Vidare

På söndag är första etappen av vår resa slut. Vi lämnar Trois-Ilets och åker vidare, inte bara till en annan stad utan till en helt annan ö. Vi har bokat biljetter till Dominica trots allt, vi bestämde oss för att se oss runt nu när vi en gång är i Karibien.

Boendet för den sista tiden av resan har också ordnat sig. Igår kom vår framtida hyresvärd Pierre och hämtade oss på en heldagstur till Vauclin (på Atlantkusten) så att vi skulle få titta på den sista lägenheten vi kommer att bo i. Staden heter Vauclin (vi har varit där förr) och lägenheten, ja hela huset var underbart. Fullt med sirliga, indiska möbler, helt märklig och rolig planlösning och fina, färgglada tavlor på väggarna. Vi kommer att bo där de sista tre veckorna av vår resa, lägenheten vi hyr är en del av Pierre och Michelles hus, så det känns bra att de var så trevliga som de var.

Men sen gick vi till stranden. Förra gången hade vi verkligen gillat att det är så extremt långgrunt som det är, men det blir nog lite tråkigt att vandra i över en kilometer med vattnet bara till vaderna för att komma djupare och kunna doppa sig. Stället är ypperligt om man vind- eller kitesurfar, men det gör vi inte. Blåsigt som sjutton var det, och när vi frågade fick vi veta att det är det normala på Atlantsidan av Martinique. Dessutom fick vi veta att Vauclin är Martiniques hetaste stad, vi har nästan en kilometer till stranden och jag brände mig för första gången sedan vi kom hit (trots spf 20).

Jag har inte världens bästa känsla för Vauclin just i detta nu, men det löser sig kanske när vi är där. Det återstår att se om hyresvärdarnas trevlighet och husets snygghet väger upp läget. Precis mittemot vår balkong höll man på med ett bullrigt husbygge, så det lär inte bli så mycket arbetsro dagtid heller. Och inget internet fanns det. Det löser sig nog, antingen genom att vi trivs jättebra eller genom att vi ordnar om boendet så vi bor sista veckan nån annanstans.

Idag blåser det mycket här också. Idun har lite feber (hon är helt som vanligt i övrigt) så jag tror vi stannar hemma. Gör lasagne, lyssnar på radio, läser saga, ritar, läser och spelar spel. Skönt.


PS: alltid när jag skall skriva SPF skriver jag SFP istället. Det står säkert fel på flera ställen i bloggen. Det är bara att konstatera, som finlandssvensk är man betydligt oftare i kontakt med SFP än med SPF, och det oavsett om man är intresserad av politik eller inte.

Och far är stark och modig och mor är god och mild

I söndags råkade vi vara på stranden samtidigt som ett glatt jippo pågick. En massa fina Martiniqueska barn i färgglada bikinis höll på med något slags skönhetstävling, alla skulle paradera, dansa inför en jury och sjunga solo.

De vuxna var uppsluppna och glada, publikstödet var enormt. Barnen, som till största delen bestod av flickor, var duktiga, men såg inte alls glada ut utan var mer nervösa. Flickorna dansade så sexigt de förmådde och de två pojkarna som var med uppmanades visa musklerna.

Jag reagerade mest på hur flickorna, som jag gissar att var i åldern fyra till elva, förde sig. Det är en väldigt fin linje mellan roligt och underhållande och obehagligt när barn (tvingas?) uppträda på det här viset. Något som klingar falskt när små flickor dansar lika utmanande som vuxna människor på MTV. När de rullar på höfterna och skakar på brösten (som inte ens hunnit börja växa ännu), när man ser precis att de apar efter något de själva tycker att är fint och häftigt utan att förstå vilken typ av känslor den sortens dansande egentligen är ute efter att väcka.

Ikväll när vi läste tomtebobarnen och jag kom till strofen "Och far är stark och modig och mor är god och mild" kom jag att tänka på söndagens tävling. Det slog mig hur långt vi i Finland har kommit från de här klyschorna om hur man skall vara. Stereotyperna känner vi alla till tror jag (starka och tuffa pojkar, söta och duktiga flickor, modiga, starka fäder och milda och goda mödrar), men jag vill och hoppas och tror att vi inte sitter fast i dem hemma på samma sätt som tidigare. Jag hoppas att mina barn får växa upp och vara som de är, och inte känna att de behöver passa in i en könsbunden modell. Och jag hoppas att de hittar andra sätt att bli bekräftade än att ställa upp i skönhetstävlingar där de måste stå och skaka på rumpan inför en gapskrattande och visslande jury.

