Om varför vi befinner oss i Karibien

Situationsdiktaren frågade varför vi åkt till Martinique och jag lovade henne ett eget inlägg.

Det har knappast undgått någon som följt med min blogg en tid att jag tycker om att skriva. Gärna fantasifyllda äventyr för barn. Helst i bokform. Hittills har jag gett ut en bok, Patrik och Pensionärsmakten, som kom ut 2010.

Att skriva böcker är inte särskilt lukrativt, utan sker för de flesta vid sidan om ordinarie jobb, så och för mig. I och med att jag skriver massor också på mitt vanliga jobb på Dagens Tidning har jag varken orkat eller hunnit jobba med mina fiktiva texter så mycket som jag velat. Med hjälp av stöd från ett par finlandssvenska fonder samt våra egna besparingar jag har därför tagit tjänstledigt i två månader för att ägna mig helt åt mitt eget skrivande.

Följdfrågan: varför måste man åka så långt som till Martinique för att kunna skriva? (Det frågade inte Situationsdiktaren, men många andra har ställt den frågan). Det måste man givetvis inte. Men.
1. Jag har tänkt (det kan mycket väl hända att det inte lyckas både med tanke på det massiva jobbet med manuset och på förlagsfusionen mellan Schildts och Söderströms, men jag har forsättningsvis tänkt försöka) komma ut med en bok till hösten och behöver verkligen koncentrera mig på att skriva den. Det är betydligt fridfullare att sitta i Karibien och skriva än hemma, där det finns tusen andra saker som pockar på uppmärksamheten, människor jag vill träffa, evenemang jag vill besöka och så vidare. Här kan jag inte göra något annat än vara med familjen och jobba. Inte en enda ursäkt för att skjuta upp manusarbetet.
2. Caj är arbetssökande för tillfället. Han kan tillfälligt flytta till ett annat EU-land för att söka arbete där utan desto större byråkratiska arrangemang (Martinique hör till Frankrike trots att det ligger i Karibien). Han har alltså skrivit in sig på arbetsförmedlingen här. Inga konstigheter, egentligen. (Jag tvivlar på att jobbet med stort J i Finland dyker upp under de två månaderna vi befinner oss här, då det inte har gjort det under halvåret innan...).
3. Barnen är i den perfekta åldern just nu, de är relativt självgående, man behöver inga specialarrangemang (barnvagnar, blöjor, speciell mat) för att de skall överleva och trivas och de är tillräckligt små för att inte vara fast i skolåret än.
4. Vi tycker om att resa. Vintern är deprimerande och kall. Här är det varmt och skönt.

På måndag, imorgon, börjar allvaret. Då skall familjen gå till strands utan mig och jag skall bli kvar här hemma med datorn, ensam några timmar. Roligt. Spännande.