Kärleksskovet

Ibland överfalls Lovis och Idun av en enorm kärlek till varandra. Som alldeles nyss: de låg en lång stund och slingrade sina tunna fyra- och femåringsarmar kring varandra hårt, hårt i Lovis säng och berättade hur mycket de älskar varandra. (Jag stod bredvid och log som ett fån, men det tvivlar jag på att de märkte). De kunde nästan inte slita sig när det blev dags för Idun att gå till sin egen säng. Jag hörde hur Lovis viskade "imorgon, när vi vaknar, Idun, då skall vi springa mot varandra och krama varandra!" Idun nickade och nu räknar de timmarna (bokstavligen) tills de får ses igen. Trots att de sover tre meter ifrån varandra.

Och just sådana här stunder tänker jag på hur fint det är med syskon. Hur glad jag är över att mina barn har varandra. Och över att jag har mina syskon. Mitt liv har nog varit ganska trist utan Maria, Jonas och Jakob (sorry nu bara, mamma och pappa!). Tacksamheten, gott folk. Tacksamheten.