Back to the future

Så där en gång per år brukar jag leverera någon stor nyhet här på bloggen. Det är alltid spännande. I år är nyheten denna:

Caj har sagt upp sig från jobbet och vi flyttar tillbaka till Jakobstad om några veckor.

Det har inte varit ett enkelt beslut. Det hade lika gärna kunnat gå tvärtom. Att sälja Jakobstadshuset och flytta hit permanent har varit ungefär lika sannolikt som att välja ett annat spår. Återvända till Jakobstad, eller flytta någon annanstans.

Exempel 1: jag har googlat jobb i Canada och Nya Zeeland säkert trettio gånger det senaste halvåret.

Exempel 2: jag (och Edda) har sprungit på bankmöten på samtliga Mariehamnskontor och utrett möjligheterna att ta antingen ett helt nytt lån (så vi skulle äga två hus) eller bara ett, vi har beviljats lån, diskuterat marginaler och lånepaket.

Exempel 3: vi har varit på mer än en handfull husvisningar, hela familjen.

Exempel 4: vi har en massa idéer om hur vi kunde förbättra vårt hus i Jakobstad så att det skulle passa oss alla fem på ett ännu bättre sätt än det brukar.

Sen inträffade en del saker på Cajs jobb som gjorde att det plötsligt stod fullständigt klart för oss vilket alternativ vi åtminstone måste välja bort. Eftersom det är lättare att flytta barnen på sommaren mellan två skolår, och eftersom vårt hus ändå skulle byta hyresgäster i juli, och eftersom huset vi bor i här på Åland är till salu just nu är valet rätt lätt. Från och med början av juli återvänder vi till vårt betydligt stillsammare liv i Österbotten.

Det finns så mycket med Åland vi kommer sakna, framförallt alla fina människor vi har lärt känna under året. Mitt hjärta brister när jag tänker på att jag inte längre kan träffa Karin och Fredrik, Sara och Hasse, Aino och Matias och Albin och Liv när andan faller på. Jag sörjer förlusten av barnens underbara skola och skolans alldeles fenomenala skolbibliotekarier Anna och Elspeth som jag verkligen kommer sakna. Och alla andra människor som jag har lärt känna, via barnens klasskompisar, via sångstunden på Margarethagården och via öppna förskolan. Vilket år det har varit, alltså.

Och samtidigt ser jag fram emot att få återvända till vårt eget hus. Jag ser fram emot att bo nära familjen, släkten, vännerna igen, och jag längtar efter att få leta reda på nya höns som vi kan ta hand om. Jag ser fram emot att inte behöva pussla så förtvivlat för att få två heltidssysslor och tre barn, varav ett hemma på heltid, att löpa smidigt. Caj är hemma med Edda från och med om en vecka, jag fortsätter jobba, men under betydligt humanare tidpunkter, och barnen får återvända till sina gamla klasser i skolan.

Tack Mariehamn för allt vi fått uppleva.

Tack Jakobstad för att vi får komma tillbaka.

Tvivelaktiga källor

Bland annat det här hittade jag på nätet när jag försökte ta reda på vad det kan tänkas kosta att köpa en vild björn:

There is a wide variety of bears on the market today. In the last several years bears have become increasingly affordable to the average consumer. You first need to ask yourself what kind of bear you are looking to buy. You can choose from the black bear, the brown bear, the kodiak bear, the sun bear or the ever popular polar bear. If you are considering buying a more endangered species like the polar or the kodiak bear then you are going to need to look more into the black market, and that could cost you. For example, when i bought my kodiak bear back in 02 i had to deal with some sketchy characters that ended up (for lack of a better term) screwed me. I ended up paying 57,000 USD. This ended up being a big mistake because i could have gotten a female (the more preferable of the genders) for only 51,500 USD. More recently, I have just made a fantastic purchase of a female brown bear for 25,000 USD that i play with on a nearly daily basis. When buying a bear you have to know that it is NOT just the original cost of the bear, but the other things you need to buy. Like food for example, you need to have at least fifty pounds of beets on hand at all times because bear do in fact eat beets. All of these costs add up and you need to have the funds to support it. 
But in the end, if you have to ask how much a bear costs, you cant afford it.

