Självpratet

Det är låg aktivitet här på bloggen för tillfället. Det beror gissningsvis på att jag är rätt trött på att prata om mig själv. Jag gör ju inget annat om dagarna. Det och kör lite bil till och från skolorna jag besöker. Och oj så många gånger jag har berättat om fantasi, om hur man tränar upp den och om mitt eget skrivande nu. Mitt 45 minuter långa anförande börjar sitta stadigt i ryggmärgen. Och komma ut genom öronen. Tolv besök är avklarade, sex återstår. Tre i morgon och tre på måndag. Sen ska jag skriva. Jag längtar! Att prata om det varje dag gör att jag längtar ännu mer.

Men eleverna är härliga, intresserade och roliga. Många ställer kluriga frågor, vissa brister ut i viskande hurrarop när jag berättar att jag håller på med en tredje bok om Patrik och Irene, trots att jag påminner dem om att man aldrig vet hur länge man får jobba med den innan den blir färdig. Och det där att de har lyssnat och fattat böckerna är lika fantastiskt varje gång. Sen känns det lite småmagiskt det där, att allt det som jag har hittat på här hemma framför min dator plötsligt finns i nån annans huvud, med egna bilder av hur allt ser ut. Mina idéer tranformeras till nån annans idéer.

Jag ska toppa detta inlägg med ett boktips: the Unbecoming of Mara Dyer. Så fruktansvärt spännande och läskigt och bra. Jag gillar den skarpt. Jag håller på med fortsättningen just nu, och den är också bra! Fast det stör mig att jag inte sparade trilogin lite längre, till slutet av oktober, till exempel. Då hade jag fått läsa alla i ett sträck. Nu får jag vänta på den tredje, den släpps 4.11. Och vid det laget har jag antagligen läst så mycket annat så det går som det har gått med Cirkeln, Eld och Nyckeln: jag borde läsa om böckerna för att komma ihåg vad det var som hände senast.