar passade jag på att dricka ett glas kall äppelsaft medan jag plaskade runt. Och så läste jag de första kapitlen i Jessica Schiefauers bok Pojkarna. Najs, hade mitt utlåtande varit om jag var en hipp ungdom.

Nu tänkte jag bara: ja det här var ju riktigt trevligt, tyst för mig själv.

Nytt för Anne

Eftersom Anne Hietanen både på sin egen och på Peppes blogg har meddelat att hon läst allt som publicerats i den finlandssvenska bloggsfären tänkte jag skriva ett nytt inlägg med henne i åtanke. För jag har på känn att det är mina skrala statusuppdateringar hon egentligen menar när hon antyder att det inte bloggas tillräckligt. Visst Anne, visst?

Således tycker jag det är dags för en ostrukturerad tankekedja om vad som pågår i mitt liv. Det är spännande, det är nervkittlande, det är underbart.

1. Jag vaknade klockan 08.00 av Idun som meddelade att hon "ville prata", varpå hon överöste mig med komplimanger för att få mig att reagera. Men jag var ganska utvilad, främst för att vi gick och lade oss strax efter tio igår kväll och har sovit som stockar.

2. Vi håller på att titta på serien Heroes. Ett avsnitt var så hemskt att jag trodde det var en skräckserie, bland annat för att det slutade med att en odödlig karaktär i serien vaknade upp med hela sin bröstkorg uppfläkt. Men gårdagens avsnitt var riktigt lagom spännande. Det är dock oroväckande att många av dem jag har diskuterat serien med bara har valt att titta på första säsongen. Blir den månne för skrämmande? Eller håller den inte måttet?

3. Det är soligt idag, hela familjen är ute men jag sitter inne. (Inte i finkan, så klart, utan bara i vårt hus.) Varför? Jo för att jag försöker hålla mig så stillasittande eller liggande som möjligt för att min foglossning inte skall ta livet av mig den kommande veckan. Det är rätt trist. Jag hoppas det blir vår snart så att man kan sitta ute utan att frysa fast man inte rör sig.

4. Jag har betalat räkningar idag och gått igenom mina mail. Jag hade många hundra av de senare och nu när jag har tröskat klart har jag bara fyra kvar i min inkorg. FYRA! Det känns som om mitt mailkonto genomgått en Feng Shui-sanering.

5. På tal om Feng Shui läste jag hur ett sovrum med bra energiflöde skall se ut:

• En dörr (vi har tre)
• Sparsamt med genomfart (vårt sovrum är ett genomgångsrum)
• Ett fönster (vi har tre, ett som leder ut, ett som leder till toaletten -det är frostat- och ett som leder till mitt arbetsrum)
• Inte snedtak eftersom det "trycker ner energin" (vi har snedtak. Rakt ovanför våra huvuden när vi sover).

Hahaha.

6. Punkt fem kunde eventuellt förklara varför jag har sovit dåligt. Men den senaste veckan har jag sovit gott trots den undermåliga Feng Shuin. Jag tror att förklaringen är en helt annan: det verkar finnas ett direkt samband mellan min förbättrade nattsömn och att jag inte äter godis och bulla på kvällarna. Jag har alltså sovit som en kung i över en vecka, utom att natten mellan fredag och lördag. Och hör och häpna, min teori håller måttet, för i fredags hade jag provsmakat det jag bakat till Tovas kalas på lördag och sen vaknade jag klockan 4 och somnade inte om på en och en halv timme. Så nu skall jag fortsätta att låta bli sötsakerna och att sova gott.

Efter att dessa rafflande nyheter har nått era ögon hoppas antar jag att er söndag har fått ett uppsving utan like. Over and out.

Sömnens återkomst

Jag har sovit gott åtta nätter i rad. Jag tror det är rekord sedan jag blev gravid. Jag är glad, och fast jag är trött så är det på en acceptabel nivå just nu. Underbart. Jag ropar inte hej än, jag ropar bara tack. För åtta nätter är mer än jag vågade hoppas på för en dryg vecka sedan.

Mammabubblan

Ni vet den där mammabubblan som det pratas om. Den som man går in i den där första tiden med en nyfödd bebis. När omvärlden slutar spela stor roll och hemmet känns som ett alldeles tillräckligt stort universum och som en alldeles lagom utmanande plats. Mammabubblan alltså. Ja. Just den.

Det känns som om jag redan är där. Mitt sociala liv sker (nästan helt) uteslutande på jobbet. När jag kommer hem ligger jag bara på sängen, med undantag för korta matpauser. På helgerna planerar vi inte in några program alls längre. Det finns inte plats för det i det här läget.

Igår gick vi i och för sig en sväng på loppis för att leta efter hockeyhjälmar åt barnen. Sen fick jag ligga på sängen resten av kvällen på grund av att jag fick så ont i mina fogar. Idag har jag också tillbringat största delen av tiden på sängen. Min trettitreåriga lekamen tar mycket hårdare på en graviditet än vad den gjorde som tjugofem eller tjugosju. Elände.

Det är TUR att jag tycker om att läsa. Och TUR att jag är så trött att jag inte får tråkigt. Och att jag har en familj som kommer och pratar med mig med jämna mellanrum.

Bebisnytt

Igår försökte jag för första gången den här graviditeten få en bild på min mage. Framgången är tveksam, dels eftersom jag satt, dels eftersom det var mina barn som fotade. Så här ser jag i alla fall ut nu i vecka 22. Det syns nog att jag är gravid nu, tycker jag. Och känns. Jag kan fortfarande bli alldeles prillig av lycka när jag känner hur vårt barn far runt där i magen...

