Ett roligt fenomen här på Åland är att jag har lärt känna massor med trevliga ...journalister. Okej, alla trevliga jag träffar är inte journalister, men många. Och de känner alla varandra. Igår var vi bjudna hem till Lisa och Anders på glögg och träffade flera andra som både de och vi känner. Några nya bekantskaper gjorde vi också.
Men trots att de senaste dagarna har varit bra (jag har försökt sova så mycket som möjligt och har ägnat mig åt trevliga aktiviteter som godistillverkning, paketering och pyssel) drabbades jag för en stund sedan av en häftig längtan hem till vårt eget hus. Bara för att det är så mysigt där på julen. Öppen spis och badkar, till exempel. (Dåliga exempel, det handlar nog mycket mer om stämningen och känslan där än om konkreta möbler, faktiskt.) Det går upp och ner i mitt boendekänsloliv, jag säger då det.
Visar inlägg med etikett bo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bo. Visa alla inlägg
22 december 2014
15 december 2014
Bättre på Åland
Efter en rejäl svacka där i november tycker jag plötsligt att jag trivs rätt bra här på Åland igen. Det enda jag (som sagt, jämt och samt, varje dag) längtar efter är ett eget hus. Ett eget, som vi kan inreda, måla och tapetsera på vårt sätt. Ett hus där våra möbler passar in och där det lönar sig att skaffa möbler som passar in, om de saknas. Där vi vill satsa och bo in oss på allvar. För eftersom vi vet att det här boendet är tillfälligt orkar vi inte riktigt göra det till vårt eget. Och det känns.
Men så där i övrigt är allt rätt bra. Att komma hem till Mariehamn kändes vant den här gången (när jag kom hit natten till idag, alltså). Vårt vardagsliv i Jakobstad känns avlägsnare för varje vecka som går. Som ett härligt minne, men ändå nåt som inte har varit vår verklighet på ett tag.
Vi ska åka till mina föräldrar över julen. Då kommer vi också att besöka vårt hus för att hämta lite grejer som vi lämnat efter oss. Det blir intressant att uppleva det mötet. Å ena sidan älskar jag verkligen vårt hus, å andra sidan är det inte vi som bor där nu, det är inte vårt hem längre.
Det är mycket som har hänt i mitt huvud sedan vi flyttade i juni. Och mycket kommer säkert ännu att hända. Därför tycker jag det är bra att vi ger oss tid att bo in oss här i stan innan vi bestämmer hur vi går vidare, om vi slår ner bopålarna djupare på Åland eller om vi fortsätter bo på hyra, behåller vårt hus med tanke på en avlägsen framtid och därmed också väljer att stanna kvar med ena benet i vårt gamla liv. På många sätt tror jag det skulle innebära ganska mycket sinnesro att ha hela bohaget på ett ställe. På andra sätt tvivlar jag på att vi nånsin kommer hitta ett hus som känns så perfekt för oss som det vi har i Jakobstad.
Men så där i övrigt är allt rätt bra. Att komma hem till Mariehamn kändes vant den här gången (när jag kom hit natten till idag, alltså). Vårt vardagsliv i Jakobstad känns avlägsnare för varje vecka som går. Som ett härligt minne, men ändå nåt som inte har varit vår verklighet på ett tag.
Vi ska åka till mina föräldrar över julen. Då kommer vi också att besöka vårt hus för att hämta lite grejer som vi lämnat efter oss. Det blir intressant att uppleva det mötet. Å ena sidan älskar jag verkligen vårt hus, å andra sidan är det inte vi som bor där nu, det är inte vårt hem längre.
Det är mycket som har hänt i mitt huvud sedan vi flyttade i juni. Och mycket kommer säkert ännu att hända. Därför tycker jag det är bra att vi ger oss tid att bo in oss här i stan innan vi bestämmer hur vi går vidare, om vi slår ner bopålarna djupare på Åland eller om vi fortsätter bo på hyra, behåller vårt hus med tanke på en avlägsen framtid och därmed också väljer att stanna kvar med ena benet i vårt gamla liv. På många sätt tror jag det skulle innebära ganska mycket sinnesro att ha hela bohaget på ett ställe. På andra sätt tvivlar jag på att vi nånsin kommer hitta ett hus som känns så perfekt för oss som det vi har i Jakobstad.
24 augusti 2012
Rättvis arbetsfördelning
Stålsätten eder. Här kommer ett maratoninlägg.
På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.
I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.
På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.
Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.
Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.
Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.
På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.
Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.
För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.
Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?
Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)
Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera. Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.
Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.
På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.
I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.
På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.
Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.
Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.
Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.
På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.
Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.
För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.
Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?
Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)
Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera. Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.
Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.
10 december 2011
Drömmen om det enkla
Jag begriper mig inte riktigt på stora system. Teoretiska ideologier har jag inget intresse av att fördjupa mig i, historiska skeenden fascinerar sällan, eftersom jag inte får syn på människorna bakom det hela. Förmodligen borde jag förkovra mig åtminstone i landets politik, men det finns alltid mer akuta saker att ta itu med. Mat som skall kokas, barn som skall kramas, texter som skall skrivas.
Jag föredrar när saker är små. Greppbara. Som barn funderade jag ofta på strategier för att bli självförsörjande. Jag planerade hur jag skulle göra för att tillverka allt från scratch. Den kreativa processen för att få mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen var spännande. Långa stunder var jag sysselsatt av att försöka fundera ut hur man tillgodoser sina basbehov. Hur man hittar mat i skogen, hur man väver tyg eller tovar. Jag läste också mycket. Böcker om fattiga och sorgsna barn som kanske borde ha inspirerat mig till hårt lönearbete eggade mig snarare till att förbereda mig på att klara mig själv, helt och hållet. Jag föredrog berättelser om barn som lärde sig vilka örter man kunde äta och hur man flådde en ripa framom böcker där hjältinnan gjorde karriär som sekreterare.
