Harry Potter och det förbenade barnet

Jag beställde den åttonde Harry Potter-boken i slutet av sommaren, Harry Potter and the Cursed Child, och har precis läst ut den. På svenska heter den Harry Potter och det fördömda barnet, (vilket jag inte alls kan ta på allvar, för det låter mest som ett kraftuttryck från Lönneberga).

Jag visste att boken var skriven som ett teatermanus, så den delen överraskade mig inte. Men jag blev verkligen besviken på innehållet. Kanske det delvis beror på att så gott som alla miljö- och personbeskrivningar har fallit bort (formen är sån på ett scenmanus), men jag tror ändå att den största orsaken är att berättelsen är så kaotisk, råddig och svår att greppa. Eftersom tidsresor är en central del av berättelsen utspelar sig handlingen på flera tidsplan samtidigt och redan det rör till det ordentligt. Dessutom förekommer en massa bekanta karaktärer som plötsligt är vuxna, och en helt ny generation som på något plan har samma roller som de vuxna karaktärerna hade i de tidigare böckerna. Alla vuxna karaktärer verkar dessutom vara så dåliga på att kommunicera med sina äkta hälfter, på ett väldigt stereotypt sätt, vilket störde mig jättemycket.

Jag har visserligen läst alla böcker (de första fyra, fem gånger), men det är länge sedan och jag påstår mig inte vara någon Harry Potter-expert. Jag undrar därför vad ett riktigt superfan tycker om boken (finns det nån därute som vill berätta?). Jag undrar också vad någon som inte har läst de andra böckerna tycker, hänger man alls med som H.P.-novis? Och är det bara jag som inte alls är särskilt förtjust i det fördömda barnet? Tell me!

I övrigt i år har jag läst Annika Sandelins Pinsamt och livsviktigt (superbra, precis som föregångaren Yokos nattbok, båda med illustrationer av Linda Bondestam), En myras liv (den gillade både Lovis, Idun och jag, men den har varit så hypad på Bladen brinner att jag kanske ändå hade väntat mig ännu mer), samt en roman på engelska av Jennifer Lazaris, som jag tyvärr inte alls var särskilt imponerad av.

Den falska Bernice

En fantastisk rolig sak med 2015 är att den tredje boken i serien om Patrik och Pensionärsmakten kommer ut i mars. (Min fjärde bok, alltså. Nu får jag nog med rätta kalla mig författare, eller hur? Wohoo.)

I sedvanlig ordning har jag skrivit texten och Joanna Vikström Eklöv står bakom de fina och roliga bilderna. Just nu är vi inne i det bästa skedet (för mig, obs, för mig) när mitt arbete är så gott som klart och jag får följa med Joannas illustrationsprocess. Det är alltid lika spännande att se hur min text ser ut i bilder.

Dagens bedrifter

Så där, nu har jag varit på bokmässa i Vasa.

Anledningen till att Joanna och jag var på mässan var för att prata om Irene och sedelsugen, vår nya bok, som lägligt nog hade anlänt med expresspost direkt från tryckeriet till mässan i morse. Det var kul att få hålla i den, känna på den, bläddra i den och fantisera om hur den kommer att ta sig i bokhyllan bredvid sin föregångare. Susanne Skata på Sus Productions intervjuade oss och tog en bild som jag lånade från hennes hemsida. Vi hade dessutom äran att träffa den förträffliga Sara Jungersten, som har skrivit böckerna Wannabe och Lika delar liv och luft, och som också blev intervjuad av Sus. Och så här såg vi ut när vi poserade i mässvimlet.

Jag (och min mage), Joanna och Sara

Själva mässan är nog i rörigaste laget, båda gångerna som jag har varit där har det känts som om bokavdelningen blir lite bortglömd mellan alla maträtter, trädgårdsprylar och resmål. Men jag träffade många trevliga typer och fyndade både böcker och lite ekologiska hudvårdsprodukter. Och så fick jag ju sitta i bil och prata med Joanna i flera timmar, vilket var synnerligen angenämt.

Dessutom får jag kalla mig författare på riktigt nu, också enligt de strängaste, när jag har skrivit två hela böcker. Det känns fint.

Hur mycket är normalt?

Idag har jag återgått till mitt flegmatiska säng-liv. Det verkar vara ganska nödvändigt: jag vaknade klockan fem i morse och hade sammandragningar med femton minuters mellanrum i ett par timmar. Konstigt. De gjorde inte ett dugg ont, det brukar de inte, men är det inte lite väl tidigt att ha så pass regelbundna sammandragningar? Det har fortsatt så här längs med hela dagen, från och till. Jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Och ofta också när jag inte gör det.

Hur mycket är ofarligt när man är i vecka 33? Do tell!

