Receptslaven

När jag studerade fuskade jag som bara vad när jag gjorde mat. Jag ville inte köpa konstiga matvaror som bara skulle användas en gång. En ädel tanke förstås, men å andra sidan resulterade det i att all mat jag gjorde smakade ungefär likadant. Och det var rätt trist.

Därför avgav jag i något skede ett nyårslöfte: att sluta fuska med ingredienser i olika recept. Som så ofta när jag ställer in mig på något går det inte på en gång, men efter ett år eller två, rentav tre, hade jag blivit mycket bättre på att göra god mat enligt recept. Så till den milda grad att jag idag är helt beroende av receptböcker.

Fast jag i andra sammanhang tycker mig vara en ganska påhittig typ tycker jag det är så oerhört skönt med recept där det står exakta anvisningar (det bästa är om till och med salt- och pepparmängden är angiven, så jag inte behöver improvisera alls!). Vissa kokboksförfattare är så pålitliga att jag vet att deras recept levererar (hm, var det inte nån här som hade just det ordet som rys-ord?), det är bara att bläddra fram till något som ser gott ut och kocka loss. Varje vecka när jag planerar maten sitter jag och tittar i våra receptböcker, väljer ut sånt som jag har lust att laga, eller sånt som ser gott ut, eller sånt som jag vet att är gott, och skriver en lista. Parallellt med detta gör jag upp en inköpslista, jag är så fruktansvärt organiserad att min lärare i huslig ekonomi skulle skratta av lycka. Sen handlar nån av oss och sen behöver man inte bekymra sig om matplaneringen på en hel vecka. Det är världens bästa system.

Jag tycker vi äter väldigt god mat här hos oss. Och jag tar absolut inte äran för den godheten, det handlar ju om att jag, eller vi, är bra på att läsa innantill, duktiga på att följa instruktioner, lydiga små slavar.

Tanken har emellertid slagit mig några gånger: kanske jag borde börja träna mig på att komma på egna recept och inte förlita mig så på sånt som andra har hittat på. Kanske jag borde bli bättre på att improvisera?

Fast å andra sidan: varför det? Det finns ju en massa bra recept och det är jätteinspirerande att prova på nya saker som jag vet att jag aldrig skulle komma på själv. Man kan ju faktiskt inte kräva av sig själv att man jämt ska vara påhittig och ivrig och hurtig och på topp.

Använder ni recept? Vilka böcker är era favoriter i så fall? Och om ni inte använder recept: hurudan mat lagar ni riktigt?

Min största lärdom från 2014

Det här inlägget har jag haft i huvudet i säkert fyra månader. Men det är väldigt kort. Och innehåller egentligen inte någon omvälvande information. Jag tänker ändå skriva det. Eftersom jag, varje gång jag gör så här, känner mig som en människa som har läget under full kontroll. Det är en skön känsla. Det är en känsla jag hoppas många får känna.

Vi har haft jättemånga middagsgäster på sista tiden (as in under de senaste åren, men särskilt sen vi flyttade till Åland). Eftersom vi är fem personer bara i vår familj, och eftersom de flesta familjer vi umgås med har minst två barn, är vi ofta nio personer eller fler vid matbordet. Det går liksom inte längre lika lätt att slänga ihop en liten middag av det som finns i skåpen. Tvärtom. Men jag har hittat lösningen. För om det är något jag verkligen har lärt mig under det senaste året så är det detta:

BÖRJA I TID

Gör man det känns det faktiskt inte stressigt att fixa stora middagar, utan roligt, precis så där som man vill.

Om du vet att du ska få gäster: planera dagar på förhand vad ni ska bjuda på. Förbered allt som går att förbereda länge, länge på förhand. Gör så lite som möjligt så sent som möjligt. Gör maten så pass färdig att du hinner längta efter att gästerna ska komma, att du hinner tömma diskmaskinen eller vila lite eller göra nåt annat trevligt.

Om ni har gäster över en hel helg och har många storkok att fixa: planera allt. Se till att alla ingredienser finns hemma så du slipper gå till affären i tid och otid. Gör så mycket mat att det blir rester över till flera måltider. Skaffa en tioliterskastrull för sjutton. Baka jättemycket bröd om du är lagd åt det hållet.

Det var det. Wisdom shared. Vad lärde ni er 2014?

Hur mycket pengar sätter ni på mat?

Vi har ett nytt projekt för 2015: vi ska bokföra alla våra utgifter och inkomster. Det låter kanske jobbigt och det är nog lite irriterande att måsta ta vara på varenda litet kvitto, samtidigt tycker jag det blir otroligt intressant att titta vart våra pengar går och hur mycket vi egentligen sätter på till exempel mat.

