Tio fina år

Så där. Nu har jag plockat fram lite bilder från Cajs och mina tio år tillsammans. Mest sådana där vi ser kära och lyckliga ut, för det är vi för det mesta.

Vi blev ett par på vappen 2002. Efter bara några månader kom vi på att ta ledigt från våra studier och åka till Indien under hösten. Så då gjorde vi det.

Här står vi på en strand i Goa 2002

Sedan fortsatte vi studera i Åbo och sjöng i studentkörerna tillsammans. Här var vi på Florakörens och Brahe Djäknars julfest, ungefär ett år efter att vi kommit hem från Indien.

Julfest i Gadolinia i Åbo 2003

2004 var vi mycket ifrån varandra. Först åkte jag till Kanada i nästan tre månader på praktik. När jag kom hem firade vi vappen tillsammans, som vanligt.

Vapp på vårdberget 2004

På sommaren (en grymt kall sommar, för övrigt) hängde vi i Österbotten och sålde bland annat på några marknader.

Det här var i Bennäs, tror jag. 2004

Sedan åkte Caj iväg till Australien på utbyte i fem månader. Men eftersom det kändes lite väl länge med fem månader på skilda håll åkte jag dit för att hälsa på. Här står vi i en park i Perth och njuter av solen.

Perth 2004

När Caj kom hem igen bestämde vi oss för att förlova oss och gifta oss. Däremellan firade vi vappen tillsammans som vanligt.

Kylig valborg 2005. Bakom Sibbe i Åbo.

Samma år som vi förlovade oss blev det bröllop. Pappa vigde mig och Caj en och en halv månad efter att han vigt min syster Maria som gifte sig med sin Erik. Kuriosa: de träffades också på Vappen 2002. (Grattis till ert tioårsjubileum, Maria och Erik!)

Så här såg vi ut då, i augusti 2005

Följande år fick vi vår älskade Lovis. Å vad det var härligt och fint att få ett barn tillsammans.

Tyks i Åbo, maj 2006

Vi ville genast ha ett syskon till vår fina dotter, så åtta månader senare var jag gravid igen. Vi köpte oss ett hus och flyttade till Jakobstad.

Jag var gravid och fruktansvärt trött 2007

Och sedan kom vår älskade Idun till oss och vi blev fyra i familjen.

Så här glada var vi i oktober 2007 på BB i Jakobstad

Sedan följde ett intensivt år med två barn som behövde pysslas om hela tiden. Ett foto på hela familjen lyckades vi dock få till.

Hemma hos oss i sängen 2008

Från 2009 har vi mest bilder på barnen. Men ett foto på mig och Caj hittade jag, det är från en maskerad vi var på i november hos min nuvarande kollega Anders och hans fru (och min goda vän) Maria. Vi hade klätt ut oss till något mycket exotiskt och svårgripbart.

Vi var sminkade också, 2009

2010 var tydligen ett roligt år, av bilden att döma. Jag minns bara vagt vad vi skrattade åt här, det är Lovis som har knäppt bilden. Inte så smickrande, men väldigt väldigt roligt.

2010 skrattade vi i soffan

2011 åkte vi också utomlands på tumanhand för första gången sedan barnen kom. Vi reste till Lund för att vara med på min före detta kämppis Heidis bröllop. En sådan resa gör vi gärna om!

På flyget till Riga 2011 TIDIGT på morgonen

Året därpå besökte vi Juthbackamarknaden.

 

Vi köpte bland annat pyttesmå gafflar. Och Caj blev plötsligt väldigt lång.

Och nu är det 2012 och vi har varit tillsammans i tio år. Tio fina år som jag är tacksam och glad över.

Det bästa med Caj är att han är så rolig och så skön att umgås med. Han blir aldrig irriterad på mig och är oftast positivt inställd till mina idéer. Han är han varm och godhjärtad, han kramar och pussar mig varje dag och säger ofta att han älskar mig. Utöver att vara oerhört intelligent och skarptänkt är han världens bästa och aktivaste pappa åt Lovis och Idun. Och som ni kan se på bilderna är han fantastiskt stilig, vacker och snygg. Hurra för oss och för att vi får ha det så bra!

