Dagens insikt

Mina barns förhållande till 80-talet är lika avlägset som mitt till 50-talet.

Mitt förhållande till 50-talet är ungefär lika som mina föräldrars förhållande till 20-talet.

80-talet är för mig ungefär vad 20-talet är för min farmor och vad 30-talet är för min mormor.

Det känns som om andra världskriget är jättelänge sedan, ändå känner jag flera som antingen var barn eller unga vuxna då. Som var med.

Och Edda har snart bott på Åland halva sitt liv.

(Här ville jag avsluta med något slagkraftigt om tidens gång men det blir bara fånigt. Men ni fattar vad jag menar, va?)

Tankar om att vara 35

Det börjar som ett skämt. Man skrattar åt att man uppvisar ett beteende som man alltid förknippat med folk som är äldre än en själv. Innerst inne tror man nämligen att det är valbart, för egentligen är man ju som man alltid har varit (de senaste fem, tio åren, alltså). Sedan går det upp för en, mer och mer, att det är på riktigt, åldrandet. Och då blir man förvånad, förskräckt och förtjust.

Begreppen "ung" och "gammal" är relativa. Klart att jag är ung om jag jämför med någon som är äldre än jag. Det finns ju ganska många åldrar jag inte har upplevt ännu. Men faktum är att det också finns väldigt många livsskeden jag har bakom mig.

Jag tycker inte att det bara är negativt att bli äldre. Oftast tänker jag inte på det, ibland gör jag det och blir... förbryllad. För att vänja mig vid mitt eget, oåterkalleliga åldrande måste jag konstatera vissa saker ibland, säga dem högt eller skriva ner dem, för att ens börja begripa var i livet jag befinner mig, vad åren har gjort med min person och mitt liv.

Hittills har jag dragit följande slutsatser om min nuvarande ålder (jag är trettiofem).

• Man är inte längre yngre eller lika gammal som de som är berömda, utan kan istället identifiera sig med deras föräldrar. Jag säger bara (igen): Justin Biebers morsa.
• Ens kompisar och andra som är födda ungefär samtidigt som en själv har redan hunnit uträtta storverk i sina liv. Folk som har studerat samtidigt som en själv är de som plötsligt vet en massa saker, som är experter, som är eftertraktade föreläsare eller som bor i andra länder och sköter viktiga jobb. Det är grymt imponerande. Och inte ett dugg konstigt, egentligen, det är klart att det är i vår ålder man är på topp, om man gör karriär. (Själv har jag ju snart kommit ut med fyra böcker. Också det överraskar mig ofta.)
• Man får börja acceptera att man har sin fysikaliska höjdpunkt bakom sig. Långt bakom sig. Jättelångt bakom sig. Om man ska komma i toppform när man är i min ålder får man ägna hela livet åt det. Och det orkar åtminstone inte jag. Så man får nöja sig med lagom och gå med på att det är tillräckligt.
• Man pratar om sjukdomar med sina kompisar. Och tycker det är jätteintressant.
• Det hör till att ha nån kronisk åkomma. Det kan vara nästan vadsomhelst. Men kroniskt är det.
• Man tittar på film och gissar åldern på hon som spelar huvudkaraktären. Man känner sig ungefär jämngammal med henne men tar i i underkant med ett halvt årtionde för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att det behövdes, eftersom hon är född 1983.
• Man är beredd att göra stora förändringar i sin kost eller sina vardagsrutiner för att bevara sin hälsa. För man inser att det är på riktigt nu, man är verkligen inte odödlig, som man kände på sig att man var där i tjugoårsåldern.
• Man är en sån som inte kan hålla tyst när saker går fel. Eller jag har i alla fall förvandlats till en sån kvinna, och det är ju bra på många sätt. Jag orkar inte beklaga mig i tystnad över saker jag tycker sköts fel utan kontaktar vederbörande och frågar vad de har tänkt göra åt saken.
• Man lägger sig i när ungdomar beter sig illa på stan och bryr sig inte alls om att de antagligen tycker man är jobbig och tjatig.
• Man skäms inte alls lika mycket för saker utan skakar av sig missöden och går vidare.
• Man har en helt annan insyn i varats förgänglighet och gör därför förhoppningsvis klokare val. Jag kom till exempel idag fram till att jag förmodligen aldrig, av hälsoskäl, kommer sitta i nån styrelse eller ha stora, tunga och ansvarsfulla poster som kan vara stressande. Jag behöver inte ens överväga det. Den stressen klarar min mage inte av. Jag vet hur jag vill prioritera: familjen och mitt skrivande. Det är ungefär vad jag klarar av. Det räcker. Det finns andra som orkar mera, som orkar annat. Jag orkar det här.
• Man inser också vilka påverkningsmöjligheter man har över sin egen tillvaro. Det är verkligen upp till en själv att leva så som man önskar, ingen kommer stoppa en (om man nu inte vill göra något olagligt, förstås) men ingen kommer heller puffa en in i det man vill, men inte vågar. Det är helt upp till en själv att ta tag i saker och ting.

