Explosionen

Invånarökningen i Staffansnäs är explosionsartad, Caj och jag är de enda som inte fått vår unge än. Utöver Pox fem kycklingar har både Ärtans och Prippis ägg också kläckts (de har åtminstone 6 kycklingar var), småfåglarna som byggt bo i taknocken på hönshuset har fått ungar (det piper hysteriskt därifrån), skatparet Scatman och Batman i tallarna har (antagligen) ungar och idag spanade Caj in en liten gråsparvsfamilj som tillbringade eftermiddagen i vårt potatisland i flera omgångar, så vi antar att de också bor på vår tomt. Man borde tydligen vara bevingad för att få barn här i trakten.

I morgon skall vi på ett nytt ultraljud. Även om jag gärna vill träffa vårt barn hoppas jag att det inte blir igångsättning (fostervattenmängden har varit på mindre sidan) utan att förlossningen kommer igång av sig själv. Gärna snart. Helst i natt.

Trots att jag nästan storknar av värmen nattetid njuter jag desto mer under dagarna. Jag har suttit ute i flera timmar idag i min sköna stol, läst två och en halv bok, tittat på barnen som badat i den uppblåsbara poolen och spanat in Pox som tagit sina kycklingar på en lärorik promenad. Alltså det är så fascinerande att se hur hon undervisar dem i sandbad och födointag, hon kluckar och har sig för att de ska följa efter henne, och det gör de, de samlas alla kring hennes huvud när hon pickar i jorden och så gör de lika, på några millimeters avstånd så att det helt säkert ska bli rätt. Fniss.

Dagens skörd

Efter att ha tagit det (lite för) lugnt med värpandet över påsken har hönorna nu fått upp farten igen. Jag plockade just sex ägg från redena: fyra bruna, ett vitt och ett grönt. Älskar att få dem i olika färg, form och storlek.

Rapport från hönsgården

När jag stod i köket idag (för ovanlighetens skull) (på riktigt alltså) tyckte jag mig höra ett galande. Från ett helt annat håll än vanligt. Jag kikade ut genom fönstret och såg ingenting. Men några sekunder senare hörde jag ett gapskratt från matrummet. Caj stod också och gluttade i fönstren och när jag kom närmare såg jag samma sak som han. Hönorna, som i huvudsak hållit sig runt hönshuset under vintern, hade vågat sig på utfärd. Och inte vilken utfärd som helst, utan på hälsobad. Fyra hönor och en tupp hade spatserat runt huset och trängt sig in i en av våra övergivna kryddlådor på stenplattorna (den innehåller bara jord) och låg där, som sillar, och badade sig. Lilla grisen, en av tupparna, stod bredvid och vaktade så att damerna skulle få bada i fred. Det är så kul att de frivilligt tränger ihop sig i en liten trälåda för att få borra ner sig i jorden. För det är trångt. Jättetrångt! Som fyra tjocka tanter i ett badkar, ungefär.

Sjuses utflykt

Det regnade igår. Regnade och regnade. Vår gammeltupp följde någon sedan länge begravd impuls och... rymde. Försvann. Kom inte tillbaka till natten, fast han borde. Våra höns brukar alltid komma hem till natten (sommartid går de jämt lösa, och de går i allmänhet inte ens ut på vägen).

Sjuse är blind på ena ögat och är mellan fem och tio år gammal. I sin förra flock var han lite utstött, här också till en början, han har levt som hackkyckling hela sitt liv. När han kom till oss stod han oftast bara och stirrade in i ett hörn. Han var deprimerad. Och vem skulle inte bli det, om man aldrig får vara med.

Han har repat sig. Vi har inte så många hönor att han lider psykiskt av sin låga status. Långsamt har vi sett hur han har vänt sig ut mot världen och även om han fortfarande håller sig på sin kant är han inte lägst i rang längre.


Men igår försvann han. Vi letade. Och jag var så ledsen, för Lovis, Idun och grannbarnen har tagit Sjuse till sig, pysslat om honom och byggt hotell åt honom och allt.