Jag avslutar med att säga som jag sagt så många gånger förut den här tiden på året:
Happy Vappy!

Vill ha!

Dagen började med att Lovis krävde att hon skulle få ett litet syskon. "Om jag inte får ett småsyskon som jag kan läsa sagor för vill jag ha en bettskena. Och om jag inte kan få det så vill jag ha en omelett till frukost!"

Dåliga kläder

I fredags fick vi gäster, min bror Jonas, hans fru Saija och deras dotter Tova kom körande från Vasa för att hänga lite med oss. Och vad vi har slappat. Hela gårdagen turades vi om att ta tupplurar och läsa böcker, barnen lekte tillsammans utan vår assistans största delen av tiden och vi andra tog det lugnt och pratade och hade trevligt. Och åt.

Vi benade (inspirerade av mitt förra inlägg) bland annat ut sanningshalten i det förhatliga uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Saija och Jonas som är positiva och hurtiga sade att det är ett bra och sant uttalande, varpå Caj och jag räknade upp alla hemska väder vi kunde komma på och försökte få dem att förklara på vilket sätt de vädren inte var dåliga. De lyckades komma med goda argument ända tills sandstormar kom på tal. Jonas hävdade bestämt att sandstormar är undantagen som bekräftar regeln, men det är ett ganska dåligt argument. Om det inte finns några dåliga väder är det ju dessutom helt onödigt att kommentera när det är bra väder, om alla väder är lika bra är det ju ingen skillnad. Nej nej, det där uttrycket ger jag inte mycket för.

Dessutom utsatte min kära bror mig för flera practical jokes som jag ännu fnissar åt.

Jonas "the practical joker"

På lördag lät de bli att åka hem och sov över en natt till, vi tittade på en riktigt dålig film som var otillfredsställande och poänglös på alla plan, men det gjorde inte så mycket.

Lovis pysslade

Min vackra Saija-svägerska

Jonas sydde lovikkavants-dekor

Caj kliade sig i huvudet

Barnen tränade sig i att stå på händerna

Mannen i mitt liv

Tova var mycket glad

Idun pratade med Saija

Idag har jag läst och läst, grävt upp en liten jordplätt som skall bli ett te-land har jag tänkt (i huvudsak skall jag odla mynta och kamomill där) och Caj har anlagt en djupsäng och så har vi inlett grillsäsongen med fyra randiga korvar. En bra helg, nästan helt utan internethäng. Och imorgon fortsätter livet. Det är fint.

(Caj och jag har förresten varit ihop i tio år imorgon. Japp, vi är ett vapp-par. Om jag orkar kanske jag skall ta och rota fram några bilder från de tio åren som gått. Det kan ju vara intressant att följa med vårt fysiska förfall i en sekvens på tio bilder.)

Rys

Det finns några uttryck som ger mig kalla kårar. Jag vet inte varför. Men jag tycker de är obehagliga.
Till exempel:

• "...och på den vägen är det" (jag har haft obehag för uttrycket i säkert tio år, men det börjar bli bättre)
• "klockrent" (det är så överanvänt)
• "en trevlig kväll i goda vänners lag" (kanske inte så vanligt, men det är något så...präktigt över det. Jag är väl så präktig i mig själv att det slår över när jag hör sådana här uttryck, haha)
• "När vardagen kommer emot" (brrr...)

Har du något uttryck som du ryser av? Share, share!

CD-tidningar

Jag råkade just snappa upp denna konversation från barnens rum

Lovis: Jag älskar att läsa serietidningar
Idun: Jag älskar också att läsa CD-tidningar
Lovis: Det heter inte CD-tidningar, det heter SERIEtidningar. Vet du ens vad CD är?
Idun: Nä
Lovis: Nå det är att man sätter på en dator.

