Arg för det mesta

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu.

För de första är Edda sjuk, hon sover dåligt, vilket leder till att jag sover dåligt och är trött och sur. (Exempel: igår vaknade hon till ca kl 22 och var redo att börja en ny dag. Hon somnade om först nån gång närmare klockan 02.) Det här går ut över de stackars barnen, min stubin är kort som en avbiten fingernagel, jag blir galen på alla uppmaningar om vardagliga saker som ingen överhuvudtaget reagerar på, jag bränner propparna redan när jag tjatar för tredje gången och är för tillfället den allra sämsta versionen av mitt mammajag.

För det andra bär jag på en sån Weltschmertz, som Ellen brukar säga. Det är så mycket här i världen som är galet. Det mesta. Människan skulle kunna göra så mycket gott men gör så mycket ont, både åt varann och åt naturen. Och jag bidrar verkligen inte till att göra något bättre (se punkt ett). Jag orkar inte ens ge mig in i diskussioner, som jag brukar, utan vill bara vara tyst. Orkar inte.

För det tredje har jag drabbats av något slags midvinterdepp. Det här kunde tolkas som en summa av punkt ett och två, men är faktiskt en helt egen grej (skrev grek först. Det hade ju varit bättre för mig. Inte för greken.) Det mesta känns riktigt botten. Och jag, som i vanliga fall brukar vara en handlingens kvinna som ser till att jag har det bra, orkar inte göra något åt saken. Istället gräver jag ner mig i självömkan, läser böcker jag inte ens tycker att är bra och tittar på Drop dead Diva på Netflix med Edda bara för att jag inte orkar göra något mer konstruktivt. (Den handlar om en kvinna som dör, tar sig tillbaka till jordelivet och hamnar i en överviktig advokats kropp. Jag stör mig på nästan allt i serien men har ändå tittat på tre avsnitt. Jag rekommenderar den inte.)

Så: jag har inte så mycket att komma med just nu, annat än klag. (Men det kanske du har? Berätta gärna något jätteroligt i kommentarsfältet om du vill.)

Våga vila

Barnen hade ingen skoldag idag eftersom de hade julfest nu under kvällen. Först hade vi en fotografering inbokad eftersom jag ska vara i tidningen på lördag. Vi klädde upp oss lite, försökte äta gröt och gjorde alla andra morgonsysslor, sen kom fotografen, så vi poserade och kråmade oss en stund. Vi gick till öppna förskolan alla fyra, sjöng, handlade lite mat, kom hem, pysslade och pratade. Full fart. Sen började jag baka bröd, jag kokade kola och gjorde grönsakssoppa som vi åt innan vi skulle ställa oss i ordning till kvällens julfest. Och så var det strumpbyxor som var på vift, flätor som skulle flätas och örhängesbeslut som skulle fattas. Caj kom hem en halvtimme innan vi skulle åka, så det var ganska tight, men vi kom nästan i tid. Julfesten var fin och trevlig och nu sover barnen. En helt vanlig dag för de flesta barnfamiljer, skulle jag tro.

Och jag är helt slut. Vi har haft ovanligt mycket program den här veckan, jag har fortfarande inte återhämtat mig från helgens stora sömnsvacka. Jag tittar nästan i kors av overload.

I morgon skulle våra goda vänner egentligen komma på middag, men jag avbokade just. Och trots att det här är en sak jag alla gånger uppmuntrar andra till, att avboka också roliga saker för den egna orkens skull, så kändes det betydligt svårare att genomföra än att rekommendera. För jag vill ju inte att våra vänner ska tänka att jag inte vill vara med dem. Naturligtvis är de tillräckligt fiffiga för att fatta det, men ändå. Och jag antar ju att det jag valt i och med det här är en helt vanlig kväll med yoghurtfläckar, smågnabbande och vanligt kaos istället för en rolig middag. Men. Jag är ändå tämligen säker på att beslutet är rätt. För trots att jag fortfarande är lika trött känner jag mig inte stressad över allt jag vill hinna med längre.

