6 januari 2017

Harry Potter och det förbenade barnet

Jag beställde den åttonde Harry Potter-boken i slutet av sommaren, Harry Potter and the Cursed Child, och har precis läst ut den. På svenska heter den Harry Potter och det fördömda barnet, (vilket jag inte alls kan ta på allvar, för det låter mest som ett kraftuttryck från Lönneberga).

Jag visste att boken var skriven som ett teatermanus, så den delen överraskade mig inte. Men jag blev verkligen besviken på innehållet. Kanske det delvis beror på att så gott som alla miljö- och personbeskrivningar har fallit bort (formen är sån på ett scenmanus), men jag tror ändå att den största orsaken är att berättelsen är så kaotisk, råddig och svår att greppa. Eftersom tidsresor är en central del av berättelsen utspelar sig handlingen på flera tidsplan samtidigt och redan det rör till det ordentligt. Dessutom förekommer en massa bekanta karaktärer som plötsligt är vuxna, och en helt ny generation som på något plan har samma roller som de vuxna karaktärerna hade i de tidigare böckerna. Alla vuxna karaktärer verkar dessutom vara så dåliga på att kommunicera med sina äkta hälfter, på ett väldigt stereotypt sätt, vilket störde mig jättemycket.

Jag har visserligen läst alla böcker (de första fyra, fem gånger), men det är länge sedan och jag påstår mig inte vara någon Harry Potter-expert. Jag undrar därför vad ett riktigt superfan tycker om boken (finns det nån därute som vill berätta?). Jag undrar också vad någon som inte har läst de andra böckerna tycker, hänger man alls med som H.P.-novis? Och är det bara jag som inte alls är särskilt förtjust i det fördömda barnet? Tell me!

I övrigt i år har jag läst Annika Sandelins Pinsamt och livsviktigt (superbra, precis som föregångaren Yokos nattbok, båda med illustrationer av Linda Bondestam), En myras liv (den gillade både Lovis, Idun och jag, men den har varit så hypad på Bladen brinner att jag kanske ändå hade väntat mig ännu mer), samt en roman på engelska av Jennifer Lazaris, som jag tyvärr inte alls var särskilt imponerad av.

6 kommentarer:

  1. Superfan här ish typ! Jag är en av de som växt upp i takt med HP-böckerna, kan böcker och filmer utantill och varit till London där filmerna spelades in, så jag kan väl räknas som superfan! ;) Jag tycker även att jag läst min beskärda del av manus i mina dagar, teaterinvolverad som jag är, så manusläsandet är bekant.
    Jag har en lite hatkärlek relation till boken/manuset måste jag säga. Älskar Scorpius men är inte helt såld på hur manuset är skrivet. Tror att det är för att det inte är JK Rowling som skrivit det från början till slut, så magin är inte riktigt där. Som jämförelseobjekt sätter jag manuset till fantastic beasts and where to find them (som JK Rowling är författare till) som utkom nu då filmen hade premiär, det är ett superbra manus och magin är där. Men det kan också vara då cursed child-manuset som utkommit inte är det slutgiltiga manuset, har iallafall läst nånstans att det bara är repetitionsmanuset.
    Så du är nog inte ensam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Scorpius gillar jag också! Det var inte karaktärerna det var fel på!

      Jag har inte tittat på Fantastic Beasts, väntar tills den kommer på dvd så vi kan se på den här hemma. Men den verkar jättebra, den ser jag fram emot! Har du läst manuset också till den, alltså?

      Radera
    2. Såg filmen först och läste manuset efteråt, och det var riktigt bra! Tror dock att de ät bra att se filmen först så man har sett figurerna en gång "på riktigt"

      Radera
    3. Ja, det är säkert smart att göra så då det gäller ett manus som uttryckligen är skrivet för att filmas. Och enligt den principen skulle det förstås vara smart att se pjäsen också först, innan man läser manuset. Men det är lite svårt att förverkliga, förstås...

      Tack för tipset :)

      Radera
  2. Har inte läst boken/manuset men kan skryta med att ha ett pjäsen ;) Den var GRYMT bra! Vi (jag och 14-åriga dottern som är Potter-fanast) såg båda delarna på samma dag och satt alltså på teater ca 5 timmar den dagen och det var inte tråkigt en enda minut. Skulle gärna se den igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, det låter väldigt intensivt och hängivet, så ska man göra om man är ett fan! Kanske den gör sig bäst på scen då, alltså!

      Radera