Känslor och sånt

Ja, det är ju inte helt okomplicerat och ensidigt lätt och enkelt att flytta. I nuläget bekymrar jag mig för dessa saker:

1. Det känns sorgligt att lämna alla släktingar och vänner och allt fint som vi har byggt upp här under de åtta år vi bott i Österbotten. Vi har ju trivts så himla bra.
(Trösttanke 1: vi kommer säkert att träffa en massa intressanta nya människor på Åland. Bara vi ger det lite tid. Dessutom bor både min kusin Emma med familj där hela sommaren och min barndomsvän Karin med familj året runt. Plus många andra bekanta. Fler än jag insett faktiskt, jag tror jag kan komma på tio på raken.)
(Trösttanke 2: om vi aldrig börjar trivas på Åland går det ju faktiskt att flytta tillbaka. Och om vi trivs jättebra vill vi kanske inte tillbaka.)

2. Det känns tungt att flytta till en hyresbostad som förmodligen både är mindre och sämre än den här. Och hur vill vi bo? På landet i ett egnahemshus (kanske ensligt, men med mycket utrymme) eller i en lägenhet i stan (större chans att delta i olika aktiviteter och evenemang samt större chans för barnen att ta sig runt själva men där har vi inte råd att bo särskilt stort, och vi är ju som sagt rätt många numera.)
(Trösttanke 1: Det blir spännande att se våra grejer i ett annat sammanhang. Och att inreda, om jag orkar. Att bygga upp något nytt igen är inspirerande på ett sätt. Särskilt när vi bara tar med oss det mest nödvändiga)
(Trösttanke 2: vi behöver inte ha det yttersta ansvaret för att allt ska fungera i ett hyreshus på samma sätt som i ett eget hus. Kanske det känns skönt? Minns inte.)

3. Att packa ihop allt och organisera allting. Pust och puh. Nog går det förstås sen när man kommer igång, men jag förstår att en flytt kan vara lika påfrestande som t.ex. död eller skilsmässa (jag läste "en undersökning" om saken för kanske tio år sedan. Jättesäker källa här)
(Trösttanke: Tänk att ha gått igenom alla grejer och att ha gjort sig av med allt vi inte vill ha. Känslan av frihet och avskalning. Den får bli min målbild.)