Ni som är i min ålder (det är förresten också en grej, jag tycker att alla som är mellan 25 och 45 är ungefär jämngamla med mig, vilket betyder att jag teoretiskt sett känner mig jämngammal med individer, vars inbördes förhållande är förälder och barn), har ni mer att tillägga?

Fastan

Idag är det askonsdag och idag börjar fastan. Om man har det riktigt bra (det anser jag mig ha) kan det vara hälsosamt att göra avkall på något och inte tanklöst frossa i välfärden, tänker jag mig. Det finns många beteenden i min vardag som jag kan hänge mig åt ganska hämningslöst och ingen stoppar mig. Under fastan bromsar jag självmant in, och hittills i livet har fasteerfarenheterna varit enbart goda.

Jag har fastat i många år. Inte varje år (förrän på senare tid), men många. Första året jag fastade var när jag bodde i Paris år 2000 och bestämde mig för att lämna bort allt kött under fastan. Det gjorde jag och var vegetarian i tre år som resultat.

De senaste åren har jag lämnat bort antingen kött eller sötsaker (bullar och godis) eller både och. Eftersom jag är vegetarian nuförtiden känns att bara fortsätta som vanligt som en lättjans väg, jag vill ju att fastan ska påverka min vanliga bekvämlighet på något sätt.

Årets fasta:

1. Inget godis, inga kakor, inga bullar fram till påsk. (Raw food-bakverk utan socker är tillåtna vid speciella tillfällen. Det är den tanklösa sockerfrossan jag vill åt, alltså.)

2. Ingen facebook förrän barnen sover. Det här skrattade jag lite åt först, för det gör ju att jag i princip kan facebooka helt galet hela nätterna, men sen tänkte jag efter. Det är ju betydligt bättre att låta bli att surfa på facebook största delen av dagen än att inte låta bli alls. Facebook har en snöbollseffekt, dessutom, ju mer man vistas där och kommenterar, desto mer involverad blir man. Så ja, den här modellen provar jag i år.

Jag ser fram emot det.

Jag vet att jag inte är den enda som fastar, t.ex. Liisa har startat en vegan-fasta i dag.

Fastar du? Vad tänker du om fastan?

I mitt hufvud denna afton

• Jag slits mellan att vara jätteirriterad på internet som bara brusar på med en massa nedslående nyheter och att vara jätteinspirerad, vilja hänga på pinterest och andra forum som sparkar igång skaparlusten.
• Jag är fortfarande förälskad i mitt manus men hann inte skriva desto mer varken i dag eller i går och nu är jag lite rädd att jag bara inbillat mig alltihop. Att det var så intressant och bra, menar jag.
• Jag kan inte sluta tänka på Jandy Nelsons Jag ger dig solen som jag läste ut i förrgår. Den var så sanslöst bra. Precis så där vill jag också kunna skriva. Jag vill kunna bygga upp en berättelse dramaturgiskt skickligt och ändå inte tappa fokus på språket. Den boken passade mig alldeles perfekt och känslan från den surrade omkring i mitt hjärta hela gårdagen.
• I morgon åker vi till Maria och Erik på besök. Det blir roligt. Vi börjar med att köpa en ny soffa, tror jag. Sen ska vi umgås med dem, kolla in deras nyrenoverade källare, Caj och jag ska gå ut och äta libanesiskt på kvällen när barnen har somnat (wohoo) och barnen ska få gå på Leos lekland. Tror det blir fantastiskt.
• Just nu är nattningarna uppdelade så här: Caj läser för och nattar Idun och Edda i vårt rum (Idun har flyttat in med oss och sover lite där hon har lust, Lovis säng är så bred att hon sover där också med jämna mellanrum) och jag läser för Lovis och nattar henne. Det är riktigt bra att jag tillbringar lite ensam tid med henne, det händer nästan aldrig. Efter att de vanliga nattningsrutinerna (läsa bok, be aftonbön, kramas och sånt) brukar vi ligga och viska en stund, prata om småsaker. Det är hemskt mysigt.
• Idag var jag till en kiropraktor. Jag har haft huvudvärk i två veckor, men hoppas jag på att den släpper nu. Jag ska sova gott i natt för första gången på länge, har jag planerat.

Struntmän

En gång när jag var barn och tittade på teve råkade jag se ett program om folk som gjorde farliga saker på film. Programmet var på engelska, men var textat. På den tiden läste jag också snabbt och ibland slarvigt. Genom hela programmet trodde jag att personerna hette STRUNTmän, och att de tog sådana jobb som ingen annan ville ha eftersom det var en gemensam, samhällelig överenskommelse att struntmännen var rätt värdelösa.

Jag minns inte i vilket skede jag insåg att jag hade läst fel, men det tog väldigt många år innan jag kunde tycka att stuntmän faktiskt utförde ett riktigt och respektabelt jobb.

First impressions last.