Bakar

Hurra! Det har (delvis) ordnat sig med boendet: åtminstone till slutet av månaden, samt från 10-28.2. Jag är glad och tacksam. (Dock finns fortfarande ett glapp på elva dagar där vi är bostadslösa. Men vi fick fem dagar till på oss att lösa det, så det kommer att hinna ordna sig, jag tror hårt på det!)

Vi har varit hemma hela dagen idag. I morse regnade det och sedan har vi bara lallat omkring på terrassen och här inne (visserligen med alla fönster på vid gavel). Jag har gjort lasagne och har en kladdkaka i ugnen. När vi har ätit går barnen och jag till stranden så får Caj bli hemma och jobba en stund. Jag skall simma. Och flyta lite på krokodilen tror jag.

Billös och snart bostadslös

Nu är bilen returnerad och vi är snyggt parkerade där vi befinner oss. Rätt skönt, faktiskt, att inte behöva åka runt så mycket på ett tag. Vi har bunkrat upp med mat och det vi inte har får vi här i byn. Nu är det strandliv och hemmahäng som gäller.

Men vi har bara fem dagar kvar här i vår bostad. Och vi vet fortfarande inte vart vi skall bege oss efteråt. Jag har försökt ta kontakt med en hel drös uthyrare, men antingen svarar de inte eller så är det fullt. Vi får nog göra en ännu aktivare drive nu i helgen och kolla vad som finns här i byn. Håll tummarna för att det fixar sig på något bra sätt. Det brukar göra det. Men lite extratummar kan hjälpa, har jag en känsla av.

Oh joy

Caj och barnen gick till stranden för ett par timmar sedan och jag fick världens flyt, har skrivit massor! Yes!

Nu vet jag i och för sig inte alls vad som skall hända, hur det skall sluta, för hela berättelsen är en annan än den var för ett par veckor sedan.

Men jag kommer att komma på det. Och om det blir dåligt skriver jag om.

Liv med bil

Jag gick och lade mig klockan nio igår, hurra, och vaknade utvilad och glad tio i sex. Men det tog sex timmar (ja, ni läste rätt) för oss att komma oss iväg. Sex timmar. (Vi försökte i och för sig inte alls skynda oss heller, det kan ha berott på det. )Vi tog bilen till en vik här i närheten och hängde där, snorklade, simmade, solade och tog det lugnt. Sedan åkte vi hem igen, åt kvällsmat och så fick barnen gå och lägga sig. Aldrig har en dag gått fortare. Knäppt.

De som ifrågasatte mina avsikter att skriva en massa under vår resa visste vad de gjorde. Jag svarade glatt och disciplinerat att det kommer att gå som en dans, men jag hade fel, fel, fel. Jag vet inte riktigt när jag skall hinna, det var inte bara den här dagen som gick fort, utan alla dagar gör det.

Men: åtminstone vid ett tillfälle varje dag har jag manuset framför mig, och de här stulna momenten ögonblicken gör att jag ändå avancerar. Mindre än planerat, men ändå.

Samtidigt raderar jag frikostigt en massa saker i manuset (också saker som jag verkligen älskar, men de passar inte in längre) så det handlar inte alls bara om tekniska ändringar utan... ja, bokens arbetsnamn får till och med bytas ut snart. Så samtidigt som arbetet går framåt vet jag mindre om berättelsen nu än på länge.

Mellanrapporten

Nu har vi varit här i sju dagar. Dags för en liten mellanrapport.

På plussidan:
- Vädret. Solen skiner varje dag, det är varmt, men långt ifrån olidligt.
- Att simma i det perfekt tempererade havet.
- Vår lägenhet som har allt vi behöver, men inget utöver det.
- Att det känns tryggt och säkert där vi bor.

På minussidan:
- Bristen av trevliga människor i vår egen livssituation att hänga med.
- Avsaknaden av allmänna transportmedel (det går en buss till grannbyn, men det finns ingen tidtabell, det enda man vet är hur många gånger per dag den förväntas köra).
- Att vi bor långt ifrån alla former av livsmedelsurval och är hänvisade till den pyttelilla lokala affären.
- Bristen på variation i aktiviteterna. Caj och barnen orkar inte hänga på stranden varje dag medan jag skriver, men det finns inte så många andra alternativ just här.


På det stora hela har vi det i alla fall väldigt bra och vi längtar inte hem.

Imorgon skall vi göra en utflykt till Fort-de France med båt och på fredag får vi bilen vi kommer att hyra i en vecka. Det finns en massa ställen vi gärna vill se.