Min största oro (utöver att bebin skall komma för tidigt, att den skall komma ut före vi hinner till BB eller att den inte snart börjar inse att den har huvudet åt fel håll) är att jag blir tvungen att börja med nitroplåster igen. När jag väntade Idun fick jag gå med dessa förhatliga små lappar på magen under en dryg månad på grund av precis samma symptom: smärtfria men ständigt återkommande sammandragningar som i och för sig gjorde förlossningen snabb och smidig men som också gjorde att förlossningen antagligen pågick väldigt länge utan att jag visste om det och att Idun föddes nästan två veckor tidigare än beräknat. Jag fick grym huvudvärk av dem. Det är inte ett högt pris att betala för att hon fick stanna i magen lite längre, men jag önskar SÅ att jag skulle slippa dem den här gången.

Fast allt kan ju gå som smort också. I bästa fall händer inget annat än att jag att har världens mest vältränande livmoder när det blir dags för förlossning.

Om att inse vikten av ett städat arbetsrum

Ofta brukar jag skylla min uteblivna produktivitet på att det är för kaotiskt runtomkring mig. Idag märkte jag att det faktiskt inte bara är en undanflykt.

Vi städade som sagt igår. Hela huset fick sig en omgång, men framförallt blev mitt arbetsrum upprett. Det har varit fruktansvärt här. Men igår ordnade jag och fixade tills allt var på rätt plats, alla räkningar var betalda och till och med momsredovisningen för sista delen av 2012 var undanstökad.

Den vaga planen var att jag idag skulle ta i manuset med hårdhandskarna (det tredje, som jag fortfarande inte vet om nån vill ha, som jag skrev på i oktober när jag hade bloggpaus) på allvar.
Fast jag hade vaknat alltför tidigt och var frusen och trött och på förmiddagen kom Iduns gudmor med son på besök, och att umgås med dem var ju mycket trevligare än att stirra in i en dataskärm. Jag tänkte att jag knappast kommer att åstadkomma storverk.

Men så gick Caj och barnen ut på gården, jag satt mig vid datorn och började i förbifarten ändra på manuset. Jag ändrade och flyttade om och skrev till och plötsligt, efter två och en halv timmes intensivt arbete, var råversionen klar. Klar! Det är förstås en massa redigerande kvar. Men hela processen tog ett jätteskutt framåt.

Och jag är övertygad om att det beror på att det inte finns något annat som stör ögonen eller som pockar på uppmärksamheten. Här är städat och fint omkring mig och det är så inspirerande! Jag har en bok att börja finslipa! Jag är glad!

Fast nu skall jag nog vila lite. Och sen ska vi ta oss till stan och uträtta ärenden. Barnen har varsin julklappsslant att köpa något för, jag är i desperat behov av en ny yllekofta (den här har gett upp kontraktet, till min oerhörda fasa, fast jag framhärdar och använder den envist varje dag här hemma) och så skall vi till biblioteket. Och till apoteket. Och till flaskåterlämningen och pappersinsamlingen.

Lyckan och smärtan

Idag fick jag ett efterlängtat mail från förlaget. Med stirrig blick och svettiga fingrar samlade jag mig innan jag vågade läsa.

Domen: mitt manus behöver förtydligas lite på vissa ställen, men sen, sen är det klart. Det är inte frågan om stora ändringar, någon mening här, en bisats där, skrev redaktören. Småsaker alltså, jämfört med tidigare. Ett par genomarbetningar till, men ändå, jag anar slutet! O, ljuvligheter!

(Och nu började jag på allvar överväga att åka på Schildts & Söderströms höstfest. Speciellt som Maria antydde (okej, hon skrev det rakt ut) att det är årets höjdpunkt. Det kanske man inte skall missa? Sara?)

Vi firade med potatis och grönsaker ur landet, en fisk som Caj har dragit upp... och därefter ett sällsynt illvilligt anfall av magkatarr (jag hade glömt att medicinera mig idag och min mage är antagligen helt trasig av all värkmedicin jag har ätit på sista tiden, så den fick spunk av den delikata, stekta gäddan). Det är rätt motsägelsefullt att vara riktigt riktigt glad, samtidigt som man har riktigt, riktigt ont i magen.

Flow

För en vecka sedan fick jag i uppdrag att ändra på själva intrigen i den andra Patrikboken ytterligare, men hade inte en enda idé på hur jag skulle gå tillväga. Den senaste veckan har jag gått omkring i en sorgedimma och varit vemodig över att min fantasi inte räcker till.

Men något hände efter Nice Run igår. Jag gick och lade mig i vanlig ordning, läste några sidor i nån bok, släckte lampan. Och där! Precis i det där skedet mellan vakenhet och sömn fick jag en snilleblixt. När jag en gång hade kommit på den klaffade allt annat också, tankarna rullade på och plötsligt visste jag precis hur allt skall hänga ihop. Alla de där delarna som saknades slank in på sina ställen i historien och lösa trådar knöts ihop nästan av sig själv.

