Harry Potter och det förbenade barnet

Jag beställde den åttonde Harry Potter-boken i slutet av sommaren, Harry Potter and the Cursed Child, och har precis läst ut den. På svenska heter den Harry Potter och det fördömda barnet, (vilket jag inte alls kan ta på allvar, för det låter mest som ett kraftuttryck från Lönneberga).

Jag visste att boken var skriven som ett teatermanus, så den delen överraskade mig inte. Men jag blev verkligen besviken på innehållet. Kanske det delvis beror på att så gott som alla miljö- och personbeskrivningar har fallit bort (formen är sån på ett scenmanus), men jag tror ändå att den största orsaken är att berättelsen är så kaotisk, råddig och svår att greppa. Eftersom tidsresor är en central del av berättelsen utspelar sig handlingen på flera tidsplan samtidigt och redan det rör till det ordentligt. Dessutom förekommer en massa bekanta karaktärer som plötsligt är vuxna, och en helt ny generation som på något plan har samma roller som de vuxna karaktärerna hade i de tidigare böckerna. Alla vuxna karaktärer verkar dessutom vara så dåliga på att kommunicera med sina äkta hälfter, på ett väldigt stereotypt sätt, vilket störde mig jättemycket.

Jag har visserligen läst alla böcker (de första fyra, fem gånger), men det är länge sedan och jag påstår mig inte vara någon Harry Potter-expert. Jag undrar därför vad ett riktigt superfan tycker om boken (finns det nån därute som vill berätta?). Jag undrar också vad någon som inte har läst de andra böckerna tycker, hänger man alls med som H.P.-novis? Och är det bara jag som inte alls är särskilt förtjust i det fördömda barnet? Tell me!

I övrigt i år har jag läst Annika Sandelins Pinsamt och livsviktigt (superbra, precis som föregångaren Yokos nattbok, båda med illustrationer av Linda Bondestam), En myras liv (den gillade både Lovis, Idun och jag, men den har varit så hypad på Bladen brinner att jag kanske ändå hade väntat mig ännu mer), samt en roman på engelska av Jennifer Lazaris, som jag tyvärr inte alls var särskilt imponerad av.

Mariehamns litteraturdagar

Åh, en så rolig helg det har varit. Redan i torsdags började Mariehamns litteraturdagar med ett evenemang för åländska författare på restaurang Indigo. Där fick jag medverka eftersom jag numera får räkna mig till den eminenta skaran. Och efter att min insats var avklarad fick jag bara njuta av allt annat program.

Sedan fredag eftermiddag känns det som om jag nästan har bott på bibban. Det gör jag i och för sig annars också på helgerna, men den här gången satt jag inte och skrev för mig själv i ett hörn utan fick prata och umgås med en massa vänner och lyssna på intressanta författarsamtal. Så roligt med evenemang som passar en perfekt. Ah!

I dag fortsätter visserligen programmet, men Edda är krasslig och klängig, det här är andra helgen i rad jag är borta i princip hela tiden, och i kväll ska Idun, Lovis och jag på En värld full av liv, så jag känner att det nog är bäst för oss alla nu att jag håller mig hemma. (Det enda jag verkligen stör mig på att jag missar idag är Marias predikan under den litterära högmässan, i övrigt känner jag nog att jag har fått ut maximalt av litteraturdagarna.)

Ni som missade litteraturdagarna i år: kom nästa år i stället. Ni kommer nog inte att ångra er.