Dessutom måste vi börja boka boende för resten av tiden snart, det gäller att välja noga så vi hittar det ultimata stället! Då kommer bilen väl till pass.

Vi har funderat lite på att utforska någon annan av öarna häromkring, Dominica minns jag att Heidi har pratat om, så kanske vi skulle tillbringa ett par veckor där? Vi får se.

Jag kan inte fatta att det bara är en vecka sedan vi åkte hemifrån. Det känns som om vi har varit här jättelänge redan. Konstigt hur den verklighet man befinner sig i blir den enda som räknas, medan allt man annars ser varje dag bleknar bort så fort det är geografiskt avlägset ...

Utflykten

Byn vi bor i är liten. Här finns en bensinmack, en bostadsförmedling, en turistbutik, en jättedyr, liten matbutik med dåligt urval och en frisersalong. Några restauranger på stranden. Och en massa franska pensionärer. Vi har alltså hamnat i Frankrikes variant av spanska solkusten (visst är det där som många nordiska pensionärer bor halva året?)

För att få lite variation i pensionärstillvaron beslöt vi oss för att göra en liten vandring till grannbyn. Vi tänkte att den kanske har lite mer variation att erbjuda. Vi utrustade oss med vattenflaskor och glasspengar och promenerade iväg. Via google maps hade jag nämligen förstått att det går att ta sig till grannbyn via en skogsstig på knappa två kilometer istället för att ta landsvägen som är ungefär fem (något barnen knappast skulle orka i trettio graders värme).

Det första vi såg var det här:

Vi smet förbi skylten men när vi kom fram till ett bostadshus insåg vi att vi kanske var på fel väg och testade en annan istället.

Uppifrån berget såg vi ut över viken där vi brukar bada. Synd att det inte alls syns på bilden hur högt uppe vi var!

Vi passerade två getter och ett betonghus och steg in i djungeln, utan att vara riktigt säkra på om det var rätt väg. Det var spännande. Stigen var verkligen usel, på sina ställen var den bara trettio centimeter bred. Vi gick och gick. Ibland kändes det som att gå i ett dike, ibland kändes det som att gå i en ravin. Vi svettades som fyra små grisar men barnen gnällde inte ett dugg.




Och sedan tog stigen slut och vi brakade rakt in i en semesterort, ännu mer extrem än den vi bor i. Den första vi stötte på var en tant som hette Michelle, hon var ute och promenerade med sin hund Caramelle. Michelle berättade att hon bor sex månader i året i Martinique. De följde oss den sista biten av vägen till centrala Anse Mitan, där husen var målade i glada och overkliga pasteller och varannan butik säljer souvenirer och bikinis.

Därefter delade vi på en gigantiskt glassportion och tog sedan bussen hem till vår egen by.

Det bästa med att vara här är otippat nog att vi går och lägger oss så tidigt. Vi fortsätter att gå och till sängs mellan åtta och tio om kvällarna, jag vaknar fem eller sex och det gör inget! Man kan stiga upp i lugn och ro och när alla morgonsysslorna är gjorda är det ännu jättetidigt. En helt ny erfarenhet för vår familj som ofta äter helgfrukost vid elva eller tolv går i pyjamas så länge det bara är möjligt när vi inte har några tider att passa.

Om varför vi befinner oss i Karibien

Situationsdiktaren frågade varför vi åkt till Martinique och jag lovade henne ett eget inlägg.

Det har knappast undgått någon som följt med min blogg en tid att jag tycker om att skriva. Gärna fantasifyllda äventyr för barn. Helst i bokform. Hittills har jag gett ut en bok, Patrik och Pensionärsmakten, som kom ut 2010.

Att skriva böcker är inte särskilt lukrativt, utan sker för de flesta vid sidan om ordinarie jobb, så och för mig. I och med att jag skriver massor också på mitt vanliga jobb på Dagens Tidning har jag varken orkat eller hunnit jobba med mina fiktiva texter så mycket som jag velat. Med hjälp av stöd från ett par finlandssvenska fonder samt våra egna besparingar jag har därför tagit tjänstledigt i två månader för att ägna mig helt åt mitt eget skrivande.

