7 november 2011

Cupcakemorsor och Karriärkvinnor

För några veckor sedan läste jag ut Peppes Livet & Barnet. En välskriven och personlig men på sina ställen lätt upprörade bok. Jag har också läst flera inlägg på diverse bloggar samt kolumner i tidningar som berört samma ämne. Trots att jag ogärna är en tyckare, allt är ju ändå så relativt, känner jag att det blivit dags för mig att försvara de mjuka värdena.

Jag upplever att många anser att dagens hemmafruar är lite dumma som inte fattar att använda sin fulla potential utan istället väljer ett osjälvständigt liv som familjeslavar, alternativt ett oförtjänt lyxliv där de är helt beroende av makens välvilja och inkomster.

I vårt fall är hemmavarandet ett sätt att få en drägligare vardag. Det är ett medvetet val och inte ett resultat av att vi idealiserar eller har fastnat i gamla, förlegade könsroller, som många verkar tro. Det som talar emot de traditionella könsrollerna i vårt fall är förstås att Caj också varit hemma en stor del av tiden (och han får många gånger förklara varför han inte, i egenskap av man, har satsat mer på karriären. Också det är ju orättvist.) Att välja att vara hemma och sköta barn och hushåll är tydligen inte rumsrent. Bättre är att någon utomstående, allra helst en välbetald professionell städare, sköter underhållet hemma. Att vara sönderarbetad, sjukt stressad och ha magkatarr är däremot kosher. Och det här tycker jag att är helt knäppt.

Det finns många, många andra sätt att rättfärdiga sin existens och förverkliga sig själv än att jobba häcken av sig. Många andra sätt. Visst måste man jobba för att få in en inkomst, men jag tycker det känns förlegat och ekologiskt ohållbart att prioritera konsumtion i så hög grad att det krävs två heltidsinkomster för att hålla projektet familjen flytande.

Istället för att både Caj och jag har heltidsjobb och rusar omkring utan att hinna träffas, utan tid för barnen och utan att alls hinna vistas i vårt hem så mycket som vi vill, har en av oss alltid (i tur och ordning, i jämställdhetens namn) sett till att vara hemma, antingen hela dagarna eller största delen av dem. Det är lite smålyxigt, javisst. Men också ett sätt att bromsa upp en galet hektisk tillvaro där man förväntas göra allt samtidigt: jobba heltid, göra karriär, bygga hus, resa, tillbringa kvalitetstid med barnen, ha en fin bil och så vidare. Vi orkar inte. För oss har det inte varit ett svårt val, att jobba och shoppa är inte det vi helst gör. Genom att dra ner på levnadsstandarden gällande prylar har vi råd med att inte båda heltidsjobbar. Istället satsar vi mera på tid tillsammans, tid att pyssla i huset (som i mitt fall också innebär att baka cupcakes, något som verkar vara en stötesten för många) och tid att göra annat än jobba, sova och sköta hushåll. Just nu är Caj arbetssökande och jag jobbar deltid, och vi får det hela att gå runt ändå, utan arv eller yttre finansiärer. Det handlar om att prioritera. 

Alla prioriterar olika och jag har rätt att välja hemmafrulivet utan att behöva bli betraktad som bakåtsträvande, osjälvständig eller dum. Jag tycker det är stor skillnad på att välja att satsa på att vara hemma med barnen för att man vill och på att bli placerad i hemmafrufacket för att man måste.

Det bekymrar mig lite att allt i slutändan handlar om pengar. Det är pengarna som är makten och pengarna som markerar vem som har övertaget. Det bekymrar mig också att världen har blivit så individualistiskt. Det är strängt förbjudet att vara beroende av andra. Man står sig själv närmst. Alla skall ha helt egen ekonomi så att det inte märks någonstans ifall man blir sviken, lämnad, övergiven.

Varför är det så fult och gammaldags med mjuka värderingar? Inte var det väl för att alla skulle bli som sextiotalets hårda män som man kämpade på barrikaderna på sjuttiotalet, utan snarare för att alla skulle ha friheten att välja själva? Ibland får jag en känsla av att slutresultatet inte blev som man hoppats. Idag idealiseras fortsättningsvis de värden som traditionellt hört till männens värld (karriär och pengar) medan det traditionellt kvinnliga (omhändertagandet) förlöjligas och slutar räknas. Enda skillnaden är att allt fler kvinnor sällat sig till dem som ser ner på dem som de anser vara svagare.