Men i dag knackade det på dörren. Våra grannar hade råkat få syn på honom under morgonpromenaden, Sjuse spatserade omkring vid bilmåleriet en bit bort. Jag är så glad och tacksam över att de tog upp honom och bar hem honom. Så kan man behöva göra med gamla farbröder på vift.

Idag har han stått på ett ben i hönshuset och sovit hela dagen.

Sjusovaren Sjuse

Det ljuva livet

Det har fallit sig så att Caj oftast är den som sköter hönorna. Idag var det dock jag som gick ut och gav dem kvällsmat och hämtade äggen och igen slogs jag av hur mysigt och trevligt det är med våra hönor. Sex ägg hade vi fått, de värper som intensivast nu, och Prippi ligger och ruvar på inte mindre än tio ägg. De borde kläckas på påskdagen, har vi räknat ut. Kycklingar till påsk, underbart!

Idag har jag dessutom gjort lite efterforskningar på utrustning för biodling. Jag hittade en honungsslunga till ett ganska bra pris (jag fick råd och tips av Maria som skrivit boken Lev mer på mindre, som jag bloggade om nyligen, och hennes man Jenk, de har bin sedan ett par år tillbaka). Nu borde jag läsa in mig på ämnet för att se om jag alls har tillräckligt stort intresse för att börja på. Det finns en biodlarkurs i Korsholm som börjar på tisdag, men det krockar med min skrivargrupp som jag har sett fram emot att träffa, så jag kanske får leta information om biodling någon annanstans istället.

Men tänk bara vad trevligt det skulle vara. Egna ägg. Och egen honung. Egna äpplen och egna grönsaker i landet.

Gå förresten in på Cajs blogg och titta på den oerhört snygga bilden han knäppte på vår tupp Pricken igår. Osannolikt stiligt.

Hönskärlek

Lovis: Mamma, älskar du mig eller hönorna mer?
Jag: Jag älskar dig mer, hönorna är våra husdjur, men du är ju mitt barn.
Lovis (muttrar tyst): fräckt mot hönorna!

Hönstricket

Idag när jag för en gångs skull hade min klottiga målarhalare på mig passade jag på att mingla lite med hönorna. Det var rätt länge sedan sist. Jag hängde mest med Kukka. Jag tycker hon är fin.

Vi utförde ett litet trick

Tadaa!

Fysiska tillkortakommanden i hönsgården

Caj påpekade härom dagen att han tycker hönorna ser lustiga ut när de springer, eftersom de inte har några armar att vifta med. Det ser onekligen lustigt ut, när man börjar tänka på det. (Men jag tycker att Cajs imitation av det hela var ännu roligare.)

Igår kom vi också på att det på ett sätt är en förbannelse för en höna att inte kunna röra en min. De har ju inga rörliga mungipor.
Stackarna.
Varken armar eller mungipor.

Våra vänner i hönsgården får oss i sanning att uppskatta våra mänskliga kroppar lite mer.

Hönsnytt

Hönsen mår lika bra som vanligt, alla femton. Men deras äggproduktion har gått ner något, i söndags var första dagen sedan vi skaffade hönorna som vi inte fick ett enda ägg.
Idag fick vi ett stort, av Malin (hon är pålitlig hon).
Och när Caj just kom in från hönshuset hade han hittat väääärldens minsta och pluttigaste ägg i ett rede. Det är ett mysterium. I vanliga fall vet vi exakt vem som har lagt vilket ägg. I det här fallet har vi ingen aning.

Antingen är det Agdas, om hon har fått någon tillfällig störning, men det tror jag inte. Hon lägger små ägg till vardags, ungefär den här färgen, men inte alls så här små. Och inte så här runda.

Eller så är det någon av kycklingarna som kommit in i puberteten jättemycket tidigare än den borde, och har lagt ett miniatyrägg.

Ser ni vad litet? Och vad sött!

