Själv, lathet och spendera

Ofta är jag överdrivet intresserad av hur det heter på riktigt. Samtidigt som jag anser att skribenter ska ha möjlighet att skapa egna ord är jag en stark förespråkare för att man måste kunna reglerna.

Jag är strängare än SAOL.

Jag vet till exempel att "själv" börjar vara vedertaget som ersättare för ordet "ensam". Ändå får jag spunk när jag hör att nån säger "jag är själv". Om vi slutar använda ordet själv som det är avsett att användas förlorar vi en viktig nyans i språket. Det här har jag varit inne på förr. (Och kära nån vilka intressanta kommentarer som följde på det inlägget, märkte jag nu! Läs, om ni inte har gjort det förr!)

Jag vet också att det är okej att säga att man spenderar tid, men jag vill alltid höja ett strängt pekfinger i luften och ropa tillbringa! det heter tillbringa! när jag läser eller hör om folk som slösaktigt berättar hur de har spenderat helger och dagar hit och dit. Om vi börjar använda ord fel glömmer vi fort vad de betydde från början. Det är sorgligt.

Jag har även kontrollerat (jag är naturligtvis inte ett dugg främmande för att undersöka regler och anvisningar då det gäller svenska språket, det finns saol på nätet, som app, det finns Reuters rutor och många andra användbara verktyg att ta till) att ett ord som heter lathet visserligen existerar, men jag tycker att lättja är ett mycket vackrare ord. Kan vi inte använda det? Eller finns det en nyansskillnad där som jag inte uppfattar? Upplys mig!

Till all lycka delar Caj mitt intresse. Vi är ordnördar. Det är jättekul.

Min specialitet är att försöka skriva så felfritt och tydligt som möjligt, att veta exakt vad orden betyder, att syfta korrekt och att använda lämpliga prepositioner. Jag har också en fallenhet för att korrigera folk på radion som pratar slarvigt. ("Jag var där en vecka sedan." Argh!)

Cajs specialområde är att identifiera buggar i svenska språket (han har hittat många, men jag kommer inte på en enda nu). Ett annat är att hitta outtalade regler, till exempel formulera en tes om vad som gäller i fråga om rim.

(Jag har många anledningar att älska min man, det här är bara en av dem.)

"Typiskt"

Idag när jag skulle låsa upp en dörr tappade jag hela nyckelknippan som gled ner på golvet... och slank ner mellan trappan och husgrunden.


Ofta när sådant här händer säger man "Äh, typiskt". Det är ett uttryck jag ogillar skarpt och nästan aldrig använder, fast jag kan vara på vippen ibland. För det stämmer nästan ALDRIG. Det tyder på en oerhört negativ livsinställning. Jag tror inte att det någonsin har hänt förr att nycklarna har ramlat ner under trappan. Det typiska är ju att man låser upp dörren och går in utan att tänka på det. Det är inte ett dugg typiskt mig (eller nästan någon överhuvudtaget) att ha sådan här otur.

Typiskt är att vi äter gröt till frukost under vardagsmorgnarna.Typiskt är att barnen leker snällt med varandra.
Typiskt är att vi får det att gå runt ekonomiskt.
Typiskt är att vi kramar och pussar varandra och tycker om varandra.
Typiskt är att vi skrattar åt Idun när hon demonstrerar sina knäppa gångstilar för oss.
Typiskt är att Caj sjunger roliga sånger och hittar på sagor med oväntade vändningar åt oss.
Typiskt är att Lovis arrangerar och dirigerar roliga lekar.
Typiskt är att jag ligger på sängen och kommer på roliga idéer, läser eller vilar.
Typiskt är att vi städar på torsdagar och råddar de övriga dagarna.
Typiskt är att vi är hemma nästan jämt.
Typiskt är i och för sig också att vi kommer lite för sent varje morgon när vi för Lovis till förskolan. Men när man ser på listan ovan är det mesta som faktiskt är typiskt väldigt bra saker. Ändå är det nästan bara när något jobbigt händer som man säger att det är typiskt, fast det inte ens är sant.


Vi bestämde oss för att begränsa vårt användande av "typiskt" till de tillfällen när något faktiskt ÄR typiskt. Och mest åt bra saker. Det är ju mycket roligare att påpeka hur ofta saker går bra än påstå att de alltid går dåligt, trots att det sällan är så. Eller hur?

Jobba hemifrån?

En sak jag tänker på ibland (jag lovar att det här inte är den enda saken) är uttrycket "jobba hemifrån". Det kan ju betyda att man jobbar hemma. Man jobbar med utgångspunkt i hemmet. Hemifrån. Men det kan också betyda raka motsatsen. Att man jobbar hemifrån. Att man jobbar borta hemifrån.

Jag använder det alltid i den första betydelsen men är ibland lite rädd (nå det är väl att ta i) att bli missförstådd.

"Barnen är hemma, så jag jobbar hemifrån" (bra förälder där, som lämnar barnen ensamma när du själv åker bort för att jobba)


"Jag tycker det är så skönt att jobba hemifrån eftersom jag får gå omkring i pyjamas halva dagen" (Var jobbar du, människa?)



osv.

ordkonst för barn

I helgen hade vi besök av min dubbelkusin Hanna, hennes man och deras två döttrar som är sex och åtta år gamla. Eftersom alla barn gillar att pyssla, fantisera och skriva höll vi en ordverkstad åt dem med bilder och pratbubblor de skulle fylla i, det var jätteskoj. Till och med Idun, tre år kunde vara med, hon ville skriva "God jul" i varje pratbubbla. Hon tyckte det var en lika underbar idé varje gång :)

Här kommer ett smakprov på vad de åstadkom:

"Hu vad kallt" "Jag fryser jag fryser" God jul" "Jag är så hysterisk, det är därför jag tänder min eld"

"Tralala" "God jul" "Vilken bra fest!" "Uff, hon är jobbig den där tanten, överallt skryter hon"

"Aj" "Jag pesar mig med vatten så jag blir stilig för min man" "Jag börjar få sommarkänsla"

"Jag saknar min fru" "HJÄLP" "Usch, det är tråkigt" "God jul"

tillbringa och lättja

Jag är en språkpolis. Kanske inte alltid öppet (bara med folk jag känner väl), men i mitt huvud registrerar jag noga, noga vad folk säger, och vart svenskan är på väg.

Två saker jag undrar över följer här:
1. Det praktiska ordet "tillbringa tid"ersätts nästan överallt med "spendera tid" Varför det? Jo, jo, jag förstår att det kommer från engelskans spend time, men jag tycker det är tråkigt att så många helt struntar i det faktum att vi har ett eget uttryck för denna syssla. Vet folk inte alls om att man kan säga att man tillbringar tid med någon? Dessutom låter spendera tid betydligt slösaktigare än tillbringa tid. Tillbringar man tid med någon, uppskattar man umgänget, spenderar man tid med nån, låter det som om man nu inte har nåt bättre för sig utan sysslar med samvaron bara för att bli av med tiden.
2. Varför, o, varför, pratar så många om LATHET? Lättja heter det ju, för sjutton gubbar. Finns det något som heter lathet, på riktigt?

Ja, trots att jag nu då utropat mig till språkpolis medger jag villigt att mitt exemplar av SAOL härstammar från slutet av 90-talet och att det inte ens befinner sig på samma våning som jag. Kanske mina frågor (som mest är påståenden) kan få svar i denna språkbibel. Min lättja gör att jag inte orkar gå och hämta den.