Rovkatter och Lohundar

Jag vaknar alltid först av alla. Jag skrev lite igår kväll, men var så sömnig att jag bestämde mig för att utnyttja morgontimmarna idag istället.

Halv sex vaknade jag (Vi är fortfarande jetlaggade och utnyttjar det till fullo för att inte sova bort de ljusa timmarna, barnen somnar vid sex, sju, vi går och lägger oss vid nio och vaknar när vi vaknar, i mitt fall blir det mellan fem och sex), steg upp och tog ut datorn på terrassbordet. Men Lovis vaknade också. Och nu sitter hon här och löser korsord och har en massa frågor, så jag får inte så mycket gjort. Min ursprungliga plan var att börja jobba på allvar först på måndag, så det är helt okej.

Första kvällen vi var här blev Lovis lite rädd. Caj var inne med Idun och jag hade min fulla uppmärksamhet på att prata med hyresvärdarna, så jag märkte inte att Lovis böjde sig ner för att klappa en katt som passerade. Dessvärre var det en vildkatt som försvarade sig genom att riva henne, hon fick bara några skrapsår som inte ens började blöda, men blev skrämd och ledsen. Vi tröstade, plåstrade om och förklarade att man inte får klappa katterna här, eftersom de är vildkatter. Det har varit mycket tal om händelsen efteråt, både Idun och Lovis kallar katterna för rovkatter. Här promenerar också en del lösa hundar omkring, av någon anledning kallar Idun dem för Lohundar. De är snälla, men man skall inte klappa dem heller.

Rovkatter och Lohundar. Låter ganska snyggt, tycker jag. Lite som djurvärldens svar på Dårfinkar och Dönickar.

För övrigt anlände ytterligare två familjemedlemmar med flyg igår: barnens låtsaskompisar Lisa och Ida (som Lovis pliktskyldigt uppfann efter ett rådgivningsbesök där vår hälsovårdare frågade om Idun har några låtsaskompisar.) Nu är vi en sexpersonersfamilj igen. Jag är inte odelat förtjust eftersom många saker tar dubbelt så länge och vi hela tiden uppmanas ta Ida och Lisa i beaktande. Men naturligtvis är jag innerligt tacksam över att barnen har sån fantastisk fantasi.