Ack så spännande vi har det här på Gammelklockars!

Tuppen är död

Det är länge sedan jag har skrivit ett hönsinlägg. Och nu kan det hända att min kompis Johan, som både är hönsvän och vegetarian  i Sverige blir ledsen när han hör att vi har nackat en av våra tuppar och ätit upp den, så förlåt om jag chockerar dig (eller någon annan)

Men min filosofi är:
- Om jag äter kött måste jag också klara av att fånga det själv eller se på när maten avlivas.
- Det är bättre att äta en fågel jag vet att har haft det bra än en som vuxit upp bara för att bli mat.
Frågan är förstås om man alls skall äta kött, men eftersom jag gör det just nu tänker jag så här.

Tuppen i fråga hette Maja från början och tillhörde våra vänner som bor här i närheten. De visste att de inte tänkte behålla sina höns över vintern och frågade om vi ville ha dem, vi blev jätteglada och tackade ja förstås.

Men Maja visade sig vara en tupp, och inte en snäll och tyst tupp (visserligen tystare än den förra), utan en aggressiv typ som gjorde att barnen inte ens vågade gå ut på gården längre eftersom den hoppade på dem. Vi försökte enligt konstens alla regler få den att förstå att den inte behöver inkludera oss i hackordningen, men den fattade inte. Eftersom många av våra små kycklingar (vi har fyra halvstora och fem pyttesmå) helt säkert kommer att bli tuppar har vi varit inställda på att så småningom äta upp dem. Den första tuppen som fick ge sitt liv blev således Majhard (vi bytte namn på honom efter att han visade sig vara tupp).

Slakten skedde så snabbt som möjligt. Jag tror inte att han alls hann bli rädd eller förstå vad som skedde. Jonas och Caj rensade och plockade honom.

Vi åkte till villan efteråt och bjöd våra närmaste på tupp med nypotatis, sallad, egenhändigt plockade svampar och andra oerhört närodlade läckerheter från mommos grönsaksland. Jag tror inte att vi någon gång tidigare har känt en lika stor vördnad inför det vi åt. Väldigt stor kontrast mot att stå och slänga i sig mat, helt slentrianmässigt, någonstans. Väldigt nyttigt att vara medveten om matens värde. För det tror jag vi glömmer bort ibland. Jag tror det är viktigt att tänka på processen bakom det vi äter, ibland.
Och jag är helt säker på att om vi alla var mer medvetna om den här processen och mer involverade i den skulle  matmissbruk och andra matrelaterade problem minska.

Den första

Just höll jag ett helt nytt liv i min hand. En liten, ljuvlig, kolsvart (!) kyckling, en araucana-blandning (är det en höna kommer hon på sikt att lägga grönskiftande ägg) har pickat sig ut ur ägget. Sex ägg kvar. Några av dem har sprickor. Men nu skall vi lämna dem ifred tills imorgon så de får jobba i lugn och ro, Agda och gänget.

Just den här hönan var vi lite osäkra på om skulle klara ruvningen eftersom hon är så liten och har haft hela sju ägg under sig. Att vi fått en kyckling är ett mirakel i sig, men jag hoppas på flera till.

Hönsnytt -bildbevis

Jag håller i tigerrandiga Henni

Här kommer några bilder på våra små underverk. Ja, det gäller ju både barnen och kycklingarna :)

En kyckling kikar fram under Prippis mage

Lovis med Anna

Prippi och tre av fyra kycklingar

Idun och Sara

Hönsnytt

Alltså. Livets under.

Vi har läst om hönor som blir sura och fräsiga, ett tecken på att hon vill börja ruva. Vi har läst om hur länge det tar att ruva äggen innan de kläcks, att det går att peta in ägg under en ruvande höna bara man gör det direkt och så vidare. Men när det händer på riktigt känns det ändå otroligt. Tänk att det fungerar. Tänk att det är sant!

