Hot, mutor och kompromisser

Innan vi fick barn var jag, i likhet med många andra föräldrar, rätt säker på hur jag skulle bete mig som mor. Många saker är betydligt svårare än jag förstod innan, men jag vågar ändå påstå att jag inte har ruckat särskilt mycket på målsättningen, på bilden av en hurudan förälder jag vill vara.

Det verkar finnas en allmän uppfattning om att hot och mutor i alla former är av ondo. Jag håller med om att tomma hot är onödiga. Man skall inte hota med sådant man inte har en tanke på att infria.
Men det är ju bara logiskt att ett oönskat beteende får konsekvenser. Om man inte uppför sig väl kan man inte vänta sig att få ett alltigenom tålmodigt bemötande tillbaka. Man måste ju dessutom förbereda barnet på vad som kommer att hända ifall hon inte gör som hon har blivit tillsagd innan konsekvensen träder i kraft, annars vet hon ju inte vad hon har att vänta om hon inte lyder.


Jag: Lovis nu skall du och Idun gå och städa ert rum.
Lovis: Nej, det tänker jag inte göra.
Jag (sakligt och förståndigt, som en riktigt behärskad och vuxen mor): Lovis, ifall du inte städar ditt rum får du inget lördagsgodis den här veckan.
Lovis (Med samma tillkämpat behärskade tonfall): Mamma, nu kommer du minsann att få höra. Nu skall jag säga något riktigt fult åt dig. (Laddar upp. Tar sats. Säger, lugnt och sansat, men väldigt tydligt) Skalle. Du är en skalle mamma.

Jag frustar till och börjar gapskratta. Min behärskning flyger all världens väg, och min trovärdighet med den. Lovis börjar också skratta och kallar mig för skalle några gånger till. Vi kommer överens om att de städar tjugo leksaker på var och lämnar resten tills imorgon.

För ibland måste man kompromissa. (Speciellt om man är en skalle.)