Böcker jag minns

Vi gick på loppis idag och jag hittade en bok av Barbro Lindgren: Lilla Sparvel. Jag tror inte jag har läst den förr men jag kom att tänka på andra böcker jag verkligen gillade när jag var barn:

• Barbro Lindgrens Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. De var så bra! Och så roliga! Jag ser fram emot att läsa Lilla Sparvel.
• Dick & Dalli, en bok som min pappa läste när han var barn. Jag läste den många gånger, den handlade om två hurtfriska tvillingar som var handlingskraftiga och rediga och började morgonen med en kall avrivning för att härda sig. Sedan kom deras mjäkiga, rika kusin från stan dit och förstörde för dem, men i slutet blev han också rejäl och sov i bivack och födde upp ett föl eller något.
• Maria Gripes Skuggan över stenbänken-serie.
• Kulla-Gulla
• Mysteriet på Willoughby Chase. En mycket spännande bok om en flicka, hennes föräldrar reser utomlands och hon blir ensam kvar med två onda guvernanter som så småningom planerar ta över hela hennes gods. Boken innehåller lönndörrar, en kompis som bor i en jordkula och en spännande flykt. Den här boken var den första jag var riktigt trollbunden av, jag minns att jag inte kunde sluta läsa den.
• Tvillingarna-böckerna, så klart.
• Lotta-böckerna
• Mio min Mio. Det är min absoluta favorit av Astrid Lindgrens böcker (tätt följd av Bröderna Lejonhjärta
• Eldröda Elvira av Christine Nöstlinger. En flicka som kan flyga med hjälp av kraften i sitt röda hår. Mycket bra.
• Korpens sång (och allt annat) av Per Nilsson
• Jag saknar dig, Jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth

Det finns en risk att jag har glömt någon viktig bok, men jag kan ju komplettera listan om jag kommer på mera. Vilka böcker minns du från din barndom?

Om komplimanger

Charlotte, vars blogg jag nyligen börjat läsa, hade bloggat om ett intressant ämne idag, det här med komplimanger. Hennes blogginlägg var en reaktion på det här, som Lady Dahmer hade skrivit.

Kontentan av Lady Dahmers inlägg är att man förstör för sina barn genom att ge dem komplimanger för deras utseende, eftersom man på det sättet bekräftar att utseendet är något väldigt viktigt. Charlotte kontrar med att skriva bland annat så här: "... finns () förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån."

I vanliga fall tycker jag Lady Dahmer har många smarta och fina åsikter. Men jag, i likhet med Charlotte, tror inte att lösningen på den kvinnliga utseendefixeringen är att man skall sluta ge komplimanger åt varandra.


Lady Dahmer skriver: "Jag blir så frustrerad över att jag anses vara extrem för att jag inte vill ge mina ungar komplimanger och över att många inte verkar förstå innebörden av det. Ingen verkar se sambandet; det är det här som händer."

Visst finns det ett samband. Men att kategoriskt sluta ge komplimanger för utseende eller kläder kan ju faktiskt ha en annan effekt. Oavsett om man vill eller inte blir man utsatt för omvärldens utseendefixering. Vad händer då om man bara får omvärldens definition på vad som gör en människa fin, om man aldrig aldrig under hela sin uppväxt får höra att ens mamma och pappa tycker att man är fin, vacker och underbar. Hur påverkar det självkänslan, undrar jag. Nej, utseendet är inte det viktigaste. Men att låtsas som om det inte finns kan säkert bidra till att man inte känner sig sedd...

Läs kommentarerna på det här inlägget, ett bevis på hur förödande och långtgående effekter tanklösa veckotidningsartiklar kan ha på den kvinnliga självkänslan. (Läs också de 161 kommentarerna, eller i alla fall några av dem. Det är helt otroligt!) Det kan ibland vara väldigt trevligt att göra sig snygg och känna sig fin. Och att få höra att man är vacker. Både för flickor och för pojkar.

Det finns dessutom flera komplimangrestriktioner därute. Det finns en annan skola som påvisar riskerna med att säga åt ett barn att hon eller han är duktig, eftersom det fokuserar så mycket på prestationen. Då kan man få prestationsångest, bli en "duktig flicka". (Jag har en känsla av att de här komplimangrestriktionerna handlar mer om flickor än om pojkar.) Det är inte heller bra. Man skall alltså varken få höra att man är duktig eller fin. Vad finns kvar att uppmuntra? Ens prestationer och ens val av kläder är ju också en del av den man är.

Jag delar frikostigt ut komplimanger, både till vuxna och barn. Det ingen vits med att hålla inne med det man tänker om det kan göra någon glad. Och jag tänker inte lämna mina egna barn utanför mitt komplimangregn bara för att de kan börja sätta vikt vid sitt utseende eller vid sina prestationer. Det kommer de att göra ändå. Och då är det bra om det att de är fina och duktiga, att de är alldeles tillräckligt fina och duktiga, sitter i ryggmärgen.

Bara lite. Men lite.

Jag skulle bara städa lite. Jag plockade i ordning en härva tyger jag drog fram igår när jag sydde (ett sängöverkast åt Idun), vek ihop dem och tryckte in dem på min överfulla tyghylla.

Sen knakade det till och hela hyllan kom ner. Gah. Och jag som var trött och irriterad på husets kaos från förr blev ännu surare. Hyllan var tydligen så tung att till och med metallpluggarna drogs ut. Så nu får jag börja spackla och måla.

Det är betydligt värre i verkligheten än det ser ut på bilden

Men sedan hittade jag ett roligt foto på barnen i kameran och blev lite gladare. Bara lite. Men lite.

Ansiktsmålningsfärgerna var en lyckad satsning. De målar själva.

Meddelande till mänskligheten

Alla måste läsa the Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay.
Fy vad bra de var.

Klart slut.

Husdjur och bakverk

Vi har varit mycket i köket idag. Caj bakade tortano, fyllda italienska bröd, och gjorde sedan jättegod chilimarinerad lax med mango- och avokadosallad till middag. Jag bakade en form brownies med rocky road-täcke. Och om vi hade en köksdörr, en med lås, skulle nu vara rätt tillfälle att låsa den, det är hemskt lockande att provsmaka brownisarna med jämna (och täta) mellanrum.

Rocky Roadtoppade brownies

Tortano med skinka, ost och basilikafyllning

Igår frös en av våra småkycklingar från årets andra kull ihjäl. Det var sorgligt. Vi kände oss nödgade att flytta in dem i huset så att det inte skulle ske igen, så nu har Mulda med sina kycklingar Ärtan, Lilla grisen, Kafka och Chicken Kiev sovit inomhus ett par nätter. Imorgon får de flytta ut igen.

Mulda, Lilla Grisen, Ärtan och Chicken Kiev. Kafka irrar väl omkring.

Bara det skulle sluta snöa nån gång.

Den eländiga utsikten. Maj börjar om en dryg vecka.

Som tur kan jag trösta mig med att läsa fortsättningen på Hunger Games. Men innan jag dyker in i den blir det nog lite fredagsfilm...

för nu har de här strutsarna somnat

Suget

I förrgår började jag läsa Hunger Games. Jag är fast. Det är så spännande.

Och jag älskar verkligen den där känslan av att sugas in i en berättelse, att ha tillgång till en fiktiv värld jag kan hoppa in i när jag vill.

Undanflykten

Städdusten har redan pågått ett bra tag när jag märker att ett av barnen ligger raklång på pysselbordet medan hennes syster plockar upp gosedjuren.

Jag: Nu måste du stiga ner och städa klart. Annars hinner vi inte med någon godnattsaga.

Jag upprepar uppmaningen några gånger. Hon glider ner från bordet, plockar upp en karta klistermärken från golvet, petar upp den underifrån genom springan i bordet och ropar på sin syster att hon måste komma och ta emot.

Jag: Det går mycket snabbare om du stiger upp själv och lägger klistermärkena på bordet.

Barnet: Men mamma!

Jag, väldigt irriterad: Inga men, nu städar du.

Barnet: jo, ett men.

