Drömmen om det enkla

Jag begriper mig inte riktigt på stora system. Teoretiska ideologier har jag inget intresse av att fördjupa mig i, historiska skeenden fascinerar sällan, eftersom jag inte får syn på människorna bakom det hela. Förmodligen borde jag förkovra mig åtminstone i landets politik, men det finns alltid mer akuta saker att ta itu med. Mat som skall kokas, barn som skall kramas, texter som skall skrivas.

Jag föredrar när saker är små. Greppbara. Som barn funderade jag ofta på strategier för att bli självförsörjande. Jag planerade hur jag skulle göra för att tillverka allt från scratch. Den kreativa processen för att få mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen var spännande. Långa stunder var jag sysselsatt av att försöka fundera ut hur man tillgodoser sina basbehov. Hur man hittar mat i skogen, hur man väver tyg eller tovar. Jag läste också mycket. Böcker om fattiga och sorgsna barn som kanske borde ha inspirerat mig till hårt lönearbete eggade mig snarare till att förbereda mig på att klara mig själv, helt och hållet. Jag föredrog berättelser om barn som lärde sig vilka örter man kunde äta och hur man flådde en ripa framom böcker där hjältinnan gjorde karriär som sekreterare.

Ibland pratar Caj och jag om att sälja allt vi äger, göra oss av med lånen och köpa ett litet hus långt ute i skogen. Jag vet att vi inte är ensamma om den här drömmen, vi är många som funderar i liknande banor, i synnerhet nu när det har blivit trendigt med downshifting.

Just nu är vi helt nöjda med att (nästan) bo i stan. Skogen börjar där vår gata tar slut och vi kan ha höns på gården. Men det är ändå roligt att drömma.

Jag föreställer mig hur vi återtar kontrollen över hela vår verklighet. Inget utifrån kan hota oss, som en ekonomisk kollaps eller ett världsomfattande ... elavbrott. Min fantasi inför diverse katastrofer är oändlig. I mitt huvud är vi självklara överlevare ifall vi skapar oss ett eget system som vi förstår oss på, krymper världen till något vi kan kontrollera.