(Det sistnämnda, slår det mig nu, är ju slutet på en Axe-slogan "because first impressions last",  som det också tog länge för mig att förstå mig på. Jag översatte nämligen ordet "last" till "sist" och begrep inte alls vad de försökte få fram. Att de första intrycken... hamnade sist? Det här har dock också klarnat med åren. Det är intressant att bli äldre. Världen öppnar sig.)

Tvåskiftes-

De nätter jag transporteras från och till Åland sover jag i två pass. Lite som en bebis (inte ens av våra då alltså, utan en som sover som man hoppas). Intressant. Jag ska just inleda nattens andra pass, det första bestod av två timmar. Inte illa, inte illa alls.

Jag är alltså hemma igen. Kom just. Det har varit ett alldeles ypperligt och mycket inspirerande veckoslut, än en gång. Jag hade ynnesten att sova hos Ylva och Adrian, fick hänga och skriva och prata med mina littskapskolleger, träffa min goda och eviga vän Jenni, ha textsamtal med Mikaela, fick bevis på att Liisa inte bara är en fiktiv internetfigur utan faktiskt existerar på riktigt och är precis så trevlig som jag har föreställt mig, jag fick prata bokutgivning och annat viktigt med Martina, jag fick äta sushi och gå på bio i mitt eget uppskattade sällskap. Den här helgen har haft typ allt. Och precis som Ellen skriver överväger också jag att på något sätt smuggla in mig också nästa gång Litterärt skapande går av stapeln. Hennes plan var plastikoperation och namnbyte, jag har inte riktigt planerat hur jag ska gå tillväga. Funderar på nån form av naturtrogen ansiktsmask (det verkar billigare och mindre smärtsamt). Pseudonym är förstås en bra idé, också.

Jag känner mig mycket vederkvickt (men har på känn att jag också är trött, nu ska jag sluta blogga och börja sova istället).

Caj tar över flängandet i morgon, han ska på arbetsresa till huvudstaden och det är min tur att vara ensamstående i några dagar. Bara att dra efter andan och dyka in i den nya veckan, med andra ord. Jag hoppas lite på att jag har blivit en snällare och mer tålmodig mor efter en helg på avstånd, men befarar att min inre frid kanske dämpas något när väckarklockan ringer om fem timmar. Vi får se. Jag håller er uppdaterade, för jag förstår att ni är väldigt intresserade av mina potentiella humörsvängningar. Vem skulle inte vara det? Jag bara undrar.

Sova med fienden

Jag är framme i Åbo hos Ylva och Adrian. De är på jobb och andra ärenden, jag har tänkt yoga, vila, skriva och läsa. Kursen börjar först klockan sex, så jag har för ovanlighetens skull flera timmar utan plikter till mitt förfogande. För att känna mig som en värdig gäst diskade jag undan det som fanns i köket. En aktivitet som fick mig att tänka på den här filmen. Minns ni?

Julia Roberts spelar en kvinna som fejkar sin egen död för att slippa undan sin oerhört kontrollerande make. En make som, utöver att vara psykopat, lider av ett tvångsmässigt behov av att saker ska vara på sin rätta plats. Kvinnan i filmen lyckas sticka, börjar på ny kula men lever i ständig rädsla över att hennes man ska hitta henne och bestraffa henne för att hon stuckit iväg.
En kväll när hon kommer hem och öppnar köksskåpen är alla konservburkar ordnade i minutiös ordning och diskhandduken hänger spikrak och välvikt på sin rätta plats. Hon vet att hon är dödens!

Tanken på den här filmen förflyttade mig i sin tur hem till Aja när vi var ungefär tretton år. Vi var goda vänner redan då, pysslade, pratade, ritade, spelade in långa, fyrhändiga pianoimprovisationer på kassett och sov över hos varandra ibland. Till övernattningsrutinen hörde att göra jättemycket bärkvarg som vi åt ur varsin djuptallrik och titta på teve, Jag kommer särskilt bra ihåg hur det var när vi såg på Sova med fienden (filmen ovan). Den var både otäck och spännande. Vi satt på golvet, en meter från teveapparaten, och gömde oss bakom en gigantisk kudde när det blev för läskigt, till exempel i ögonblicket då Julia Roberts insåg att hon inte var ensam i sitt nya hem, utan att hennes förflutna hade hunnit ifatt henne. Mitt hjärta höll nästan på att hoppa ur bröstet på mig när hennes blick föll på de rödgula konservburkarna som av nån anledning plötsligt var exakt likadana och stod i perfekta staplar i skåpet. Ett städat hem har aldrig varit obehagligare.

Ända sedan dess har ett hem som återfinns i annat skick än det man lämnat det fått mig att tänka på psykopater med OCD. Jag hoppas verkligen att Ylva och Adrian inte upplever det som hemskt obehagligt att diskbänken de lämnade i morse inte ser exakt likadant ut som den de möter i kväll.