Jag: nej, du får säga efteråt, nu skall du bara städa.

Barnet, blixtsnabbt: JO, ett men... du har så FINT HÅR!

Smickret befriade henne inte den här gången. Men jag medger att jag nästan gick på det.

Puh

Nu har jag skickar in manuset igen, tredje gången gillt. Hoppas hoppas hoppas det inte krävs en massa ytterligare ändringar....

Och nu känns det lite tomt. Skall jag skriva någon av de tre artiklarna jag har på kö? Ta fram något av de övriga tre manusen jag håller på med? Eller helt enkelt lägga mig på sängen och läsa?


Jo. Det gör jag. (får tolkas fritt)

Spring Fever

De tre typerna längst till vänster på bilden var mitt sällskap på modeveckans öppning i lördags. Fina, kreativa och inspirerande människor som jag tycker mycket om! Bilden är fotograferad av Bildbolaget Du&Vi, på deras blogg finns flera mingelfoton.

Vi var otippat synkroniserade i våra färgval

Författarbloggen

Vi som medverkar i boken Det luktar inte bloggar just nu på Schildts&Söderströms hemsida. Idag slog jag till och laddade upp ett inlägg. Det kan läsas både här och här:

Priset på familjen

Häromdagen uppstod en medryckande diskussion mellan mig och två vänner. Den ena menade att den ekonomiska framförhållningen är viktig när man funderar på att bilda familj. Hennes barn är ett år gammal men hon har redan funderat på ökade utgifter i tonåren i form av till exempel körkort.
Vi andra var inne på en annan linje. ”Om man vill ha barn i Finland skall inte en skral personekonomi kunna hindra det”, sa min andra vän. ”Vi har både barnbidrag och föräldrapenning som gör att ekonomin inte automatiskt blir urusel bara för att man får barn.”

Tanken på barn som ett ekonomiskt åtagande har aldrig föresvävat mig. Det är ett stort ansvar att få barn, absolut, men jag har faktiskt aldrig tvekat av ekonomiska skäl. Den emotionella mognaden och ansvaret för en annan människas själsliga välbefinnande har jag stött och blött, visst. Men aldrig pengarna. Är jag naiv? Har jag så mycket pengar att jag inte behöver tänka i de banorna? Är jag så bra på att hushålla att jag inte behöver bekymra mig? Eller är jag helt enkelt bortskämd av välfärdsstaten?

Nu är mina barn visserligen i den tacksamma ålder då jag och min man fortfarande despotiskt kan förkasta vissa -enligt oss- orimliga önskemål. Eventuellt blir det mer problematiskt i tonåren ifall de har en helt annan syn på konsumtion än vi, men samtidigt har de också vid det laget möjlighet att tjäna egna pengar om de verkligen trånar efter något vi inte har råd att ge dem, tänker jag mig.

Det intressanta är att vi tre som diskuterade barn och pengar alla kommer från liknande ekonomisk bakgrund. Ingen av oss är född i en förmögen familj, vi har tagit ansvar för vår egen ekonomi i relativt ung ålder. Men vår inställning till pengar ser ändå helt olika ut. Två av oss är bekymmerslösa och räknar med att det alltid går runt, för det har det gjort på olika sätt i dryga trettio år. Den tredje av oss har å andra sidan målmedvetet och ansvarsfullt prickat av punkt efter punkt på sin to-do-lista. Först utbildning, sedan giftermål, husbygge, fast tjänst och slutligen barn. Vi är alla lika lyckliga, men har uppnått vårt välbefinnande på olika sätt.

Också jag och mina tre syskon har väldigt olika syn på pengar. Det är nästan ännu mer spännande, för utöver att vår uppväxtmiljö är identisk har vi liknande gener och likadana värderingar på de flesta andra områden. Förutsättningarna för att resonera lika också beträffande pengar borde vara ganska stora.

Vad är det som gör en människa snål, bekymmerslös, kontrollerande, spenderande, obrydd, sparsam eller naiv när det gäller pengar? Och är det vanligt att ekonomin är avgörande för vid vilken tidpunkt man väljer att bilda familj?