Livet som författare är väldigt varierande och intressant.

Den återkommande stressen

Efter att helt ha fått kasta mig in i mitt nya manusprojekt under februari börjar andra saker småningom pocka på igen. Jag har flera författarbesök inbokade (jag kommer träffa fjorton eller femton grupper) inom en månad, dessutom är det dags för Litterärt skapande om en dryg vecka, och veckan därpå börjar Mariehamns litteraturdagar, där jag också ska hålla en kort presentation.

Så gott som varje gång före jag ska uppträda nånstans kommer jag till ett skede där känslan av att jag inte alls vet vad jag sysslar med nästan får mig att kippa efter andan. Och varje gång löser det sig i tid.

Just nu är jag precis i det där stadiet. Vad ska jag berätta? Vad vill de höra? Vad kan jag säga som gör att de faktiskt tycker det är trevligt och givande att ha mig på besök?

Varje gång hittills har jag gjort ett ganska grundligt förberedelsearbete, skrivit upp vad jag ska säga och tänkt att nu, NU kan jag använda ungefär samma anteckningar varje gång. Men det går aldrig. Det händer alltid saker som gör att jag inte kan göra lika som sist (exempelvis har jag skrivit dubbelt så många böcker den här gången som jag hade skrivit förra gången). Så det är bara att titta på de gamla pappren och skriva nya. Bara att sätta igång... (fast inte nu. Nu ska jag sova.)

Prylar prylar prylar

Varning: detta inlägg kommer att handla om prylar, delvis elektroniska, samt om positiva konsumtionserfarenheter. Inlägget är ett samarbete med materialisten i mig och mig själv (öh?).

Poängen med reklam är oftast att de potentiella kunderna ska få en känsla av att de verkligen behöver vissa saker, och att de därför inte kan låta bli att köpa det som utannonseras. Alla har vi ramlat dit någon gång och köpt något som vid närmare eftertanke inte alls är nödvändigt. Sen ligger prylen där i skåpet och tar upp plats.

Det är inte det jag ska skriva om nu. Utan motsatsen. Jag tänkte lista grejerna som jag någon gång fått eller köpt och som verkligen inte samlar damm. Varsågoda:

• Spikmattan, som alla skulle ha för några år sedan. Jag tror jag fick den när jag fyllde 29. Den är helt fantastisk och jag använder den ofta. Om jag har svårt att varva ner, svårt att slappna av eller annars bara vill sova extradjupt en natt, då somnar jag på spikmattan. Efter ett tag brukar jag vakna av mig själv, plocka bort den och sova vidare. Gott gott. (Bara av att skriva om det blir jag helt dåsig, faktiskt.)
• Min yogamatta, som min svåger gav mig till julklapp när jag väntade Edda. Jag hade önskat mig den, men var i så dåligt skick då (foglossning) att jag inte använde den på många månader. Men från och med att hon var tre månader ungefär, ja då har jag använt den många gånger i veckan, nästan varje dag till och med. En helt fantastisk sak att ha i sin ägo.
• Hushållsassistenten, som vi köpte när den Caj hade med sig från sitt barndomshem började ha för mycket ljud. Den är jättetung och kostade mycket men har verkligen varit värd sitt pris. Jag bakar mest bröd i den, i medeltal en gång i veckan.
• Projektorn. När Lovis var liten, innan vi fick Idun, övertygade min käre make mig om att det kunde vara smart att skaffa en projektor och en stor duk så vi skulle kunna se på film lite större än i min lilla laptop-skärm. Jag var tveksam till en början, men alltså OJ vad vi har använt den. I snart åtta år har vi haft den och vi ser på allt i den. Senast igår: ett avsnitt Africa (en Netflix-dokumentärserie om Afrikas djur och natur, som vi tittar på med barnen som fredagsmys) och senare Anchorman 2. 
• Espressomaskinen som vi fick till bröllopsgåva. Eller ja, den första har gått sönder, men vi hittade en ny, identisk, och den används flitigt.
• Läsplattan. Eller läsplattorna, min första läste jag ju tills den tog slut. Nu har jag en Nook, med upplyst skärm. Praktiskt. (Tips: det är bra att ha kort till många bibliotek, att låna över nätet går ju att göra varifrån som helst.)

