Vi städade och packade. Det tog länge och det blev jättefint. Vi åt en sista måltid och städade och packade lite till. Sedan smorde vi in oss i solkräm och blev klara fem minuter innan hyresvärdarna skulle komma och inspektera lägenheten. Allt löpte perfekt. Planen var att vi sedan skulle hänga på beachen ett par timmar innan pendelbåten till Fort-de-France skulle ta oss till hamnen och färjan norrut till Dominica.
Men när vi berättade om våra planer för hyresvärdarna sa de att båten inte går på söndagar. Vilket var konstigt eftersom jag kollat med snubben på båten när vi åkte tidigare i veckan om den går och han uttryckligen sade att den gör det. De allmänna transportmedlen på Martinique är synnerligen bristfälliga, så några bussar var inte att räkna med. "Jag kör er" sa Sylvain, den ena av våra hyresvärdar, och så var det bestämt.
Vi hade flyt.
När vi närmade oss huvudstaden berättade Sylvain att karnevalen pågår för fullt. Mycket riktigt: gator var avstängda, ljudet högt och stämningen på topp. Vi fastnade i en trafikstockning, fick hoppa av för att Sylvain skulle få köra vidare, Idun behövde kissa men vi fick omedelbart låna en toalett på polisstationen, och så hamnade vi rakt in i en karneval. Jippii. Det var häftigt, trots att vi hade allt vårt bagage med oss.
Vi hade flyt.
På söndagar är det mesta stängt i Martinique, och när det är karneval är allt stängt. Vi var på plats fyra timmar innan båten skulle gå, men det kändes ganska bra att få titta på en karnevalparad istället för att bara sitta och stirra. Vi hade ätit ordentligt innan och fick dessutom köpa popcorn av en tant, och hade en massa vatten med oss, så vi led ingen nöd.
Vi hade nämligen flyt.
 |
| Här är min man och våra oändligt många väskor. |
Att åka båt brukar vara en piece of cake för mig. Jag har ju till och med jobbat på båt. Flera somrar. I smyg har jag till och med nedlåtit mig till att tycka att folk med sjösjuka vid några sekundmeters vindstyrka är lite mjäkiga.
Båten var rätt liten och full med Guadeloupe-bor som varit på karneval. Det var svettigt och uppsluppet, jag fruktade en vild färd med överförfriskade festprissar och drog en lättnadens suck när alla somnade som stockar efter en stund. På den allmänna teveapparaten visades en verklighetsbaserad film om slavhandel. Den verkade bra.
Sedan.
Sedan började det skumpa. Och när jag säger skumpa menar jag att båten hoppade, skakade, smällde, skrällde och kastades hejvilt mellan vågtopparna. Farten var hög och lika snabbt som båten kastade sig fram i natten började vi känna oss lätt grönskiftande.
Det var varmt, svettigt och vi satt längst framme. Och började må allt sämre.
Utan att vända ut och in på mig desto mer ingående (obs. notera ordvitsen) spydde vi alla fyra upprepade gånger i påsarna som delades ut. (Och för alla som vill veta mera: gissa hur fräscht det är att sitta med en påse varma spyor i famnen men inte våga lämna den ifrån sig av rädsla för flera uppkastningar. Idun sade att hennes spyor smakade som en "mjuk stol", fråga mig inte vad hon menade med det.) Jag har aldrig ens varit i närheten av att vara åk- eller spysjuk tidigare och får nu ödmjukt be om ursäkt för att jag tidigare bröstat mig med min oförmåga till dylika svagheter. förlåt.
Vi satt två bänkrader från teveskärmen och medan våra inälvor målmedvetet försökte ta sig ut kunde man skymta de tillfångatagna slavarna, även de på ett vansinnigt gungande skepp, som också låg och spydde och dog. Ibland åt de gröt. Den gröten såg också ut som spyor.
Vi hade flyt, kan man kanske också säga i det här sammanhanget, men med lite sorgsnare stämma.
Sen kom vi fram till Dominica, åkte bil med en snubbe som heter Cobra i över en timme och kom fram till ett hotell som är tomt och som saknar fungerande vatten i toaletthandfatet (som tur har vi kök och dusch och toalettstol som fungerar, så det går verkligen ingen nöd på oss.)
Nästa gång jag bloggar skall jag berätta om hur en ex-con stack fram huvudet ut en guavabuske och bjöd oss på frukt.