Vi var till rådgivningen igår. Jag har lågt hb och lågt blodtryck, vilket förklarar en del av min trötthet. Vi fick veta att det beräknade födelsedatumet inte alls hade flyttats på pappren, trots att bebisen antagligen, enligt sin storlek, kommer senare. Den kommer förstås när den kommer, men nu blir jag ju mammaledig en vecka tidigare, vilket inte känns helt fel om tröttheten och foglossningen håller i sig. Vi fick dessutom se och känna på en docka som motsvarar en bebis i vecka 24. Den var så stor! Och såg så färdig ut. Tänk så fint att en hel liten människa ligger där i min mage och växer.

Och så fick ju familjen Lundagård sin lilla Lisa igår. Så jätteroligt! Och lika fin som storabröderna är hon, se bara!

Halvvägs

Idag, mina vänner, har jag nått halvvägs in i graviditeten, också enligt de mest pessimistiska prognoserna. På ultraljudet för ett par veckor sedan sköts nämligen det beräknade datumet fram med en vecka, vilket innebär att bebin väntas komma ut ungefär samtidigt som BB här i Jakobstad stänger inför sommaren. Hm.

Jag brukar föda barn på samma sätt som jag pratar. Snabbt. Lovis föddes på dryga fyra timmar, räknat från att jag vaknade av att vattnet gick. När Idun skulle ut sov jag fortfarande gott i min egen säng ett par timmar innan hon låg i mina armar. Om tiden fortsätter halveras kommer den här krabaten att vara ute på en timme. Fast så snabbt går det kanske ändå inte.

När BB i Jakobstad stänger inför sommaren förväntas man åka norrut, till Kokkola. Men jag vet inte om vi hinner ringa barnvakten, vänta på att hen dyker upp och köra de 40 kilometer som ligger mellan oss och sjukhuset tillräckligt snabbt. Och jag vill inte föda barn i ett dike i Öja.

Det vore smidigast att föda här i staden. Fast om det inte blir så har vi har ett bra alternativ. Om bebin fortfarande ligger i min mage när BB stänger flyttar vi in hos Jonas och Saija och föder barn i Vasa istället. Förmodligen kommer vi att ha jättetrevligt, dessutom behöver vi inte ordna barnvakt när vi åker till förlossningen. (Se där, ännu en bra anledning till att få många barn (om man nu har lyxen att välja en sån sak): de kan bo hos varandra när det behövs.)

Graviditetskrämpor

Mitt underligaste symtom hittills är att mina ögon blir som små tårkranar i miniatyr, de rinner konstant när jag ligger ner (ytterst besvärligt när jag läser en bok), att huden kring ögonen är torr och irriterad och att jag vissa dagar har konstiga, röda fläckar i ansiktet och jättetorr hud. Varken trevligt eller snyggt. Och just när jag sov ett par timmar (jag vaknade halv fem i morse igen) glömde jag att stoppa en kudde mellan knäna och hade riktigt ont i nedre delen av ryggen när jag öppnade ögonen.

Ja, jag är bara i vecka 19.  och nej, jag inbillar mig inte på något vis att jag har det värst.

Vilka konstiga graviditetskrämpor har ni dragits med?

Graviditetsnojor

Det märks på många sätt att jag är äldre den här gången jag är gravid. Sist var jag 27. Nu är jag 33. Jag är mycket oroligare över allt som kan gå snett. Jag har mycket fler krämpor,  tidigare i graviditeten än tidigare. Och jag känner mig trött i kroppen på ett annat sätt än jag minns att jag har gjort förr.

Till exempel det här med att känna av bebins rörelser. Med Lovis kände jag de första sparkarna redan i vecka 15, Caj kunde känna hur hon sparkade bara en vecka senare. Med Idun kände jag de första sparkarna i vecka 14. Men med den här typen har det tagit längre. En spark här, en där, men väldigt sporadiskt och så svagt att jag är osäker om jag faktiskt känner rätt. Och jag tänker på alla möjliga saker det skulle kunna bero på, och blir orolig.

Då är det skönt att gå på rådgivningsbesök, som vi gjorde idag. För där får vi lyssna på bebisens hjärtljud. Hjärtat slog fint och jämnt och bebin sparkade till dopplern flera gånger, hårt, och vände och vred på sig så att vår hälsovårdare fick leta upp den igen. Jag kände långt ifrån alla sparkar, men de hördes. Det här barnet ligger kanske annorlunda, så att jag därför känner mindre den här gången. Eller så har jag blivit sämre på att uppfatta sparkarna. Skönt i alla fall att allt verkar okej. Eller vadå skönt. Det är ju underbart!

Brak!

Jaha, så var vardagslivet igång igen. Jag promenerade hem från jobbet, envist och ganska glatt till en början. Men jag får nog inse att min gravida lekamen inte klarar av ens att promenera 2,5 kilometer utan att fogarna börjar lossa eller vad det nu heter. När jag kom hem fick jag vackert gå och lägga mig på sängen, sov en timme och börjar känna mig redo att upprepa gärningen snart igen. Sov-gärningen alltså. Fast först måste vi nog titta på ett avsnitt Downton Abbey och dricka lite te.

Första dagen på jobbet gick bra. Mina kollegor är så behagliga, varma och trevliga. Maten är gudomlig (fatta vad lyxigt att få äta lunch som naturaförmån på favoritcaféet varje arbetsdag!) och jag tror till all lycka att jag kommer att klara av att handleda gruppen, det här var min första dag som ensam handledare och det gick hur bra som helst. Vårt första projekt är att göra djurskulpturer i papier maché.