Min största lärdom från 2014

Det här inlägget har jag haft i huvudet i säkert fyra månader. Men det är väldigt kort. Och innehåller egentligen inte någon omvälvande information. Jag tänker ändå skriva det. Eftersom jag, varje gång jag gör så här, känner mig som en människa som har läget under full kontroll. Det är en skön känsla. Det är en känsla jag hoppas många får känna.

Vi har haft jättemånga middagsgäster på sista tiden (as in under de senaste åren, men särskilt sen vi flyttade till Åland). Eftersom vi är fem personer bara i vår familj, och eftersom de flesta familjer vi umgås med har minst två barn, är vi ofta nio personer eller fler vid matbordet. Det går liksom inte längre lika lätt att slänga ihop en liten middag av det som finns i skåpen. Tvärtom. Men jag har hittat lösningen. För om det är något jag verkligen har lärt mig under det senaste året så är det detta:

BÖRJA I TID

Gör man det känns det faktiskt inte stressigt att fixa stora middagar, utan roligt, precis så där som man vill.

Om du vet att du ska få gäster: planera dagar på förhand vad ni ska bjuda på. Förbered allt som går att förbereda länge, länge på förhand. Gör så lite som möjligt så sent som möjligt. Gör maten så pass färdig att du hinner längta efter att gästerna ska komma, att du hinner tömma diskmaskinen eller vila lite eller göra nåt annat trevligt.

Om ni har gäster över en hel helg och har många storkok att fixa: planera allt. Se till att alla ingredienser finns hemma så du slipper gå till affären i tid och otid. Gör så mycket mat att det blir rester över till flera måltider. Skaffa en tioliterskastrull för sjutton. Baka jättemycket bröd om du är lagd åt det hållet.

Det var det. Wisdom shared. Vad lärde ni er 2014?

En liten snigelgosse

När jag var liten kallade min syster mig för Malim, en liten snigelgosse. Med åren har jag börjat göra skäl för mitt namn.

Förr var jag extremt snabb. Inte på att springa, direkt, men på att göra saker. Jag pratade snabbt (okej, just den grejen har kanske inte försvunnit än), jag fick mycket gjort på kort tid. I mitt huvud var jag alltid steget före. Jag hade en plan.

Ännu för några år sedan kunde jag veckohandla på en halvtimme utan att missa något. Jag kunde städa hela huset på en och en halv timme. Jag kunde ha tre, fyra saker inbokade på en dag och fortfarande hinna med allt det där vanliga. Fortfarande minns jag en dag då jag jobbade på vår tidning, jag gjorde sex intervjuer och skrev ut fyra av dem. Jag kände mig mycket nöjd och präktig efteråt.

Men något har hänt. Jag tror det är åldern. Bara en sån här sak: om Edda faller hinner jag tänka på en massa saker innan jag har hunnit ta mig fram till henne för att trösta henne. Jag tvivlar på att det beror på att jag har börjat tänka särdeles snabbt, nej, det är det att jag rör mig i snigeltakt fast jag försöker göra mitt bästa. Också annars om något som jag borde reagera snabbt på inträffar, så hinner jag så gott som alltid konstatera "oooj vad det tar länge för mig att rädda den här situationen, hjääälp" innan jag faktiskt har skridit till verket.

Idag har jag verkligen varit effektiv tycker jag, eftersom jag har lyckats städa hela övre våningen. Jag är mycket nöjd, på riktigt. Men jag kan tänka mig hur besviken jag hade varit över det resultatet för bara fem år sedan. Jag fick nästan en chock när en av mina kompisar förra året berättade att hon städade hela deras hus på trekvart (hejsan M, om du läser det här!). Hon har också tre barn, men är betydligt yngre än jag. Jag tror det är därför hon är så effektiv.

När jag blir gammal (alltså ännu äldre än nu) kommer jag säkert att tycka att en uppgift i månaden är lite i överkant. Kanske en i halvåret är idealet? Om man vill umgås med mig ca år 2050-60 har jag max tjugo träffar att erbjuda. Nån som vill boka in sig?

Arg för det mesta

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu.

För de första är Edda sjuk, hon sover dåligt, vilket leder till att jag sover dåligt och är trött och sur. (Exempel: igår vaknade hon till ca kl 22 och var redo att börja en ny dag. Hon somnade om först nån gång närmare klockan 02.) Det här går ut över de stackars barnen, min stubin är kort som en avbiten fingernagel, jag blir galen på alla uppmaningar om vardagliga saker som ingen överhuvudtaget reagerar på, jag bränner propparna redan när jag tjatar för tredje gången och är för tillfället den allra sämsta versionen av mitt mammajag.

För det andra bär jag på en sån Weltschmertz, som Ellen brukar säga. Det är så mycket här i världen som är galet. Det mesta. Människan skulle kunna göra så mycket gott men gör så mycket ont, både åt varann och åt naturen. Och jag bidrar verkligen inte till att göra något bättre (se punkt ett). Jag orkar inte ens ge mig in i diskussioner, som jag brukar, utan vill bara vara tyst. Orkar inte.