Och på tal om bibliotek, nu ska jag ställa mig i ordning och gå till stadsbiblioteket för mitt sedvanliga långa lördagsskrivarpass. Idag: korrekturläsning av den ombrutna versionen av Den falska Bernice (tack Pia, suveränt layoutat, jag är i och för sig inte alls överraskad) och två stipendieansökningar. Samt förhoppningsvis tid och ork att reda ut de senaste kapitlen i mitt nuvarande projekt, så jag kan stormskriva vidare på det i morgon.

En bra dag

Den här dagen har varit alldeles fantastisk! Edda sov till klockan åtta! Huset var städat eftersom jag städade hela igår (det händer nästan aldrig att nån lyckas städa det i ett svep). Maten var inhandlad!

Jag lyckades yoga riktigt från morgonen utan att bli avbruten! Sen hade jag ju en alldeles ypperlig skrivsession på fyra timmar. Mitt i den fick jag ett sms om att de böcker jag har skrivit fanns på yles hemsida. Och mycket riktigt hittade jag en fin artikel om både Patrikböckerna och Alberta & Tor. När jag kom hem hade Caj både tvättat, hängt tvätt och tillrett sushiriset så vi kunde genast börja montera (eller vad det nu heter när man pusslar ihop) sushin inför kvällens middagsbjudning. 148 bitar senare dök gästerna upp, två jättetrevliga familjer som vi lärt känna sedan vi flyttade hit. Och det var så gemytligt! Alla vi umgås med här på Åland är så sanslöst trevliga. Sushin var god och samtalsämnena intressanta.

När gästerna hade gått hem lekte vi följa John med Edda som ledare. En väldigt kort stund visserligen, men hon tyckte det var jätteroligt, speciellt när hon sprang jättehårt och hela familjen följde efter. Haha. (Hett tips för alla som har ettåringar, alltså, jag hade inte provat förr med en så här liten John, men det gick utmärkt.)

Och sist, det som nästan är allra bäst: efter ett drygt år av sömnproblem har Eddas nattningsceremoni äntligen rett upp sig. Hon somnar utan sällskap, snabbt, i vårt rum. Hon är inte ledsen utan säger glatt godnatt från sängen, kramar sin kanin och somnar utan ett pip. Och hon sover hela natten. Det här gör mig så oerhört glad, för den konstanta sömnbristen har verkligen varit tärande på alla sätt. Vi kom ut på andra sidan av spädbarnssovandet, ännu en gång. Jag vågar inte tro att hon alltid kommer sova så här bra. Men jag är så glad över att det här skedet har hållit i sig rätt länge.

Just i denna stund känns livet väldigt trevligt, må jag säga.

Flow

Mitt skrivflyt har fortfarande inte tagit slut. Jag älskar att skriva på det här projektet. Idag har jag skrivit 2793 ord på fyra timmar. Visst, varje formulering är inte vägd på guldvåg, det finns mycket att redigera, men storyn löper bra, så jag fixar det andra senare.

Nu tar jag paus och fortsätter (på kapitel tjugo!) i morgon. Wohoo! Jag är så glad!

Själv, lathet och spendera

Ofta är jag överdrivet intresserad av hur det heter på riktigt. Samtidigt som jag anser att skribenter ska ha möjlighet att skapa egna ord är jag en stark förespråkare för att man måste kunna reglerna.

Jag är strängare än SAOL.