Ibland pratar Caj och jag om att sälja allt vi äger, göra oss av med lånen och köpa ett litet hus långt ute i skogen. Jag vet att vi inte är ensamma om den här drömmen, vi är många som funderar i liknande banor, i synnerhet nu när det har blivit trendigt med downshifting.
Just nu är vi helt nöjda med att (nästan) bo i stan. Skogen börjar där vår gata tar slut och vi kan ha höns på gården. Men det är ändå roligt att drömma.
Jag föreställer mig hur vi återtar kontrollen över hela vår verklighet. Inget utifrån kan hota oss, som en ekonomisk kollaps eller ett världsomfattande ... elavbrott. Min fantasi inför diverse katastrofer är oändlig. I mitt huvud är vi självklara överlevare ifall vi skapar oss ett eget system som vi förstår oss på, krymper världen till något vi kan kontrollera.
19 oktober 2011
Ensam hemma
Caj har tagit barnen under armarna och åkt iväg till Vasa för att hänga med min bror och hans familj. De har höstlov. I motsats till mig.
Men jag sörjer inte. För första gången på.. ja, kanske någonsin.. är det jag som blir ensam kvar hemma, och jag får ha hela huset för mig själv. Till kvällen kommer några vänner på besök och innan dess tror jag jag skall städa lite, baka lite, läsa lite. (Orsaken att jag väljer att städa frivilligt, när jag är riktigt ensam, är att det för en gångs skull inte kommer att bli stökigt direkt. Så jag får njuta av att vistas i vårt hem, som är åtskilligt mycket mysigare när det är rent. Och om jag inte städar först kan jag inte njuta sen. Så är det bara.)
Brukar ni ofta vara ensamma hemma?
Men jag sörjer inte. För första gången på.. ja, kanske någonsin.. är det jag som blir ensam kvar hemma, och jag får ha hela huset för mig själv. Till kvällen kommer några vänner på besök och innan dess tror jag jag skall städa lite, baka lite, läsa lite. (Orsaken att jag väljer att städa frivilligt, när jag är riktigt ensam, är att det för en gångs skull inte kommer att bli stökigt direkt. Så jag får njuta av att vistas i vårt hem, som är åtskilligt mycket mysigare när det är rent. Och om jag inte städar först kan jag inte njuta sen. Så är det bara.)
Brukar ni ofta vara ensamma hemma?
6 oktober 2011
Den ultimata husmodern
Som den effektiva supermorsan jag är tvättar jag barnens utekläder ikväll medan de sover. Barnens utekläder. Medan barnen sover. (Are we clear?) Som den energisparande, praktiska husmodern jag också är kastar jag hastigt in tamburmattan på samma gång, eftersom den marinerats i hönsskit (antagligen) och lera (definitivt) den senaste tiden.
När jag sedan inte ens glömmer att hänga upp tvätten utan samvetsgrant plockar den ur maskinen inser jag: den knallrosa hallmattan var från Tiimari (Indien?). Den. Hade. Aldrig. Tvättats. Förr.
Färgen på Lovis även tidigare röda utedräkt har intensifierats. Hennes gröna mössa är plötsligt smutsrosa. Helt okej.
Men Iduns turkosa halare. Den. Den kommer aldrig mera att bli sig lik.
(för tillfället försöker jag i panik att tvätta den en gång till i vårt universalmedel GALLTVÅL, men jag tvivlar på utkomsten av det experimentet.)
Nu lägger jag mig och läser på sängen i sedvanlig ordning iställetför att plocka undan i köket/försöka ordna upp efter vår massiva flytt på tre av nedrevåningens fyra förvaringstätaste möbler (vilka behövde tömmas inför flytten).
Ciao
När jag sedan inte ens glömmer att hänga upp tvätten utan samvetsgrant plockar den ur maskinen inser jag: den knallrosa hallmattan var från Tiimari (Indien?). Den. Hade. Aldrig. Tvättats. Förr.
Färgen på Lovis även tidigare röda utedräkt har intensifierats. Hennes gröna mössa är plötsligt smutsrosa. Helt okej.
Men Iduns turkosa halare. Den. Den kommer aldrig mera att bli sig lik.
(för tillfället försöker jag i panik att tvätta den en gång till i vårt universalmedel GALLTVÅL, men jag tvivlar på utkomsten av det experimentet.)
Nu lägger jag mig och läser på sängen i sedvanlig ordning iställetför att plocka undan i köket/försöka ordna upp efter vår massiva flytt på tre av nedrevåningens fyra förvaringstätaste möbler (vilka behövde tömmas inför flytten).
Ciao
31 augusti 2011
Jakten på fyra väggar fortsätter
Biljetterna till Martinique är bokade men än har vi ingenstans att bo. Att boka ett vanligt turistboende blir ohållbart dyrt i två månader, de flesta kostar närmare 400€ i veckan (det är högsäsong när vi är där) men ikväll har jag mailat ett gäng uthyrare och några couch surfers för att be om råd och offerter på lite längre boende. Och så har jag surfat lite på nätet. Då hittade jag det här. Svindyrt men ganska häftigt. Jag har alltid velat bo i ett träd.
Caj hittade en camping för 7 dollar per natt. Det låter mer lämpligt för vår budget. Men vi skall nog försöka hitta något med lite tjockare väggar än ett tält, tycker jag. Så vi fortsätter att leta.
Caj hittade en camping för 7 dollar per natt. Det låter mer lämpligt för vår budget. Men vi skall nog försöka hitta något med lite tjockare väggar än ett tält, tycker jag. Så vi fortsätter att leta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)