Zoologi

Barnen har lekt djurpark med imaginära kreatur hela morgonen.

Idun: Jag har fått en hundunge. Och ett hästägg! Vill ni se det? Och vill ni se mina vuxenälgar?

(Sedan hoppade hon ut genom köket, baklänges för att hämta dem.)

Lovis: Jag har ett ormägg som är så EVIGT befruktat.

De tänker verkligen utanför ramarna när det gäller zoologi.

Stalkern

Igår var jag på öppningen av After Eights Fashion Week med tre goda vänner. Efteråt gick vi ut för att äta och prata.

Ett återkommande samtalsämne var vårt inträde till medelåldern, våra alltmer påtagliga krämpor och hur oåterkalleligt det är att bli äldre. Modellerna på catwalken kände vi till för att vi visste vem deras föräldrar var eller för att vi hade skött dem när de var små. Vi diskuterade också hur oattraktiva och gamla vi känner oss ibland, och konstaterade att tiden när vi var unga, fräscha och snygga är över för gott.

När vi satt och åt tyckte jag dock att en ung man tittade väldigt intensivt på mig. Först blev jag lätt smickrad, men ganska snart blev det snudd på olustigt. Han glodde verkligen. Ännu mera obehagligt blev det när jag insåg att han hade sin flickvän med sig, han pussade henne ibland men fortsatte att stirra på mig på ett väldigt märkligt sätt. Största delen av mig var illa berörd, men någonstans där inne tänkte jag att jag tydligen inte har förlorat all min dragningskraft ändå.

Joanna märkte också hans intensiva stirrande och delade min bestörtning ända tills hon plötsligt frustade till. ”Malin, du sitter under en teve, det är den han tittar på”. Fotboll alltså. Fy vad vi skrattade. Vi skrattade tills vi både hade ont i magen och i nacken (!). (Det är säkert ännu ett ålderstecken. Jag menar vem får ont i nacken av att gapskratta?)

Två gånger igenom

Nu har jag skrivit om fortsättningen på Patrikboken en gång, läst den nya versionen högt för Caj och gjort ytterligare ändringar efter det. Minst en grundlig genomgång till (antagligen närmare tre) blir det innan jag skickar in den nya versionen. Det känns lite segt just nu. Jag tröttnar på mina egna ord.

När barnen kom hem från dagis idag hade de varit via bibban och lånat en Mulle Meck-dvd. De kröp upp i soffan under en filt och tittade. Caj och jag kröp ner under en annan filt i soffans andra ända och somnade. En väldigt fridfull och behaglig inledning på helgen. Sedan gick barnen ut för att leka med grannen, jag läste ut en bok och Caj gjorde lasagne.

När grannen skulle gå hem sa Idun: "Hejdå Ines, du är den bästa Ines i hela världen." Å vad gulligt sagt, tänkte jag. .".. Säg tack då!" hörde jag henne fortsätta sedan. Tydligen delar hon inte ut komplimanger gratis. Fniss.

Kalla handen

När jag kramade Lovis godnatt för nån minut sedan utbrast hon: Alltså mamma, det här är det skönaste som finns! När du håller handen under mig och den är så där kall...

Jag tycker det är så härligt att hon säger till (också) när något är bra och att hon förklarar varför det är bra. Att vara kapabel att förklara vad hon menar, både beträffande positiva och negativa saker, kommer att bespara henne en massa trubbel i framtiden. Heja Lovis.

Måste man vara smal för att vara stark?

"Stark är det nya smal", ropas det ut till höger och vänster. Och sedan visas bilder på supersmala kvinnor med väldefinierade muskler. Med betoning på supersmala. Faktiskt. Man ser inte ett gram underhudsfett på dem.

Tanken i sig är det inget fel på, att fokus flyttas från att man skall bli så liten som möjligt till att man hellre skall satsa på att få en stark och välmående kropp är bra.