För det tredje har jag drabbats av något slags midvinterdepp. Det här kunde tolkas som en summa av punkt ett och två, men är faktiskt en helt egen grej (skrev grek först. Det hade ju varit bättre för mig. Inte för greken.) Det mesta känns riktigt botten. Och jag, som i vanliga fall brukar vara en handlingens kvinna som ser till att jag har det bra, orkar inte göra något åt saken. Istället gräver jag ner mig i självömkan, läser böcker jag inte ens tycker att är bra och tittar på Drop dead Diva på Netflix med Edda bara för att jag inte orkar göra något mer konstruktivt. (Den handlar om en kvinna som dör, tar sig tillbaka till jordelivet och hamnar i en överviktig advokats kropp. Jag stör mig på nästan allt i serien men har ändå tittat på tre avsnitt. Jag rekommenderar den inte.)

Så: jag har inte så mycket att komma med just nu, annat än klag. (Men det kanske du har? Berätta gärna något jätteroligt i kommentarsfältet om du vill.)

Upp och ner

Ett roligt fenomen här på Åland är att jag har lärt känna massor med trevliga ...journalister. Okej, alla trevliga jag träffar är inte journalister, men många. Och de känner alla varandra. Igår var vi bjudna hem till Lisa och Anders på glögg och träffade flera andra som både de och vi känner. Några nya bekantskaper gjorde vi också.

Men trots att de senaste dagarna har varit bra (jag har försökt sova så mycket som möjligt och har ägnat mig åt trevliga aktiviteter som godistillverkning, paketering och pyssel) drabbades jag för en stund sedan av en häftig längtan hem till vårt eget hus. Bara för att det är så mysigt där på julen. Öppen spis och badkar, till exempel. (Dåliga exempel, det handlar nog mycket mer om stämningen och känslan där än om konkreta möbler, faktiskt.) Det går upp och ner i mitt boendekänsloliv, jag säger då det.

Julstress

Här har jag gått omkring och trott att jag inte är julstressad. Och så märker jag att jag är så trött att jag nästan går av. Det är kanske nu, när ledigheten hägrar, som jag släpper fram allt det där som har byggts upp under sommaren, hösten och vintern. Det har inte varit lätt att flytta, att ha en ettåring som inte sover särskilt bra, att försöka finna sig till rätta, att bolla två jobb, en skrivarkurs och en familj... allt har gått omlott hela tiden och vi är alla jättetrötta. Men mest märker jag förstås av min egen trötthet eftersom jag befinner mig mitt i den. Just nu är jag så slut att jag känner mig alldeles bedövad och bedrövad. Jag vill bara sova. Huset har inte blivit städat på flera veckor. Dammråttorna virvlar fritt, klädhögarna växer. Håhå.

Under julen ska vi åka hem till mina föräldrar. Vi kommer alltså att befinna oss i närheten av en massa vänner som vi inte har sett på alltför länge. Men när jag tänker på antalet människor jag skulle vilja träffa, antalet timmar jag borde vila och antalet dagar vi kommer vara i Nykarleby, ja då misstänker jag att ekvationen inte kommer att gå ihop. För nu när vi för en gångs skull faktiskt är lediga borde vi nog vila. Hittills, sedan början av juni, har Caj jobbat utan paus och när han har kommit hem har jag stuckit iväg för att jobba, vilket gör att vi inte har tagit det lugnt ett enda veckoslut sedan... ja när? Innan vi började packa i våras, antar jag. Det är inte konstigt att jag är trött, att vi alla är trötta. Så vi måste se till att faktiskt vara lediga när vi är lediga, i bemärkelsen att vi inte har en massa program. Hur roligt det än skulle vara.

Och allt det här får mig att tänka på hur vi hade det för ett år sedan. Helt annorlunda på alla sätt. Så där ekonomiskt och samhällsanpassningsmässigt har vi det bättre nu, men på nästan alla andra sätt har vi det jobbigare. Och det är ju rätt intressant, att gå från en extrem till en annan så här snabbt gör att det är rätt lätt att jämföra våra två olika livsstilar. Vår nuvarande för oss onekligen allt längre bort från våra ideal. Det är svårt att hinna leva eftertänksamt, medvetet, ekologiskt, hållbart och i enlighet med alla våra värderingar när vi har så bråttom hela tiden.

Våga vila

Barnen hade ingen skoldag idag eftersom de hade julfest nu under kvällen. Först hade vi en fotografering inbokad eftersom jag ska vara i tidningen på lördag. Vi klädde upp oss lite, försökte äta gröt och gjorde alla andra morgonsysslor, sen kom fotografen, så vi poserade och kråmade oss en stund. Vi gick till öppna förskolan alla fyra, sjöng, handlade lite mat, kom hem, pysslade och pratade. Full fart. Sen började jag baka bröd, jag kokade kola och gjorde grönsakssoppa som vi åt innan vi skulle ställa oss i ordning till kvällens julfest. Och så var det strumpbyxor som var på vift, flätor som skulle flätas och örhängesbeslut som skulle fattas. Caj kom hem en halvtimme innan vi skulle åka, så det var ganska tight, men vi kom nästan i tid. Julfesten var fin och trevlig och nu sover barnen. En helt vanlig dag för de flesta barnfamiljer, skulle jag tro.