Jag vet till exempel att "själv" börjar vara vedertaget som ersättare för ordet "ensam". Ändå får jag spunk när jag hör att nån säger "jag är själv". Om vi slutar använda ordet själv som det är avsett att användas förlorar vi en viktig nyans i språket. Det här har jag varit inne på förr. (Och kära nån vilka intressanta kommentarer som följde på det inlägget, märkte jag nu! Läs, om ni inte har gjort det förr!)

Jag vet också att det är okej att säga att man spenderar tid, men jag vill alltid höja ett strängt pekfinger i luften och ropa tillbringa! det heter tillbringa! när jag läser eller hör om folk som slösaktigt berättar hur de har spenderat helger och dagar hit och dit. Om vi börjar använda ord fel glömmer vi fort vad de betydde från början. Det är sorgligt.

Jag har även kontrollerat (jag är naturligtvis inte ett dugg främmande för att undersöka regler och anvisningar då det gäller svenska språket, det finns saol på nätet, som app, det finns Reuters rutor och många andra användbara verktyg att ta till) att ett ord som heter lathet visserligen existerar, men jag tycker att lättja är ett mycket vackrare ord. Kan vi inte använda det? Eller finns det en nyansskillnad där som jag inte uppfattar? Upplys mig!

Till all lycka delar Caj mitt intresse. Vi är ordnördar. Det är jättekul.

Min specialitet är att försöka skriva så felfritt och tydligt som möjligt, att veta exakt vad orden betyder, att syfta korrekt och att använda lämpliga prepositioner. Jag har också en fallenhet för att korrigera folk på radion som pratar slarvigt. ("Jag var där en vecka sedan." Argh!)

Cajs specialområde är att identifiera buggar i svenska språket (han har hittat många, men jag kommer inte på en enda nu). Ett annat är att hitta outtalade regler, till exempel formulera en tes om vad som gäller i fråga om rim.

(Jag har många anledningar att älska min man, det här är bara en av dem.)

Det är ju därför!

Åh! Jag har sånt flyt just nu att det inte är sant. Jag har tagit upp ett manus jag påbörjade i somras och kan nästan inte sluta, det är så spännande. Det är första gången på länge som jag verkligen känner en sprudlade och sprittande iver inför det jag skriver. Mycket oftare är det trögt och tungt, och fast jag ibland kan se att det jag har skrivit har sina kvaliteter har vägen dit inte alltid varit enkel.

Men nu. Det är så otroligt roligt att skriva. Bara i dag har jag bearbetat hela texten från början och skrivit tre nya kapitel. (Det är jättemycket för att vara jag) Och jag ska inte sluta ännu (bibban stänger om trekvart, så jag hinner kanske bli klar med ännu ett kapitel innan jag går hem).

Nu minns jag. Det är ju på grund av den här känslan jag älskar att skriva.

Tvåskiftes-

De nätter jag transporteras från och till Åland sover jag i två pass. Lite som en bebis (inte ens av våra då alltså, utan en som sover som man hoppas). Intressant. Jag ska just inleda nattens andra pass, det första bestod av två timmar. Inte illa, inte illa alls.

Jag är alltså hemma igen. Kom just. Det har varit ett alldeles ypperligt och mycket inspirerande veckoslut, än en gång. Jag hade ynnesten att sova hos Ylva och Adrian, fick hänga och skriva och prata med mina littskapskolleger, träffa min goda och eviga vän Jenni, ha textsamtal med Mikaela, fick bevis på att Liisa inte bara är en fiktiv internetfigur utan faktiskt existerar på riktigt och är precis så trevlig som jag har föreställt mig, jag fick prata bokutgivning och annat viktigt med Martina, jag fick äta sushi och gå på bio i mitt eget uppskattade sällskap. Den här helgen har haft typ allt. Och precis som Ellen skriver överväger också jag att på något sätt smuggla in mig också nästa gång Litterärt skapande går av stapeln. Hennes plan var plastikoperation och namnbyte, jag har inte riktigt planerat hur jag ska gå tillväga. Funderar på nån form av naturtrogen ansiktsmask (det verkar billigare och mindre smärtsamt). Pseudonym är förstås en bra idé, också.

