Apropå julstädningen

Ibland kan jag harmas lite över att vi aldrig uppnår det där stadiet då allt i huset är under kontroll. Jag har nämligen en känsla av att andra når dit.

Jag tänker mig att det är lättare om man har ett nybyggt hus med goda förvaringsmöjligheter.
Jag tänker mig att det är möjligt om man har städhjälp.
Jag tänker mig att det är en barnlek om samtliga vuxna i hushållet är jätteintresserade av en hygienisk omgivning samt ordning och reda.
Det vore antagligen ingen match om man inte hade internet hemma. Eller saknade saker. Eller avskydde att läsa och se på film.
Jag tänker mig att det är enkelt att hålla ordning om man inte är hemma så mycket som vi är.
Och jag tänker mig att man skulle komma en bra bit på vägen om man faktiskt skulle ta sig tid att göra sånt där tråkigt som att gå igenom barnens leksaker, sortera upp dem i flera omgångar, byta ut dem med jämna mellanrum, eller städa kallvinden och verkligen göra sig av med alla de där sakerna man inte gör något med längre. (Föra lådorna med kläder som blivit för små till loppis! Sortera den där jättelådan med noter! Slänga bort alla portfolios jag gjorde när jag studerade!)

Men som sagt. Vi når aldrig dit. Vi försöker inte ens. Det är nätt och jämt så vi får huset dammsuget. Eller toaletterna städade. Torkar golv gör vi så sällan att jag inte ens täcks berätta. Och fönstren, mitt ständiga dåliga samvete (... och tro inte att jag har dåligt samvete över att de är otvättade, nej, mest dåligt samvete har jag över att jag inte bryr mig mer än jag gör).

Jag är egentligen väldigt noga med hur det ser ut runtomkring mig. Jag vet, du har säkert svårt att tro det om du är en av dem som dykt upp här oanmäld. Här är en svinstia vissa dagar. Men jag trivs inte i råddet och smutsen. Jag kan gå med på det till en viss gräns, men blir det för kaotiskt blir jag sur, stressad och irriterad. Jag önskar att min tolerans var oändlig. Som det är nu tvingar jag barnen att städa efter sig för jämnan, något de verkligen avskyr, och det kan hända att jag ger dem ett livslångt trauma på grund av min envishet. Ändå ser det ofta ut som en virvelvind har dragit genom huset.

Men de där sakerna som inte syns så bra, dem är jag duktig på att strunta i. Jag har inte en gång ens seriöst övervägt att dra igång med en årlig julstädning här hemma (den där som innebär skurade bastulavar och putsade lister). Jag är säker på att ingen annan i huset har tänkt tanken. Vi dammsuger väl lite imorgon som vanligt. Och jag är nöjd så. Så länge det inte ligger framme alldeles för mycket saker på fel ställe är jag tillfreds.

Innerst inne drömmer jag ändå pikolite om att någon gång, en enda skulle räcka, få uppleva att varenda skrymsle är under kontroll.