Och jag är helt slut. Vi har haft ovanligt mycket program den här veckan, jag har fortfarande inte återhämtat mig från helgens stora sömnsvacka. Jag tittar nästan i kors av overload.

I morgon skulle våra goda vänner egentligen komma på middag, men jag avbokade just. Och trots att det här är en sak jag alla gånger uppmuntrar andra till, att avboka också roliga saker för den egna orkens skull, så kändes det betydligt svårare att genomföra än att rekommendera. För jag vill ju inte att våra vänner ska tänka att jag inte vill vara med dem. Naturligtvis är de tillräckligt fiffiga för att fatta det, men ändå. Och jag antar ju att det jag valt i och med det här är en helt vanlig kväll med yoghurtfläckar, smågnabbande och vanligt kaos istället för en rolig middag. Men. Jag är ändå tämligen säker på att beslutet är rätt. För trots att jag fortfarande är lika trött känner jag mig inte stressad över allt jag vill hinna med längre.

Sällan tycker jag att jag måste göra saker för andras skull, längre. Jag tror överhuvudtaget att folk i min omgivning har ganska låga krav och förväntningar på mig. Däremot är min vilja så mycket större än min ork att jag helt enkelt måste välja att ha det tråkigt ibland bara för att jag inte ska köra slut på mig.

Klart att ni alla redan vet att man kan göra så här. Men jag tänkte ändå berätta att man inte bara KAN göra så här, utan att nån faktiskt också GÖR så här, nämligen jag. Det var inte så farligt. Och förhoppningsvis får vi ha dem över på middag om några dagar istället, då jag är piggare igen. Då kommer jag tycka att det är desto roligare.

Den plötsliga insikten

Ibland får jag en kalldusch och inser att JAG faktiskt är HÄR och NU. Allt flyter på och så plötsligt väller den där välbekanta insikten in och jag blir så förvånad över att tillvaron faktiskt är sån här, på riktigt. Att just det här är mitt liv, min verklighet. Att personen jag ser i spegeln är jag. Att den som pratar och säger saker är jag.

Det låter ju förstås självklart nu när jag skriver det, men jag är rätt säker på att jag inte är den enda som ibland drabbas av en sån här distans och samtidig närhet till livet, som gör att jag plötsligt på något sätt kan iaktta och analysera det som sker medan det händer. Men bara på ett känslomässigt plan, så fort jag tittar alltför noga försvinner förnimmelsen.

(Ni ser, det går inte att förklara på ett vettigt sätt. Nån som vet vad jag pratar om? Hallå..? Hallå?)

Snakk om åldersnoja

Jag blir alltid lika glatt överraskad när jag kommer på att det är söndag -SNAKKdag- och att jag kan ta en promenad med trevlig underhållning i öronen. Dagens SNAKK handlade om åldersnoja och rynkor och om att vara vuxen. Medan jag lyssnade i solen instagrammade jag en bild på mina rynkiga ögon som jag egentligen inte skäms för särskilt mycket. Linn frågade mig vilken min mentala ålder är och eftersom jag är för lat för att ta den utläggningen på telefon bloggar jag om det här i stället.

Det är inte okomplicerat det här med åldrande. Jag minns att en av mina mostrar, när hon fyllde 40, berättade att hon fortfarande känner sig likadan som när hon var 17. Jag blev så förvånad att jag aldrig har glömt det, jag var nämligen säker på att hon kände sig som 40. Fast sen var jag med om samma sak. Själv stannade jag upp lite senare, ungefär vid 21, då hade jag angstat klart, hittat mina åsikter och värderingar och sedan dess har jag varit ungefär samma typ. Eller det är klart att jag har lärt mig mycket både om mig själv och om andra sedan dess, men jag minns precis hur det var att vara 21, för att hon jag var då ganska långt liknar den jag är idag.

Med det inte sagt att jag känner mig som en 21-åring. Det är skillnad på att kunna identifiera mig med den jag var då och på att inte kunna acceptera den ålder jag har nu. Jag är 34 år och jag känner mig också som 34. Jag tror att jag inte har nån ålderssskam eftersom jag ganska långt befinner mig där jag vill vara vid det här laget, jag har rest, bott i andra länder, utbildat mig, fått en man och tre barn, har ett härligt hus och tycker att jag får ut allt som är positivt av att vara vuxen. Åh, så jag gillar att inte vara osäker, maktlös och ung längre. Att inte vara rädd för att rodna. Det är så FINT att få bestämma över hur jag vill ha det utan att nån auktoritet säger stopp. (Dessutom får jag ofta som jag vill eftersom Caj och jag sällan önskar oss diametralt olika saker, vi är på samma linje när det gäller det mesta.)