Jag känner mig mycket vederkvickt (men har på känn att jag också är trött, nu ska jag sluta blogga och börja sova istället).

Caj tar över flängandet i morgon, han ska på arbetsresa till huvudstaden och det är min tur att vara ensamstående i några dagar. Bara att dra efter andan och dyka in i den nya veckan, med andra ord. Jag hoppas lite på att jag har blivit en snällare och mer tålmodig mor efter en helg på avstånd, men befarar att min inre frid kanske dämpas något när väckarklockan ringer om fem timmar. Vi får se. Jag håller er uppdaterade, för jag förstår att ni är väldigt intresserade av mina potentiella humörsvängningar. Vem skulle inte vara det? Jag bara undrar.

Den falska Bernice

En fantastisk rolig sak med 2015 är att den tredje boken i serien om Patrik och Pensionärsmakten kommer ut i mars. (Min fjärde bok, alltså. Nu får jag nog med rätta kalla mig författare, eller hur? Wohoo.)

I sedvanlig ordning har jag skrivit texten och Joanna Vikström Eklöv står bakom de fina och roliga bilderna. Just nu är vi inne i det bästa skedet (för mig, obs, för mig) när mitt arbete är så gott som klart och jag får följa med Joannas illustrationsprocess. Det är alltid lika spännande att se hur min text ser ut i bilder.

Veckosaldo

Jag har skrivit över 3500 ord den här veckan och är mycket nöjd. Särskilt med tanke på hur oerhört trögt det kändes att komma igång med skrivandet igen efter det långa jullovet. Precis som alla andra som skriver (väl?) pendlar jag mellan hybris och grovt självförakt. En sekund tycker jag att det jag har skrivit är alldeles fantastiskt, nästa undrar jag hur jag kan vara så dum att jag tror att det här någonsin ska bli en bok nån vill läsa. Eller en bok nån ens kan förstå. Eller en bok överhuvudtaget, inget hör ju ihop ännu, för sjutton. Och medan den här inre, totalt meningslösa dialogen pågår är det bara att bita ihop, försöka låta bli att byta över till Facebook, och skriva vidare. Ju mer jag tränar på att faktiskt lyda när jag mentalt piskar mig vidare, desto mer inser jag att det faktiskt går att göra just så här. Skriva vidare trots att jag för det mesta inte har en aning om vad jag gör. Framåt går det ju ändå, om än långsamt.

Den goda nyheten

Mitt i min koma-aktiga trötthet fick jag ett brev från författareföreningen! Jag har fått fem månaders arbetsstipendium, så nu har jag inkomsten säkrad fram till slutet av augusti nästa år.

Hurra! Hurra! Hurra för fonder som vill understöda det jag gör.

Och tack, tack tack så mycket!

Manuskaos

Det hjälpte tydligen att erkänna hur mycket jag funderar på mitt manus -nu har jag läst igenom det.

Det är kaotiskt som inget annat. Manuset består av två delar, en ny och en gammal, och de passar inte alls ihop sinsemellan eftersom två av personerna har samma namn men helt olika funktion i respektive version (hängde ni med?). Hur skall jag reda upp det här?

Å andra sidan var vissa delar, särskilt slutet, så pass medryckande att jag gärna hade läst mer. Synd bara att jag själv måste skriva det för att få reda på hur det ska gå. Jag fattar varför jag ofta undviker att ta itu med mina egna texter och hellre läser andras, det är ju så mycket enklare. Hoppas motståndet minskar snart så jag orkar börja trassla mig ur härvan.

Nästa etapp: öppna Scrivener och börja sortera texten. Kanske inte idag. Men kanske snart.

Dagens bedrifter

Så där, nu har jag varit på bokmässa i Vasa.

