Så där en gång per år brukar jag leverera någon stor nyhet
här på bloggen. Det är alltid spännande. I år är nyheten denna:
Caj har sagt upp sig
från jobbet och vi flyttar tillbaka till Jakobstad om några veckor.
Det har inte varit ett enkelt beslut. Det hade lika gärna
kunnat gå tvärtom. Att sälja Jakobstadshuset och flytta hit permanent har varit
ungefär lika sannolikt som att välja ett annat spår. Återvända till Jakobstad, eller
flytta någon annanstans.
Exempel 1: jag har googlat jobb i Canada och Nya Zeeland
säkert trettio gånger det senaste halvåret.
Exempel 2: jag (och Edda) har sprungit på bankmöten på
samtliga Mariehamnskontor och utrett möjligheterna att ta antingen ett helt
nytt lån (så vi skulle äga två hus) eller bara ett, vi har beviljats lån, diskuterat marginaler och lånepaket.
Exempel 3: vi har varit på mer än en handfull husvisningar,
hela familjen.
Exempel 4: vi har en massa idéer om hur vi kunde förbättra
vårt hus i Jakobstad så att det skulle passa oss alla fem på ett ännu bättre
sätt än det brukar.
Sen inträffade en del saker på Cajs jobb som gjorde att det
plötsligt stod fullständigt klart för oss vilket alternativ vi åtminstone måste välja bort. Eftersom det är
lättare att flytta barnen på sommaren mellan två skolår, och eftersom vårt hus
ändå skulle byta hyresgäster i juli, och eftersom huset vi bor i här på Åland är
till salu just nu är valet rätt lätt. Från och med början av juli återvänder vi
till vårt betydligt stillsammare liv i Österbotten.
Det finns så mycket med Åland vi kommer sakna, framförallt
alla fina människor vi har lärt känna under året. Mitt hjärta brister när jag
tänker på att jag inte längre kan träffa Karin och Fredrik, Sara och Hasse, Aino
och Matias och Albin och Liv när andan faller på. Jag sörjer förlusten av barnens underbara skola och skolans alldeles fenomenala
skolbibliotekarier Anna och Elspeth som jag verkligen kommer sakna. Och alla andra människor som jag har lärt känna, via barnens klasskompisar, via sångstunden på Margarethagården och via öppna förskolan. Vilket år det har varit, alltså.
Och samtidigt ser jag fram emot att få återvända till vårt eget hus.
Jag ser fram emot att bo nära familjen, släkten, vännerna igen, och jag längtar
efter att få leta reda på nya höns som vi kan ta hand om. Jag ser fram emot att
inte behöva pussla så förtvivlat för att få två heltidssysslor och tre barn,
varav ett hemma på heltid, att löpa smidigt. Caj är hemma med Edda från och med om en vecka,
jag fortsätter jobba, men under betydligt humanare tidpunkter, och barnen får
återvända till sina gamla klasser i skolan.
Tack Mariehamn för allt vi fått uppleva.
Tack Jakobstad för att vi får komma tillbaka.