Men (här kommer det stora men:et). Även om jag vet vad jag kan och uppskattar allt jag har lärt mig under livets gång har jag noterat att jag blir alltmer medveten om hur andra ser på mig. Hur andra yngre människor uppfattar mig. För jag vet precis hur jag själv såg på äldre kvinnor när jag var yngre. Som nån skrev eller sa apropå dagens SNAKK: man tycker ju att man är ungefär jämngammal med de flesta tills man *BAM* inser att man nästan är gammal nog att vara vissas mor. Exakt den känslan fick jag till exempel när jag upptäckte att jag är i samma ålder som Justin Biebers morsa. Inte för att jag nu kände mig jämngammal med Biebersas Justin, men för att det att jag är lika gammal som nån hotshots mamma får mig att känna mig passé. Det är ju inte som att nån intresserar sig för den generation jag hör till just nu. Jag är inte längre framtiden. Utan bara en ganska ointressant mamma på väg in i de kroniska sjukdomarnas och det hängiga skinnets tidevarv.

Min fåniga reaktion på mitt eget åldrande är alltså att jag ibland får lust att bevisa att jag inte alls passar in på den bild jag själv hade av 34-åringar när jag var 20. Jag vill på något sätt informera folk om att jag är mycket intressantare än de tror, min ålder till trots. Varför bryr jag mig om vad yngre människor kanske felaktigt tycker om mig? Det är ju helt idiotiskt.


Linn sa i podden hur mycket hon avskyr uttrycket "age is not a number", att det verkligen inte stämmer, det är ju precis det som ålder är, en siffra. Och det är sant. Men jag försöker påminna mig om att siffran inte säger något om nåns personlighet, vare sig man är 14, 34, 64 eller 94.

Den giriga människan

Ett fenomen som jag blir provocerad av är när  människor motiverar sina val med att de "minsann tänker själva." Plötsligt är de traditionella sätten helt fel, och alla som förespråkar dem är dumma får i en skock som bara kör på i de spår som har lärts ut. Man tänker bara själv om man avviker från normen. Gör man som alla andra är man automatiskt lite blåst.

Är det omöjligt att något som folk har trott att har fungerat i alla tider faktiskt har hängt med så länge för att det fungerar på riktigt?
Är det konstigt att många människor tror på samma sak om saken i fråga är sann?
Är det verkligen helt otänkbart att man faktiskt lär sig mer än vad som går att googla när man studerar till exempel till läkare?

Det är klart att det är bra att fundera över sina val. Det är klart att ingen kan veta allt. Men jag tänker mig att den samlade kunskap som finns exempelvis inom vården, inte används i första hand för att gynna läkemedelsbolagen, som många verkar tro. Jag kan tänka mig att förfarandet för att ta sig an nya metoder är långsammare eftersom man kör med säkerhet före vilda experiment, helt enkelt för att man har så mycket att förlora om man börjar köra med metoder som inte har testats grundligt.

Ändå är misstron så stor, så stor. Konspirationsteorierna blommar, ja, ofta verkar det som om man tror att den statliga sjukvårdens primära mål är att förstöra så mycket som möjligt för de stora massorna. Det är fegt att man inte ordinerar LCHF-kost åt alla diabetiker och ber dem sluta ta insulin. Det är ren och skär illvilja som gör att man fortfarande rekommenderar vaccin åt små barn. Samtidigt kryllar det av självutnämnda experter som jämställer sin ryktes- eller internetbaserade kunskap med den kunskap som lärs ut under långa och intensiva utbildningar. Och många sväljer det med hull och hår, bara för att de självutnämnda experterna hävdar att de "tänker själva".

Jag säger inte att alternativa metoder inte fungerar. Det kanske de gör. Men det där sättet att prata om den statliga vården så nedlåtande, misstänksamt och otacksamt, får mig att resa ragg.

I många länder står folk i kö för att vaccinera sina barn eftersom de har sett följderna av sjukdomarna vaccinen skyddar mot. I många länder dör folk för att de inte har råd att låta operera sig, eller för att det inte finns utrustning att upptäcka sjukdomar i tid, eller för att förhållandena är för eländiga. I många länder finns det ingen chans att få tag i mediciner när det behövs, utan man får hoppas på att man klarar sig på något sätt utan. Och gör man inte det så kanske man får men för livet. Man kanske dör. Det är hemskt och tragiskt, men det är inte någons fel. Man skyller inte på konspirationer, man försöker inte lägga skulden på dem som försökte hjälpa men misslyckades. Man sörjer, men förstår att livet inte går att få i ett vattentätt paket.


Jag kan tänka mig att idén om statlig, billig sjukvård verkade som en ouppnåelig dröm här i landet i något skede. Nu är vi där. Har vi vett att vara tacksamma? Jo, som tur är det många som har det. Men många vill bara ha mer, och bättre, och annorlunda. Vi ser inte vad vi har, utan bara det vi tycker oss ha rätt till.