Anledningen till att Joanna och jag var på mässan var för att prata om Irene och sedelsugen, vår nya bok, som lägligt nog hade anlänt med expresspost direkt från tryckeriet till mässan i morse. Det var kul att få hålla i den, känna på den, bläddra i den och fantisera om hur den kommer att ta sig i bokhyllan bredvid sin föregångare. Susanne Skata på Sus Productions intervjuade oss och tog en bild som jag lånade från hennes hemsida. Vi hade dessutom äran att träffa den förträffliga Sara Jungersten, som har skrivit böckerna Wannabe och Lika delar liv och luft, och som också blev intervjuad av Sus. Och så här såg vi ut när vi poserade i mässvimlet.

Jag (och min mage), Joanna och Sara

Själva mässan är nog i rörigaste laget, båda gångerna som jag har varit där har det känts som om bokavdelningen blir lite bortglömd mellan alla maträtter, trädgårdsprylar och resmål. Men jag träffade många trevliga typer och fyndade både böcker och lite ekologiska hudvårdsprodukter. Och så fick jag ju sitta i bil och prata med Joanna i flera timmar, vilket var synnerligen angenämt.

Dessutom får jag kalla mig författare på riktigt nu, också enligt de strängaste, när jag har skrivit två hela böcker. Det känns fint.

Han, hon, hen, man, en

Senaste språkflugan är att byta ut alla "man" mot "en". Jag har tidigare skrivit vad jag tycker om ordet hen.

I korthet: 'hen' tycker jag kompletterar svenska språket där det finns en brist. Det tar inte bort gamla ord som han och hon utan gör att det går att uttrycka sig mer specifikt och smidigt där man inte behöver, vill eller ens kan välja att använda antingen 'han' eller 'hon'.

Att byta ut man mot en på genusrättvisegrunder tycker jag däremot är att försöka genomföra en reform där det inte egentligen behövs. Jag ser nämligen inte att ordet 'man' i opersonlig mening idag har särskilt mycket att göra med ordet 'man' i betydelsen maskulin livsform. Ursprungligen kommer det säkert från att mannen har varit normen, men så är det inte längre. 

Ordet 'man' används dessutom, enligt min mening, alldeles för ofta (när man pratar om sig själv till exempel och på något sätt ändå vill hålla sig i bakgrunden) och slarvigt (jag tycker det är slarvigt att inte våga stå för att man menar sig själv utan att man kallar sig för 'man' istället). Men när det faktiskt handlar om opersonliga uttryck, när man vill förklara ett allmänt fenomen (som jag har gjort i meningarna här ovan där jag mycket medvetet har valt att använda ordet 'man') har jag aldrig känt mig förtryckt av att ordet används.

Igår när jag och Caj låg och diskuterade det här fenomenet började han på pin kiv peta in "en" på alla ställen där han annars kunde ha sagt "man". "Du får inte retas" sa jag, fejkat förnärmad. "FÅR?" svarade han. "Jag tycker det borde heta 'du DJUR inte retas'. Vad är det för särbehandling av får? T.ex. älgar är väl precis lika mycket värda". Och det är nästan på den nivån jag spontant tycker att en-istället-för-man-av-jämställdhetsskäl-diskussionen befinner sig i det här läget. Det finns får och det finns får. Och det finns man och man. Lika som det finns andra ord som låter lika men som betyder helt skilda saker.

Det kommer med andra ord att ta ett bra tag innan jag anammar den här trenden. I synnerhet som jag själv ogärna använder ordet man till att börja med. Men man/en/jag vet aldrig. Jag kan ändra mig. Det har hänt förr.

Om att inse vikten av ett städat arbetsrum

Ofta brukar jag skylla min uteblivna produktivitet på att det är för kaotiskt runtomkring mig. Idag märkte jag att det faktiskt inte bara är en undanflykt.