Jag vill slutligen citera en bekant som nyligen skrev en kolumn i samma ämne. "Jag sitter hellre på ålderdomshemmet och är bitter över att jag är fattig än bitter över att jag tillbringade för lite tid med mina barn" ungefär. Så sant, så sant.

25 kommentarer:

  1. Så sant, så sant. Tycker det känns väldigt bakåtsträvande med all kritik som riktas mot hemmamammor och kvinnliga livsstilsbloggar och cupcakebakande mammor - karlar som gör samma sak höjs minsann till skyarna! kvinnor ska kritiseras, ingen skillnad hur dom väljer - jobbar man så väljer man bort familjen, är man hemma är man bakåtsträvande. Finns väl ett visst mått av avundsjuka där med också tänker jag, "gräset är grönare".
    Jag väljer att tro att du (liksom jag!) har hakat på en ny trend - downshifting, att satsa på att få livet att funka i stället för att samla prylar :) Det är nog det som kommer att gälla i framtiden tror jag.

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet, jag håller med om allt! Sedan finns det ju också en stor grupp som ingen talar/skriver om i bloggar. De som jobbar hårt och mycket men ändå varken har tid eller pengar i överflöd. De som inte kan välja ifall de vill jobba och konsumera som tokar eller downshifta, som det så trendigt heter nuförtiden. Det tänker jag ganska ofta på, hur många av oss som inte har lyxen att välja.

    SvaraRadera
  3. Åååh, Malin, du skriver så bra! Själv är jag hemma med barnen, mannen jobbar. Det passar oss. Men vi har inte råd med allt. Vi har inte en snygg bil, barnen får dela rum mm. MEN, en sak som stressar mej. Jag är borta från arbetslivet för att vara hemma med barnen. Men i själva verket känns det som att jag är hemma för att koka, diska och städa (man hinner ju inte med så mycket annat!). Kan DU känna det så någon gång?

    SvaraRadera
  4. När mina barn var små var jag hemma helt i sex år. Vi klarade oss på min mans inkomst, det var ingen dans på rosor, men ett medvetet val. Det som retade mig mest var kommentarerna jag fick: "Jaså är du hemma med barnen, du menar att du är arbetslös." Som om ingen normalt funtad människa kan välja att vara hemma med sina barn! Själv har jag aldrig ångrat valet, har svårt att förstå det här med att man måste vara självförsörjande, familjen är ju ändå ett gemensamt åtagande! Min belöning har jag fått av vår äldste son som nu är vuxen: "Det var så lyxigt när vi var små - vi slapp gå på dagis!"

    SvaraRadera
  5. Hear hear! Om jag kunde skriva så skulle jag också skrivit så som du gjorde! :)

    SvaraRadera
  6. Verkligen skarpt! Det är precis vad jag gått och tänkt på ända sen jag läst färdigt Peppes bok.

    N&M`s mamma

    SvaraRadera
  7. Du har helt klart de bästa av åsikter, Malin! Håller fullständigt med!

    SvaraRadera
  8. Håller helt med om att det är rätt att satsa på familjen om den känns viktigare än karriären (och varför skulle den inte göra det?) och om man har möjlighet. Har lite svårt att tro att man kan göra allt för många saker på en gång och ändå göra alla bra. MEN jag har ändå lite svårt för dem (inte du alltså) som gör hemmafruandet till en livsstilsgrej, ibland känns det lite falskt och ytligt. Som om de bakar sina cupcakes mest för att kunna visa upp dem på sin blogg.

    SvaraRadera
  9. Nog för att jag har varit inne på ämnet en miljon gånger ren, men med så här fin inspiration blir jag ju tvungen att skriva ett blogginlägg till!

    SvaraRadera
  10. Ursäkta cynismen, men meningen "Alla skall ha helt egen ekonomi så att det inte märks någonstans ifall man blir sviken, lämnad, övergiven." sticker mig i ögat.

    Jag respekterar alla som väljer fritt, vad de än väljer, men tycker att folk som inte tänker på sin egen ekonomi, för säkerhets skull, inte visar respekt för sig själva.

    Det är viktigt att makar litar på varandra, men det är farligt att lita på att alla alltid ska vara arbetsföra och att kärleken ska vara för evigt. Att den som jobbar ser till att den som går hemma har ett litet sparkapital att ta till när det barkar åt helvete tycker jag är självklart. Det är att visa respekt för varandra.