Sällan tycker jag att jag måste göra saker för andras skull, längre. Jag tror överhuvudtaget att folk i min omgivning har ganska låga krav och förväntningar på mig. Däremot är min vilja så mycket större än min ork att jag helt enkelt måste välja att ha det tråkigt ibland bara för att jag inte ska köra slut på mig.

Klart att ni alla redan vet att man kan göra så här. Men jag tänkte ändå berätta att man inte bara KAN göra så här, utan att nån faktiskt också GÖR så här, nämligen jag. Det var inte så farligt. Och förhoppningsvis får vi ha dem över på middag om några dagar istället, då jag är piggare igen. Då kommer jag tycka att det är desto roligare.

Detta inlägg är inte för sådana som somnar lätt

Ända sedan jag blev gravid med Edda har jag haft återkommande sömnproblem. I över två år, alltså. Inte så att jag inte skulle kunna somna, jag däckar ofta som en strandad val om kvällarna, men om jag en gång vaknar har jag hemskt svårt att somna om. Och att inte vakna till, nattetid, är rätt svårt när man har ett barn som gör det.

Men ibland får jag inte sömn förrän till exempel efter 01.30. Om detta sker inför en natt där jag dessutom väcks av Edda 04.50 är det inte nådigt att vara jag.

Det är nästan tur att jag fyller 35 på lördag så mitt snabba fysiska förfall får nya förklaringar än sömnbrist. Det är ju tråkigt att inte variera sig.

Leidon

NU börjar jag ha fått nog. Usch vad jag är trött på att bara ligga. Igår var vi och tittade på att par bilar (vi har tänkt köpa en lite större) med resultatet att foglossningen blomstrade upp som aldrig förr. Jag får sammandragningar av minsta lilla och får inte luft när jag sover. Om jag sover, vilket jag hade problem med i natt. Så idag har jag varit på riktigt uruselt humör.

Det är inte klokt det här att vara gravid, egentligen. Tänk att man ägnar nästan ett år (per graviditet) åt ett undantagstillstånd när man inte riktigt känner igen sin kropp. Man är helt utelämnad åt biologin. Det kolliderar så med inställningen som tutas ut överallt: att man har makt över allt i sitt liv. Bara man vill något tillräckligt mycket är allt möjligt. Allt har att göra med inställningen. HA! När man är gravid gör kroppen precis hur den vill, inte hur jag vill.

Och då har jag ändå haft långt ifrån den värsta graviditeten man kan ha. Bebisen är inte i fara. Jag har bara varit sjukskriven i två månader. Jag har turen att ha en man som har möjlighet att sköta allt i hela hushållet och jag har så pass stora barn att de klarar av det mesta själva. Jag kunde till och med  (med hjälp av min svägerska och mina föräldrar, vilket också är något att vara tacksam för. Och det är jag!) att vara ensam med barnen en hel vecka förra månaden. Det kunde vara så otroligt mycket värre.

Men idag känns det mörkt och dystert. Jag har svårt att minnas upplevelsen av att gå raskt eller springa nånstans. Jag minns inte hur det känns att vara pigg och vakna riktigt utvilad. Eller att kunna uträtta saker genast jag får en ingivelse! Det är så långt ifrån min nuvarande sits jag bara kan komma. Nästan allt (utom att ligga i sängen och läsa eller sitta vid datorn) förblir på idéstadiet. Och det är frustrerande. Jag blir dessutom så irriterad på att vara så här gnällig. Hoppas det inte är ett tillstånd jag fastnar i. Det är ju så väldigt mycket trevligare att vara glad.

Graviditetskrämpor

Mitt underligaste symtom hittills är att mina ögon blir som små tårkranar i miniatyr, de rinner konstant när jag ligger ner (ytterst besvärligt när jag läser en bok), att huden kring ögonen är torr och irriterad och att jag vissa dagar har konstiga, röda fläckar i ansiktet och jättetorr hud. Varken trevligt eller snyggt. Och just när jag sov ett par timmar (jag vaknade halv fem i morse igen) glömde jag att stoppa en kudde mellan knäna och hade riktigt ont i nedre delen av ryggen när jag öppnade ögonen.

Ja, jag är bara i vecka 19.  och nej, jag inbillar mig inte på något vis att jag har det värst.

Vilka konstiga graviditetskrämpor har ni dragits med?