Nu har ju inte hela januari gått ännu, så jag har inget facit på saken, men jag gissar att vi sätter ungefär 700€ på mat (och annat från matbutiker, typ tvättmedel) i månaden. Jag är ganska säker på att utgifterna har stigit rätt mycket sen vi flyttade till Åland. Här är dyrt och vi äter ute oftare än vi gjorde i Jakobstad (här finns massor med bra restauranger). Jag kan återkomma med en rapport i slutet av januari, så får vi se om jag hade rätt eller var helt ute och cyklade.

Hur är det med er? Kan ni på rak arm säga hur mycket pengar som går åt till mat i era hushåll? Svara gärna här i kommentarsfältet under (ni kan vara anonyma om ni tycker det är pinsamt att prata om pengar). Berätta också gärna hur många vuxna respektive barn ni är som äter (och räkna med eventuella uteluncher också...).

Veckans frukosttips

Ja just ja! Jag skulle ju dela med mig av vårt bästa omelettrecept.

en omelett
2 ägg
1 msk honung
rivet skal från 1/2 citron
1 msk vatten
lite kardemumma och kanel

Värm en stekpanna. Rör ihop ingredienserna med en gaffel. Klicka kokosolja, honung eller smör i pannan och låt smälta. Häll i smeten, rör runt lite med stekspaden så att lös smet kan rinna ner till botten av stekpannan och stelna. När all smet har stannat viker du omeletten dubbel och låter den glida ner på en tallrik.

Servera med bär- och fruktsallad, kanske lite grynost. Strö kokos över.

Det här är jättegott! Jag lovar! Vi äter det ofta under helgen då vi har lite mer tid att sätta på frukosten. Smaken påminner om kanelbullar, så gillar man inte sådana kan man skippa denna rätt, men alla andra måste prova.

En underbar upptäckt

Eftersom barnen numera kan förse sig själva med för-frukost på helgerna (för att stilla den värsta hungern) brukar den riktiga familjefrukosten låta vänta på sig till tio-elvasnåret.

Idag stekte jag amerikanska buttermilk pancakes, lite bacon, kokade te, lade upp lite frukt och ett par sorters juice. I receptet stod det att pannkakorna skulle serveras med sirap och smör, och laglydig som jag är smälte jag lite smör i stekpannan och lade i en skål.

Och det blev så otroligt gott när smöret var lite, lite brynt och det blandade sig med honungen (som jag valde att ha på istället. Glöm det där med att jag är laglydig, det stämde tydligen inte). Det behövs varken mycket smör eller honung, men smakar gudomligt. Och här skulle det vara lämpligt med en bild, men någon sån hann jag inte ta innan vi länsat faten. Ni får föreställa er.

Tuppen är död

Det är länge sedan jag har skrivit ett hönsinlägg. Och nu kan det hända att min kompis Johan, som både är hönsvän och vegetarian  i Sverige blir ledsen när han hör att vi har nackat en av våra tuppar och ätit upp den, så förlåt om jag chockerar dig (eller någon annan)

Men min filosofi är:
- Om jag äter kött måste jag också klara av att fånga det själv eller se på när maten avlivas.
- Det är bättre att äta en fågel jag vet att har haft det bra än en som vuxit upp bara för att bli mat.
Frågan är förstås om man alls skall äta kött, men eftersom jag gör det just nu tänker jag så här.

Tuppen i fråga hette Maja från början och tillhörde våra vänner som bor här i närheten. De visste att de inte tänkte behålla sina höns över vintern och frågade om vi ville ha dem, vi blev jätteglada och tackade ja förstås.

Men Maja visade sig vara en tupp, och inte en snäll och tyst tupp (visserligen tystare än den förra), utan en aggressiv typ som gjorde att barnen inte ens vågade gå ut på gården längre eftersom den hoppade på dem. Vi försökte enligt konstens alla regler få den att förstå att den inte behöver inkludera oss i hackordningen, men den fattade inte. Eftersom många av våra små kycklingar (vi har fyra halvstora och fem pyttesmå) helt säkert kommer att bli tuppar har vi varit inställda på att så småningom äta upp dem. Den första tuppen som fick ge sitt liv blev således Majhard (vi bytte namn på honom efter att han visade sig vara tupp).

Slakten skedde så snabbt som möjligt. Jag tror inte att han alls hann bli rädd eller förstå vad som skedde. Jonas och Caj rensade och plockade honom.

Vi åkte till villan efteråt och bjöd våra närmaste på tupp med nypotatis, sallad, egenhändigt plockade svampar och andra oerhört närodlade läckerheter från mommos grönsaksland. Jag tror inte att vi någon gång tidigare har känt en lika stor vördnad inför det vi åt. Väldigt stor kontrast mot att stå och slänga i sig mat, helt slentrianmässigt, någonstans. Väldigt nyttigt att vara medveten om matens värde. För det tror jag vi glömmer bort ibland. Jag tror det är viktigt att tänka på processen bakom det vi äter, ibland.
Och jag är helt säker på att om vi alla var mer medvetna om den här processen och mer involverade i den skulle  matmissbruk och andra matrelaterade problem minska.