Vi städade som sagt igår. Hela huset fick sig en omgång, men framförallt blev mitt arbetsrum upprett. Det har varit fruktansvärt här. Men igår ordnade jag och fixade tills allt var på rätt plats, alla räkningar var betalda och till och med momsredovisningen för sista delen av 2012 var undanstökad.

Den vaga planen var att jag idag skulle ta i manuset med hårdhandskarna (det tredje, som jag fortfarande inte vet om nån vill ha, som jag skrev på i oktober när jag hade bloggpaus) på allvar.
Fast jag hade vaknat alltför tidigt och var frusen och trött och på förmiddagen kom Iduns gudmor med son på besök, och att umgås med dem var ju mycket trevligare än att stirra in i en dataskärm. Jag tänkte att jag knappast kommer att åstadkomma storverk.

Men så gick Caj och barnen ut på gården, jag satt mig vid datorn och började i förbifarten ändra på manuset. Jag ändrade och flyttade om och skrev till och plötsligt, efter två och en halv timmes intensivt arbete, var råversionen klar. Klar! Det är förstås en massa redigerande kvar. Men hela processen tog ett jätteskutt framåt.

Och jag är övertygad om att det beror på att det inte finns något annat som stör ögonen eller som pockar på uppmärksamheten. Här är städat och fint omkring mig och det är så inspirerande! Jag har en bok att börja finslipa! Jag är glad!

Fast nu skall jag nog vila lite. Och sen ska vi ta oss till stan och uträtta ärenden. Barnen har varsin julklappsslant att köpa något för, jag är i desperat behov av en ny yllekofta (den här har gett upp kontraktet, till min oerhörda fasa, fast jag framhärdar och använder den envist varje dag här hemma) och så skall vi till biblioteket. Och till apoteket. Och till flaskåterlämningen och pappersinsamlingen.

Lyckan och smärtan

Idag fick jag ett efterlängtat mail från förlaget. Med stirrig blick och svettiga fingrar samlade jag mig innan jag vågade läsa.

Domen: mitt manus behöver förtydligas lite på vissa ställen, men sen, sen är det klart. Det är inte frågan om stora ändringar, någon mening här, en bisats där, skrev redaktören. Småsaker alltså, jämfört med tidigare. Ett par genomarbetningar till, men ändå, jag anar slutet! O, ljuvligheter!

(Och nu började jag på allvar överväga att åka på Schildts & Söderströms höstfest. Speciellt som Maria antydde (okej, hon skrev det rakt ut) att det är årets höjdpunkt. Det kanske man inte skall missa? Sara?)

Vi firade med potatis och grönsaker ur landet, en fisk som Caj har dragit upp... och därefter ett sällsynt illvilligt anfall av magkatarr (jag hade glömt att medicinera mig idag och min mage är antagligen helt trasig av all värkmedicin jag har ätit på sista tiden, så den fick spunk av den delikata, stekta gäddan). Det är rätt motsägelsefullt att vara riktigt riktigt glad, samtidigt som man har riktigt, riktigt ont i magen.

Mitt liv i en låda

Utöver tvålsamlingarna gör jag förstås andra fynd medan jag städar. Gamla utvärderingar från mitt år som utbyteselev (ni anar inte vilken streber jag var, höga betyg och lysande omdömen, jag känner mig riktigt duktig, så här femton år senare.) En stor låda med blandade, osorterade noter (åh, vad det har varit roligt att sjunga i olika körer genom åren, där fanns Faurés requiem, Mozarts kröningsmässa och en massa noter från när jag tog sånglektioner på nittitalet). Och en stor, tung, kompakt bananlåda, alldeles proppfull med dagböcker.

Jag skrev dagbok varje dag i nio år, sporadiskt åren runtomkring. Jag tror att böckernas antal är över 40. Jag bläddrade lite blygt i några av dem. Någon dag skall jag läsa igenom dem alla, men inte nu. Det kräver eftertanke, lugn och tid att ta sig an ett helt liv i en låda.