När vi hade haft höns i två veckor började Prippi bete sig suspekt. Hon låg allt längre i redet när hon värpte och till sist steg hon inte alls upp därifrån. Hon började ruva. På ETT ägg. I vanliga fall samlar de några dagar innan de börjar, men Prippi började på ett ägg eftersom vi plockade äggen vartefter de kom.

Vi petade snabbt in några av de andras ägg under henne när vi märkte att hon placerat sig i redet. Sammanlagt har hon haft sju ägg under sig i 21 dagar. Hon har bara lämnat sin post en gång i dygnet  för att dricka och äta lite. När en vecka hade gått lyste Caj igenom äggen med en ficklampa och såg att fem av sju hade blodkärl i sig, ett tecken på att de är befruktade. Ironiskt nog verkar det vara Prippis egna ägg som inte är befruktade. Hon har agerat surrogatmamma åt de andra hönornas ägg istället. Härligt!

Vi har gått och kikat och kollat de senaste dagarna. När Caj flyttade Prippi lite mer avskiljt för några dagar sedan hade inget ännu hänt. Vi har lyssnat efter små pip men det har varit alldeles tyst (kycklingarna börjar prata med sin mamma redan några dagar innan äggen kläcks).

I helgen har vi varit borta. När vi kom hem såg allt ut som vanligt, men när jag lyfte lite på Prippi kikade fyra små, alldeles ljuvliga, ljusgula, duniga ungar ut. En var så nykläckt att hon fortfarande var våt! De är så söta. Så söta. Ett ägg kommer antagligen att kläckas ännu ikväll, två kläcks kanske inte alls. Prippi ligger kvar och värmer dem ännu några dagar. Oj vad vi ska bära på dem och gosa med dem när de är redo att upptäcka världen.

Hönsnytt

Agda har lagt ett ägg! Agda har lagt ett ägg!

Det här känns kanske som en väldigt vardaglig händelse, men det är det inte. Hittills är det bara Prippi och Prillan som har levererat, så döm om min lycka när jag hittade tre ägg i våra (okej, hönsens) reden i morse. Prippis är ganska stora och ljusbruna. Prillans är ljust turkosgröna. Och Agdas är avlånga, ljusbruna med några små, vita prickar på. Trots att vi bara har fått ägg av två hönor hittills har vi fått elva stycken på en vecka. Om de andra också börjar producera ägg i samma takt är det ju alldeles fantastiskt.

Dessutom verkar Prippi ha nåt lurt, hormonellt på gång, om vi har lite tur håller hon på att bli sur och börjar snart ruva. Då får vi kycklingar. Det skulle ju vara fantastiskt!

Fyrtioåring med hockeyfrilla

Japp nu har vi då en femåring i huset. Lovis. Hon lärde sig cykla utan stödhjul medan jag bakade till kalaset i fredags, helt på egen hand. (Jag bakade också på egen hand, men jag syftade på cyklandet, faktiskt).

Lovis och Malin, hönan hon först såg som sin egen.

Vi är alla helt kära i våra hönor. Caj och jag kunde nästan inte sova på lördag morgon för vi var så ivriga att lyssna på våra höns (de hörs inte alls) och att gå ut och mata dem. Idun är minst förtjust av oss, hon är lite ängslig, lika ängslig som sin höna Milla som mest håller till under skåpet de sover i. Hon är så liten att hon är den enda som ryms dit.

Caj, Idun och Milla

Milla är en Millefleurhöna som har fjädrar på fötterna. Fint.

Min höna heter Prippi och är störst av alla. Hon har attityd och är så cool att hon inte tycker hon behöver vara med och kämpa om en plats i hackordningen – hon vet att hon är bäst. Hon påminner om en fyrtioåring med hockeyfrilla. Om hon hade byxor skulle de nog sitta väldigt högt. Hon är snudd på manhaftig.

Det finaste med Prippi är att hon försvarar Milla ibland om de andra bråkar för mycket med henne, att hon gillar att sitta i min famn och att hon är len som sammet.