Jag tog inga risker utan hoppade upp ur sängen, sprang till datorn och knattrade ner ungefär en sida med anvisningar för dagens skrivpass. Jag kan använda eller modifiera en del av de gamla delarna. Jag blir tvungen att skriva om jättemycket, men det gör inget, för om det blir som jag har tänkt så blir det bra! (Och det var tydligen hela den här jättemassiva skrivprocessen som krävdes för att jag skulle hitta fram till just den här idén, så inget är bortkastat, faktiskt.)

Idag har jag gjort en detaljerad lista över vad som skall hända i varje kapitel (jag har aldrig kunnat göra så tidigare), diskuterat igenom handlingen med både Caj och Joanna (min goda vän och illustratör) -båda gillade den nya idén och kom med smarta synpunkter- och så har jag skrivit och skrivit. Flera kapitel faktiskt. Jag är så glad.

Det är fantastiskt med flow! Det är så roligt att skriva när man vet vart man är på väg! Det är så skönt att inte sitta fast!

Puh

Nu har jag skickar in manuset igen, tredje gången gillt. Hoppas hoppas hoppas det inte krävs en massa ytterligare ändringar....

Och nu känns det lite tomt. Skall jag skriva någon av de tre artiklarna jag har på kö? Ta fram något av de övriga tre manusen jag håller på med? Eller helt enkelt lägga mig på sängen och läsa?


Jo. Det gör jag. (får tolkas fritt)

Omarbetning galore

För en timme sedan skickade vi april månads DT till tryck. Nu är det hela tre veckor till nästa nummer. Så den närmaste tiden får jag koncentrera mig helhjärtat på att fantisera och skriva på mina manus.

I torsdags ringde Mari från förlaget angående uppföljaren på Patrik och Pensionärsmakten. De goda nyheterna är att den senaste manusversionen är mycket bättre än den förra, att Mari valt att fortsätta fungera som vår redaktör trots att hon egentligen bara ägnar sig åt administration numera och att hon nämnde bok nummer tre i i förbifarten. Det sistnämnda är ju väldigt positivt med tanke på att kulturfonden redan gett mig stipendium för att skriva den. Den sämre nyheten är att jag måste omarbeta ännu mera, mycket mera. Visst förstår jag varför, men det känns ändå tungt att ändra på storyn och därmed en massa detaljer igen. Jag uppmanades försöka hinna på två veckor. (Det är däremot ganska bra, för jag jobbar bäst under press.)

På riktigt är jag helt oerhört tacksam över att mina manus blivit antagna. Men innerst inne önskar jag pikolite att jag var en sån vars manus förlaget totalälskar från början och där den enda korrigeringen är en bokstav på sidan femtiosju som hamnat på fel ställe. Jag tröstar mig med att jag blir (eller borde bli) bättre på att skriva hela tiden. Jag tröstar mig med att jag lär mig massor, för det gör jag. Och slutligen tröstar jag mig med att även om jag helt tydligt behöver handledning gällande upplägg och spänningskurvor och sånt som är väldigt viktigt att få rätt, är idéerna fortsättningsvis mina.

Titta, titta!

Vad glad jag blev när fammo ringde och sade att Patrik och Pensionärsmakten figurerat i teve. Det var nu inte huvudnyheten, men den fick ganska mycket uppmärksamhet ändå. Hurra.

Se bara här!

Hemligheten

Säg inte det här åt någon. Det är ju så farligt att ta ut något i förskott. Det kan ju hända att det skiter sig, att ingen vill ta emot det jag skapar, att ingen tycker om det.

Men jag skrev just de sista raderna på mitt andra manus.

Jag vet att det återstår mängder, mängder, mängder med redigeringsjobb. Men det är ändå en seger att veta hur berättelsen slutar. Att den faktiskt fick ett slut.

Sådana här dagar älskar jag att skriva!

Lycka

Mari ringde från förlaget och berättade att de bara har lite på 20 exemplar av Patrik och Pensionärsmakten kvar och att de skall låta trycka upp flera snarast. Jag är så GLAD så GLAD! Det har bara gått ett halvt år sedan den kom ut och den är redan nästan slutsåld.

Redigera

Nu sitter jag -förhoppningsvis för sista gången- och rättar mitt manus. NU börjar det kännas trögt och jobbigt. Och för första gången känner jag att lite av mitt tonfall, mitt sätt att skriva, går förlorat när ett ord byts ut här, ett där, för att nutidens barn kanske inte förstår dem. Många underbara ord kommer att glömmas bort om man inte skriver ner dem, tycker jag. "Inte så snabb i påkarna" till exempel. Måste strykas. Jag vet inte. Kanske jag får vara med bestämd nästa gång. Allt det här är så nytt för mig och själva berättelsen förändras inte, så jag har gett med mig ganska lättvindigt hittills.

Andra skribenter lär ha svårt att släppa sina texter, svårt att veta när de är klara. Inte jag. Far och flyg, tack och hej, tänker jag. Men visst. Jag är en håsapelle av rang. Varför skulle det vara annorlunda nu?