Men sanningen verkar se annorlunda ut. Idealet har länge varit att vara smal, smalare, smalast. Nu skall man både vara smal och ha väldefinierade muskler. Jag skulle hellre se en bild på en helt vanlig människa som bara råkar vara stark. Det måste inte synas. Det skall kännas. Det skall märkas i att man orkar gå långt, orkar lyfta tunga saker och klarar av vardagen utan att braka ihop.

Men istället för att sprida ut ett sundare ideal har man genom att publicera bilder på hur man skall se ut när man är stark ställt ytterligare ett krav att leva upp till. Hur knäppt är inte det?

Omarbetning galore

För en timme sedan skickade vi april månads DT till tryck. Nu är det hela tre veckor till nästa nummer. Så den närmaste tiden får jag koncentrera mig helhjärtat på att fantisera och skriva på mina manus.

I torsdags ringde Mari från förlaget angående uppföljaren på Patrik och Pensionärsmakten. De goda nyheterna är att den senaste manusversionen är mycket bättre än den förra, att Mari valt att fortsätta fungera som vår redaktör trots att hon egentligen bara ägnar sig åt administration numera och att hon nämnde bok nummer tre i i förbifarten. Det sistnämnda är ju väldigt positivt med tanke på att kulturfonden redan gett mig stipendium för att skriva den. Den sämre nyheten är att jag måste omarbeta ännu mera, mycket mera. Visst förstår jag varför, men det känns ändå tungt att ändra på storyn och därmed en massa detaljer igen. Jag uppmanades försöka hinna på två veckor. (Det är däremot ganska bra, för jag jobbar bäst under press.)

På riktigt är jag helt oerhört tacksam över att mina manus blivit antagna. Men innerst inne önskar jag pikolite att jag var en sån vars manus förlaget totalälskar från början och där den enda korrigeringen är en bokstav på sidan femtiosju som hamnat på fel ställe. Jag tröstar mig med att jag blir (eller borde bli) bättre på att skriva hela tiden. Jag tröstar mig med att jag lär mig massor, för det gör jag. Och slutligen tröstar jag mig med att även om jag helt tydligt behöver handledning gällande upplägg och spänningskurvor och sånt som är väldigt viktigt att få rätt, är idéerna fortsättningsvis mina.

En sorts optimism

(Jag vet att jag skulle ha paus, men jag måste skriva ner den här anekdoten innan jag glömmer den.)

En av småkusinernas hängslen lossnade vid ett tillfälle under middagen igår och snärtade till henne, det gjorde jätteont och hon blev ledsen. Hanna och jag försökte trösta.

Hanna: Usch, det måste ha gjort jätteont, det är ju nästan som att bli piskad.

Jag: Ja tänk, det är som om du och Jesus har en dålig dag på samma gång, på långfredag blev ju han också piskad.

Lovis, i bakgrunden: Var glad att du inte blev uppspikad på ett kors.

Paus

Jag tänker ta påsklov från bloggen. Jag skall ordna påskmiddag och läsa böcker.

Glad påsk!

Sanna, min räddare

Jag satt vid datorn i morse i allsköns ro och kom plötsligt att tänka på att jag nog borde boka in en tid hos Sanna Kankaanpää, som hjälper till med småföretagarnas skattedeklaration, eftersom april, deklarationsvåndans månad, närmar sig. Sen gick det upp för mig att vi redan befinner oss i april, och därefter greps jag av fasa när jag insåg att deadlinen för inlämningen av skattedeklarationen var i förrgår. Gah! Mitt fridfulla liv har tydligen en baksida också. (Fast om denna baksida visar sig bara en gång i året tycker jag ändå att jag är en vinnare.)

Som tur fick jag tag i Sanna efter några försök, jag bokade en date med henne på tisdag morgon. "Inga problem", sa hon, "saken går nog att ordna fast du är lite sen."

Tack och lov att Sanna finns, säger jag bara. Hon är glad och trevlig och deklarationen går alltid som en dans. När jag för några år sedan prisade hennes existens på facebook överöstes jag med kommentarer där andra företagare också uttryckte sin tacksamhet. Tänk att det finns sån här service, alldeles gratis.

