Han, hon, hen, man, en

Senaste språkflugan är att byta ut alla "man" mot "en". Jag har tidigare skrivit vad jag tycker om ordet hen.

I korthet: 'hen' tycker jag kompletterar svenska språket där det finns en brist. Det tar inte bort gamla ord som han och hon utan gör att det går att uttrycka sig mer specifikt och smidigt där man inte behöver, vill eller ens kan välja att använda antingen 'han' eller 'hon'.

Att byta ut man mot en på genusrättvisegrunder tycker jag däremot är att försöka genomföra en reform där det inte egentligen behövs. Jag ser nämligen inte att ordet 'man' i opersonlig mening idag har särskilt mycket att göra med ordet 'man' i betydelsen maskulin livsform. Ursprungligen kommer det säkert från att mannen har varit normen, men så är det inte längre. 

Ordet 'man' används dessutom, enligt min mening, alldeles för ofta (när man pratar om sig själv till exempel och på något sätt ändå vill hålla sig i bakgrunden) och slarvigt (jag tycker det är slarvigt att inte våga stå för att man menar sig själv utan att man kallar sig för 'man' istället). Men när det faktiskt handlar om opersonliga uttryck, när man vill förklara ett allmänt fenomen (som jag har gjort i meningarna här ovan där jag mycket medvetet har valt att använda ordet 'man') har jag aldrig känt mig förtryckt av att ordet används.

Igår när jag och Caj låg och diskuterade det här fenomenet började han på pin kiv peta in "en" på alla ställen där han annars kunde ha sagt "man". "Du får inte retas" sa jag, fejkat förnärmad. "FÅR?" svarade han. "Jag tycker det borde heta 'du DJUR inte retas'. Vad är det för särbehandling av får? T.ex. älgar är väl precis lika mycket värda". Och det är nästan på den nivån jag spontant tycker att en-istället-för-man-av-jämställdhetsskäl-diskussionen befinner sig i det här läget. Det finns får och det finns får. Och det finns man och man. Lika som det finns andra ord som låter lika men som betyder helt skilda saker.

Det kommer med andra ord att ta ett bra tag innan jag anammar den här trenden. I synnerhet som jag själv ogärna använder ordet man till att börja med. Men man/en/jag vet aldrig. Jag kan ändra mig. Det har hänt förr.

Tjuven! Tjuven?

De senaste dagarna har en bild cirkulerat på Facebook, bilden visar en mörkhårig man som ligger utfläkt nånstans, bildtexten berättar att mannen i fråga har tagit ett självporträtt med en stulen telefon. Telefonen har synkat sig med den ursprungliga ägarens dator, vilket gör att hon har fått ett foto på den som nu har hennes telefon. Någon hon tar för givet att är tjuven själv. Något alla tar för givet att är tjuven själv. Fotografiet har finsk text och har spridit sig som en löpeld. Och kanske hon har rätt, kanske det är tjuven.

När jag såg det tänkte jag först att det var ett fiffigt sätt att få fast den som knyckt tjejens telefon. Många delade och gillade fotot.

Fast jag lät bli. För tänk om det är någon som i god tro har köpt telefonen av en kompis, tagit ett foto av sig själv, och nu helt oskyldigt pekas ut som tjuv på Facebook. Av en massa människor. Så hemskt! Tänk vad orättvist. Och eftersom fotot sprider sig helt okontrollerat finns det ingen chans att stoppa det, ifall det skulle vara så att mannen i fråga är oskyldigt anklagad.

Vi är ganska snabba att döma, tycker jag, när vi ändå inte har en aning. Att sprida ett foto av någon som antas vara en tjuv, en person som aldrig har fått chansen att själv försvara sig, är allt annat än okej. Till många saker kan Facebook vara jättebra. I sådana här fall är jag tveksam.