Snakk om åldersnoja

Jag blir alltid lika glatt överraskad när jag kommer på att det är söndag -SNAKKdag- och att jag kan ta en promenad med trevlig underhållning i öronen. Dagens SNAKK handlade om åldersnoja och rynkor och om att vara vuxen. Medan jag lyssnade i solen instagrammade jag en bild på mina rynkiga ögon som jag egentligen inte skäms för särskilt mycket. Linn frågade mig vilken min mentala ålder är och eftersom jag är för lat för att ta den utläggningen på telefon bloggar jag om det här i stället.

Det är inte okomplicerat det här med åldrande. Jag minns att en av mina mostrar, när hon fyllde 40, berättade att hon fortfarande känner sig likadan som när hon var 17. Jag blev så förvånad att jag aldrig har glömt det, jag var nämligen säker på att hon kände sig som 40. Fast sen var jag med om samma sak. Själv stannade jag upp lite senare, ungefär vid 21, då hade jag angstat klart, hittat mina åsikter och värderingar och sedan dess har jag varit ungefär samma typ. Eller det är klart att jag har lärt mig mycket både om mig själv och om andra sedan dess, men jag minns precis hur det var att vara 21, för att hon jag var då ganska långt liknar den jag är idag.

Med det inte sagt att jag känner mig som en 21-åring. Det är skillnad på att kunna identifiera mig med den jag var då och på att inte kunna acceptera den ålder jag har nu. Jag är 34 år och jag känner mig också som 34. Jag tror att jag inte har nån ålderssskam eftersom jag ganska långt befinner mig där jag vill vara vid det här laget, jag har rest, bott i andra länder, utbildat mig, fått en man och tre barn, har ett härligt hus och tycker att jag får ut allt som är positivt av att vara vuxen. Åh, så jag gillar att inte vara osäker, maktlös och ung längre. Att inte vara rädd för att rodna. Det är så FINT att få bestämma över hur jag vill ha det utan att nån auktoritet säger stopp. (Dessutom får jag ofta som jag vill eftersom Caj och jag sällan önskar oss diametralt olika saker, vi är på samma linje när det gäller det mesta.)

Men (här kommer det stora men:et). Även om jag vet vad jag kan och uppskattar allt jag har lärt mig under livets gång har jag noterat att jag blir alltmer medveten om hur andra ser på mig. Hur andra yngre människor uppfattar mig. För jag vet precis hur jag själv såg på äldre kvinnor när jag var yngre. Som nån skrev eller sa apropå dagens SNAKK: man tycker ju att man är ungefär jämngammal med de flesta tills man *BAM* inser att man nästan är gammal nog att vara vissas mor. Exakt den känslan fick jag till exempel när jag upptäckte att jag är i samma ålder som Justin Biebers morsa. Inte för att jag nu kände mig jämngammal med Biebersas Justin, men för att det att jag är lika gammal som nån hotshots mamma får mig att känna mig passé. Det är ju inte som att nån intresserar sig för den generation jag hör till just nu. Jag är inte längre framtiden. Utan bara en ganska ointressant mamma på väg in i de kroniska sjukdomarnas och det hängiga skinnets tidevarv.

Min fåniga reaktion på mitt eget åldrande är alltså att jag ibland får lust att bevisa att jag inte alls passar in på den bild jag själv hade av 34-åringar när jag var 20. Jag vill på något sätt informera folk om att jag är mycket intressantare än de tror, min ålder till trots. Varför bryr jag mig om vad yngre människor kanske felaktigt tycker om mig? Det är ju helt idiotiskt.


Linn sa i podden hur mycket hon avskyr uttrycket "age is not a number", att det verkligen inte stämmer, det är ju precis det som ålder är, en siffra. Och det är sant. Men jag försöker påminna mig om att siffran inte säger något om nåns personlighet, vare sig man är 14, 34, 64 eller 94.