Pysslet

Jag har ibland lite dåligt samvete för att jag aldrig pysslar med barnen. Jag vill hellre pyssla alldeles för mig själv, med egna grejer. Dåligt, Malin, dåligt. 

Till all lycka reder de sig själva. I förrgår samlade de stenar utomhus, tvättade dem med en gammal tandborste och lät dem torka på ett toalettpapper. Jag försedde dem med färger men behövde inte bry mig desto mer, för de visste precis vad de ville göra.

Idun var väldigt koncentrerad

Det blev lite kladdigt

De kom till och med ihåg att tvätta penslarna efteråt.
Så här fina blev nyckelpigorna.

Idun gjorde en, Lovis tre.

Twitter

Ja, man får följa mig på Twitter. Jag blir till och med glad.
Jag heter @malusken.

Min fragila själ

För väldigt många år sedan (tre, det är en evighet i cybervärlden) registrerade jag mig på twitter. Jag twittrade en gång, med orden "lagar kvällsmat" sedan kom jag av mig. Jag har hundraprocentig förståelse för att ingen började följa mig efter min rafflande, gastkramande inledning.

Anne, som har nämnt twitter på sin blogg flera gånger på sista tiden, gav mig ny inspiration. Men samtidigt är jag rädd. Tänk om jag börjar sitta ännu mera framför datorn nu? Tänk om jag, utöver att vara en facebook-beroende bloggjunkie också blir twitter-addict.

Bäst att gå och sova innan de sociala medierna får ett alltför starkt grepp om min fragila själ.

Paparazzi

Jag tittade just igenom några gamla bilder och hittade den här som jag smygfotograferade i Martinique. Barnen satt och tittade på en fransk, tecknad Robin Hood-film. Den var tydligen spännande.

Tryggt att ha sin syster bredvid sig, eller hur?

Min tid

För några år sedan var jag alltid trött. Alltid stressad. Det kändes som om tiden aldrig räckte till.
Jag vet, mycket alltid och aldrig, men det var precis så det kändes.

Jag hade antagligen inte mer att göra än andra (eller så hade jag) men jag ville vara överallt, ville hoppa på varenda rolig grej som erbjöds och var rädd för att missa något viktigt om jag inte tackade ja till allt som verkade intressant. Varje evenemang, varje auktion, varje resa, varje erbjudande om att träffa vänner var en gyllene chans jag bara inte fick missa. Samtidigt var jag sjukt trött. Vi hade två barn födda tätt inpå varandra, ett hus jag kände mig förpliktigad att inreda på bästa vis och ett nystartat företag att piska liv i.

Jag tänkte på det här i fredags. Hur mycket mitt liv har förändrats de senaste åren. För jag har börjat tacka nej, också till sånt som antagligen kunde vara riktigt roligt. Jag tackar också nej till tunga men viktiga uppdrag, att delta i kommittéer, planeringsgrupper och styrelser.

Långt inne gnager fortfarande en pytteliten, numera rätt tyst pliktkänsla, den viskar att jag kanske inte bara borde tänka på mig själv. Det finns också en annan röst (jag är inte galen, jag lovar. Rösterna är en metafor) som säger att jag borde åstadkomma saker för att bevisa att jag fortfarande är en kraft att räkna med. Att jag borde ta tag i saker och ting. Städa i hörnen. Förverkliga alla nya idéer som ploppar upp. Skaffa en karriär och allt det där.

Men nä. Jag har blivit girig med min tid. Inte så att jag sitter här hemma och njuter aktivt, av varje liten stund jag har för mig själv. Men oplanerade dagar och helger, kvällar där jag inte åstadkommer något särskilt (jag kanske läser en bok, eller en tidning. Eller går och lägger mig tidigt. Eller eldar lite) blir allt viktigare.

Och jag mår faktiskt bättre av att inte vara så duktig jämt. Än har jag inte dött av att missa lite av världshändelserna eller några konserter. Istället är jag piggare och lugnare än förr.
Det är ganska skönt.