I går kväll antydde (okej, lovade) jag i ett svagt ögonblick att Lovis, Idun och jag skulle lussa för Caj på Luciamorgonen. Men efter att barnen hade lagt sig kom jag att tänka på att han kanske inte riktigt är målgruppen för lussandet och att det dessutom brukar vara hysteriskt bråttom här på morgnarna, så jag beslöt mig för att skjuta upp lussandet till eftermiddagen istället.
Detta beslut togs inte emot med öppna armar. Hela morgonruljansen ackompanjerades av ljudet från en mycket besviken dotter. My bad.
På kvällen, efter jobbet, träffade jag Caj och flickorna i stan, och tog igen det uteblivna morgonuppvaktandet genom att besöka min fammo, min mommo och Cajs morföräldrar.
Redan hos fammo ramlade Iduns Luciakrona i golvet, tre av lamporna gick i bitar. Dessutom hade vi inte riktigt lyckats få till det med mat, och stillade hungern med pepparkakor, saft och konfekt. På väg hem satt två övertrötta och sockerstinna flickor i baksätet, den ena gallskrikande för att Luciakronan både klämde och hade fastnat i håret, den andra harmsen över att hennes krona hade gått sönder och att hon i lussandets slutskede bara fick hålla i ett sketet ljus som vi lösgjort från huvudbonaden.
Jag: Men tänk, nu har ni fått lussa, och ni behöver inte göra det på ett helt år igen.
Lovis, hulkande: NEEEJ, är det bara ett år kvar? Det är för lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar