Svar till Maria

Maria frågade på facebook: Om frågelådan ännu är öppen skulle jag vilja veta mer vad Lovis och Idun tycker. Saknar de kompisar, mommosar, dagis, vanlig mat, vanlig vardag osv...?

Första kvällen vi var här blev Lovis uppskrämd av en vildkatt (hon försökte klappa den och den rev henne lite lätt på armen). Hon blev värre sårad psykiskt än fysiskt men kombinationen av tröttheten efter den långa resan och hennes förkrossade ego gav henne akut hemlängtan. Hon grät och längtade jättemycket till vårt gula hus.
Och jag tänkte "hjälp, hur skall det här gå?"

Men sedan dess har det gått utan problem. Vi har skypat med mommo och moffa och kusinerna i Sverige ett par gånger. Lovis och Idun tycker det är oerhört skönt att inte behöva skynda iväg till dagis, de har varann att leka med och när jag frågar om de saknar något kommer de bara på ett par av sina gosedjur som de gärna hade haft här (just i den stunden, de byter från dag till dag).

Ibland blir de gnälliga och frustrerade, speciellt efter frukost när både Caj och jag gör annat (surfar på nätet eller läser eller skriver eller gör musik) och speciellt Idun klagar på att hon inte har något att göra. Men till sist kommer de alltid på något. Alltid. Utan att vi hittar på åt dem.

De leker lite med de grejer de hade med sig men mest med annat. Lovis har hittat en snäcka på stranden idag, den har fått namnet Godis och hon har inrett en plastpåse åt den där den bor, möblerna består av bitar från ett sönderrivet myslipaket. De har också byggt sig en städskrubb bakom dörren i vårt sovrum där de förvarar handdukar de har vikt ihop och där de har konstruerat en byklina av en dragrem till kappsäcken. Också där har Lovis byggt, den här gången en korg av ett gammalt flingpaket.
Och så ritar de. Vi har redan förbrukat ett 50-sidors ritblock, det gick i ett huj.

Varje dag går vi till stranden, minst en gång, och simmar och solar. Idun och Lovis har köpt simpuffar, Lovis övar sig på att dyka och Idun säger alltid "försök att ta mig" och sen simmar hon undan med ögonen vitt uppspärrade, näsborrarna likaså och hakan högt lyft över vattnet, och det är så sött, för hon har ingen chans eftersom det går så långsamt, men det tror jag inte hon vet.


De är förvånansvärt förnöjda. Och det är skönt. Skönt att upptäcka att det faktiskt inte innebar större emotionella omskakningar än så här att släpa med dem över halva jordklotet.