Följdfrågan: varför måste man åka så långt som till Martinique för att kunna skriva? (Det frågade inte Situationsdiktaren, men många andra har ställt den frågan). Det måste man givetvis inte. Men.
1. Jag har tänkt (det kan mycket väl hända att det inte lyckas både med tanke på det massiva jobbet med manuset och på förlagsfusionen mellan Schildts och Söderströms, men jag har forsättningsvis tänkt försöka) komma ut med en bok till hösten och behöver verkligen koncentrera mig på att skriva den. Det är betydligt fridfullare att sitta i Karibien och skriva än hemma, där det finns tusen andra saker som pockar på uppmärksamheten, människor jag vill träffa, evenemang jag vill besöka och så vidare. Här kan jag inte göra något annat än vara med familjen och jobba. Inte en enda ursäkt för att skjuta upp manusarbetet.
2. Caj är arbetssökande för tillfället. Han kan tillfälligt flytta till ett annat EU-land för att söka arbete där utan desto större byråkratiska arrangemang (Martinique hör till Frankrike trots att det ligger i Karibien). Han har alltså skrivit in sig på arbetsförmedlingen här. Inga konstigheter, egentligen. (Jag tvivlar på att jobbet med stort J i Finland dyker upp under de två månaderna vi befinner oss här, då det inte har gjort det under halvåret innan...).
3. Barnen är i den perfekta åldern just nu, de är relativt självgående, man behöver inga specialarrangemang (barnvagnar, blöjor, speciell mat) för att de skall överleva och trivas och de är tillräckligt små för att inte vara fast i skolåret än.
4. Vi tycker om att resa. Vintern är deprimerande och kall. Här är det varmt och skönt.

På måndag, imorgon, börjar allvaret. Då skall familjen gå till strands utan mig och jag skall bli kvar här hemma med datorn, ensam några timmar. Roligt. Spännande.

Kallen

När jag kom hem stod Caj och kokade fisksoppa medan barnen flaxade omkring i bara mässingen.
Jag: Men varför har ni inga kläder på er? Det är ju kallt!
Idun: För att vi skall få upp värmen, det är så sköööönt!
Lovis: Nej för att vi skall få upp kallen.

Sedan tog det en evighet innan de hade lekt klart och hittat sina kläder igen. De hade nämligen råkat glömma att de gömt dem bakom soffkuddarna.

Båda är för övrigt inne i något slags kris. De har inte lust med dagis och verkar trötta och gnälliga. Är det mörkret? Har de för många programpunkter i sitt liv? (Det enda stadigvarande är fem timmar på dagis per dag och att de leker med grannen en stund en gång i veckan, jag tycker inte det låter så mycket.) Eller har Lovis kommit in i sin sexårskris och Idun i sin fyraårs-dito? Jag tror det blir riktigt bra med lite variation. Det är mindre än fyra veckor kvar tills vi åker nu.

Adressen

Lägenheten vi skall bo i på Martinique befinner sig i ett hus som heter Résidence ACALYPHA. Det får mig att tänka på apokalypser.
Samt att vi ju faktiskt kommer att befinna oss betydligt närmare Sydamerika än vanligt.
Samt att det tre dagar före vår avfärd byter år till 2012.

Nej nu pratar vi inte mer om det här.

Plötsligt händer det

Igår började muraren riva väggen för att småningom kunna mura upp kakelugnen i matrummet. Han berättade just att han började mura på 1954, jag är synnerligen övertygad om att han kan sin sak. Förra veckans ordning och reda är ett minne blott, men nu kanske vi får en ännu mysigare vinter än vanligt.

Och så har vi äntligen bokat boende för de tre första veckorna på Martinique. Vi blir till och med hämtade från flygplatsen. Skönt.

Det märkliga är att hon vill att vi betalar bokningsavgiften per check. 2011. Hmmm... Jag försökte nästla mig ur det genom att be henne uppge sina bic- och swiftkoder, men är lite rädd för att hon inte vet vad det är för något och istället misstänker mig för att hacka hennes konto och ruinera henne.

Jakten på fyra väggar fortsätter

Biljetterna till Martinique är bokade men än har vi ingenstans att bo. Att boka ett vanligt turistboende blir ohållbart dyrt i två månader, de flesta kostar närmare 400€ i veckan (det är högsäsong när vi är där) men ikväll har jag mailat ett gäng uthyrare och några couch surfers för att be om råd och offerter på lite längre boende. Och så har jag surfat lite på nätet. Då hittade jag det här. Svindyrt men ganska häftigt. Jag har alltid velat bo i ett träd.

Caj hittade en camping för 7 dollar per natt. Det låter mer lämpligt för vår budget. Men vi skall nog försöka hitta något med lite tjockare väggar än ett tält, tycker jag. Så vi fortsätter att leta.