Och det är ju faktiskt inte särskilt underligt att jag bloggar. Jag har uppenbarligen alltid haft ett behov av att skriva av mig.

Flow

För en vecka sedan fick jag i uppdrag att ändra på själva intrigen i den andra Patrikboken ytterligare, men hade inte en enda idé på hur jag skulle gå tillväga. Den senaste veckan har jag gått omkring i en sorgedimma och varit vemodig över att min fantasi inte räcker till.

Men något hände efter Nice Run igår. Jag gick och lade mig i vanlig ordning, läste några sidor i nån bok, släckte lampan. Och där! Precis i det där skedet mellan vakenhet och sömn fick jag en snilleblixt. När jag en gång hade kommit på den klaffade allt annat också, tankarna rullade på och plötsligt visste jag precis hur allt skall hänga ihop. Alla de där delarna som saknades slank in på sina ställen i historien och lösa trådar knöts ihop nästan av sig själv.

Jag tog inga risker utan hoppade upp ur sängen, sprang till datorn och knattrade ner ungefär en sida med anvisningar för dagens skrivpass. Jag kan använda eller modifiera en del av de gamla delarna. Jag blir tvungen att skriva om jättemycket, men det gör inget, för om det blir som jag har tänkt så blir det bra! (Och det var tydligen hela den här jättemassiva skrivprocessen som krävdes för att jag skulle hitta fram till just den här idén, så inget är bortkastat, faktiskt.)

Idag har jag gjort en detaljerad lista över vad som skall hända i varje kapitel (jag har aldrig kunnat göra så tidigare), diskuterat igenom handlingen med både Caj och Joanna (min goda vän och illustratör) -båda gillade den nya idén och kom med smarta synpunkter- och så har jag skrivit och skrivit. Flera kapitel faktiskt. Jag är så glad.

Det är fantastiskt med flow! Det är så roligt att skriva när man vet vart man är på väg! Det är så skönt att inte sitta fast!

Rapport från arbetslivet

Jag skriver inte särskilt mycket om mitt jobb här. Men nu skall jag göra det. Eftersom jag har så bra feelis.

På Dagens Tidning jobbar jag tillsammans med Nicken och Anton. I vanliga fall förlitar Anton och jag oss rätt mycket på Nickens överblick, han är fasansfullt duktig, snabb och har världens koll. I vanliga fall utför han hälften av arbetsmängden medan Anton och jag broderligt delar på resten. Men så fick vår arbetshäst ett stipendium och åkte till Sverige på journalistutbyte ett tag. Att få ut juni månads tidning föll således på mig och Anton.

Och det gick hur bra som helst! På lite drygt en vecka har vi slängt ihop en tjugo sidor tjock tidning inklusive gympabilaga och idag har vi skickat hela härligheten till tryck. Just nu spottas tjugotusen tidningar ut från tryckpressarna och om ett par timmar skall jag hämta tusen av dessa för att distribuera i diverse tidningsställningar i trakten (jo, i vårt lilla bolag gör vi det mesta själva). Sedan är det bara lite fakturor som skall skickas ut och därefter får jag igen ägna mig helhjärtat åt att författa eget fram till mitten av juli när vi gör nästa nummer. Hoppas verkligen att jag inte ropar Hej lite för tidigt nu, jag har inte sett den slutliga produkten i sin fysiska form ännu, men jag tror faktiskt att det blev en bra tidning.

Det är en skön känsla att märka att man klarar av något man inte har gjort förr. Vi ser givetvis fram emot att Nicken kommer hem igen, men tänk att det går att göra en tidning på två pers, med allt vad det innebär av annonsförsäljning, intervjuer, fotografering, annonstillverkning, redigering, korrektur och distribuering. (Nu rodde i och för sig Anton och Nicken i land samma projekt utan mig när jag var i Martinique, flera gånger till och med, men jag har inte varit med och gjort tidning på två tidigare, så det är en helt ny erfarenhet för mig.)