Några tankar om lycka

Anne ställde en fråga på sin blogg som fick svaren att välla in. Många av avslöjandena är lustiga, men överraskande många handlar om hur mycket de anonyma kommentatorerna hatar olika människor i sin omgivning, i hemlighet. Jag önskar verkligen att det höga antalet hatiska kommentatorer inte gör avunden och missunnsamheten mer legitima. För hatandet är verkligen inget att uppmuntra. Genom att göda det inre mörkret blir man nog bara själv olyckligare och olyckligare, tills det där svarta har ätit upp det lilla ljus som finns kvar.

Till ganska stor del tror jag man kan välja vilka tankar man göder. För tillfället är det lätt för mig att odla de goda tankarna eftersom jag råkar ha det väldigt bra. Nej, jag tror inte på att låtsas som om man mår bättre än man gör. Är man ledsen och missnöjd ska man självklart få känna så. Men det är nog så att det är de känslorna man ger näring som växer. Väljer man att hela tiden fokusera på vad man inte har blir man helt säkert på dåligt humör och känner sig förfördelad. Då får man också svårt att glädjas åt andras framgångar.

Istället kan man tänka att det nog blir ens egen tur så småningom. Eller att andras lycka inte tar något av ens egen lycka, utan att det istället är ett bevis på att det går att ha det bra. Dessutom tänker jag ofta på att det med största sannolikhet kommer att komma sämre tider när jag inte alls mår lika bra som jag råkar göra just nu. Tänk vad vilken miss om jag hade undgått att märka hur bra jag har det idag och istället gått och längtat efter mer och mer, fast jag redan har allt jag behöver.

Fredagsfunderingar

I morse när jag vaknade var jag glad. Jag låg länge och funderade på vad det kunde vara för roligt i mitt liv som hade inträffat, som jag helt enkelt hade glömt bort för en stund, men jag kunde inte komma på vad det var. Jag måste ha drömt något. Ännu vet jag inte vad det är för härligheter som drabbat mig och som jag sedan glömt bort. Som tur har känslan inte försvunnit nånstans.

Idag fick jag besök av Minna, en person som jag känt i flera år via nätet, men aldrig har träffat på riktigt. Det var jätteroligt. Det är så häftigt när människor är minst lika trevliga i verkligheten som på internet. Det är också en upplevelse att få se och prata med en människa men bara mött i skrift tidigare. Så Minna, om du läser det här: tack för besöket, kom gärna igen!

Huset är smutsigt (inte Minnas fel!) men det mest är på sin plats och det känns skönt (inte i mitt viga bäcken, men i min hjärna). Barnen har uppfört sig hela dagen och somnade just på fem minuter.

Det är så lätt att ha barn nu jämfört med när de var små. Konflikterna som uppstår går att diskutera för det mesta, och handlar om saker jag förstår mig på. Om ett par månader börjar vi från noll igen, men jag tänker mig att det vi har lärt oss under våra första sju (!) år som föräldrar kommer att vara till lite hjälp den här gången. Det känns skönt att faktiskt kunna njuta av tanken på en till familjemedlem. Min oro gäller bebisens välmående istället för mina egna eventuella tillkortakommanden som mamma. Jag vet ju att jag inte är perfekt, men att det går bra ändå. Den vetskapen är skön att ha.

Nu skall jag gå och natta djuren (barnen sover redan). Vår höna Jessica tror förresten att hon är en människa. I flera timmar har hon suttit i en av solstolarna på stenplattorna bakom huset och tittat längtansfullt in genom fönstret med sina orangea ögon. Jag undrar vad hon tänker.

Hår

Jag har fått jättelångt hår. Nästan ända ner till midjan, faktiskt, så när som på några centimeter. Slitet är det också. Det ser tyvärr riktigt fruktansvärt ut.

Jag borde klippa mig. Fast sen slog det mig att det här är ett ypperligt tillfälle att göra dreads. Caj har haft sina i många år redan, snart tolv tror jag. Jag gillar dem. Men jag vet inte. Det blir lite mycket om både han och jag har dreads.

Jag kommer säkert att lösa en massa hår sen när jag börjar amma, så det är en ganska dålig idé att låta det vara så här långt. Något måste göras. Vad finns det för andra roliga frisyrer man kan köra med nuförtiden?

Tråkigt

Jag som alltid tycker att jag är så bra på att komma på roliga sysselsättningar har känt mig underligt rastlös de senaste dagarna. Inte för att jag har extra energi -det har jag sannerligen inte- men jag är på något sätt uttråkad. ända in i märgen. Jag börjar se filmer men slutar genast eftersom de är tråkiga. Jag börjar på böcker men kommer av mig. Jag skriver några rader men har inget att säga. Har jag något fel? Eller måste jag skaffa mig ett nytt intresse?