    Och med åt helvete menar jag inte bara att äktenskap brakar, utan också att hälsan kan svikta och att en part kan dö.

    Visst hoppas jag att vårt äktenskap ska hålla tills döden om mycket länge skiljer oss åt, men om det skiter sig tycker jag att en stabil ekonomi är en inte så klen tröst. För när äktenskap bryts brukar viljan att avstå från egna fördelar som tack för den andra partens försakelser plötsligt inte finnas till.

    SvaraRadera
  11. Fantastiskt bra skrivet, håller helt med!
    Vid 40+ vet jag vad jag vill; vara hemma med våra två små barn! Jag har längtat för länge, för att så snabbt som möjligt lämna bort dom. Min enda längtan är att vara nära mina barn... och som du säger, det handlar om att prioritera inom familjen.
    Är det inte det finaste man kan ge sina barn, att vara med dem?

    SvaraRadera
  12. Tack igen! Jag gillar dig och dina tankar. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  13. Nej, de som väljer att prioritera familjen under några år är inte korkade. Men de som är karriärinriktade har inte nödvändigtvis huggtänder heller. Jag blir så trött på likhetstecknet mellan "karriärinriktad" och "någon som eftersträvar hög materiell levnadsstandard".

    Det finns andra karriärmotiv. Göra en insats för samhället. Att jobbet i sig själv är så inspirerande att det är svårt att låta bli. Hit hör jag själv och många jag känner. Alla är engagerade föräldrar, få prioriterar flott boende och resor. Det är inte bara de öppet downshiftande som medvetet prioriterar bland pusselbitarna i livet.

    SvaraRadera
  14. Hörde nån som sa i radion ,då föräldrar beklagade sig över att de in te hade råd att vara hemma med barnen tills den yngsta fyllde 3, utan "måste" tillbaka i arbetslivet. Att folk lånar mycket pengar av banken, till bilen, bostadslån mm. Sen menar de att familjen är så oerhört viktig för dem.
    Endå hör man aldrig om folk som lånar pengar för att kunna vara hemma med barnen lite längre.
    Är dyrare bil/hus mer värt än tiden med barnen...?

    SvaraRadera
  15. Till dig som är stressad över att största delen av tiden hemma går åt till att koka, diska och städa (kommentar nr.3). Då jag försöker tänka på det ur barnens perspektiv så tror jag att det som gör hela skillnaden är att man är närvarande och framför allt tillgänglig. Det är det som jag tror att skapar trygghet och ett gott förhållande, även om man inte umgås aktivt med barnen hela tiden.

    SvaraRadera
  16. Vissa kvinnor och män är bara bättre som föräldrar (mindre arga och utarbetade på tjatiga barn) om dom får lite variation i vardagen, och det inkluderar oftast ett jobb där man känner att man lyckas, att man lär sig och är respekterad. Visst är det så hemma med barnen också men ändå på ett helt annat sätt.

    Jag har börjat jobba efter föräldraledigheten nyligen och känner mig mycket bättre som både mamma och person nu än då jag var hemma. Visst kan jag känna stress då jag är på jobbet men det rinner av mig så fort jag kommer hem. Så var det inte då jag gick hemma hela dagen. Och maken har fått ta ett större ansvar hemma nu, vilket också gett honom och barnen en mycket starkare kontakt än då jag var hemma.

    Pengarna är inte alls största orsaken till att jag ville börja jobba igen, eftersom det går pengar också till dagvård, busskort, bensin och jobbluncher så egentligen är det ganska plus minus noll. Men ändå är vi nöjdare såhär. Alla slantar har två sidor.

    SvaraRadera
  17. Vad roligt att många kommenterar! Mera sånt!

    Ninette har rätt: hur man än gör som mamma blir det fel i någons ögon. Oftast i någon annan kvinnas ögon. Varför är det så, månne?

    Karolina lyfter fram att alla inte har lyxen att välja, vilket är alldeles sant. Snälla, kan du inte blogga om hur man får vardagen att gå ihop som ensamstående? Jag tycker du är skitduktig!

    Anonym nummer 1: min man svarade på din kommentar, och jag håller med. Det är närvaron som gör det!

    Anonym nr 2: Det är väl det som är problemet, ofta. Man får inte feedback förrän barnen är stora. Lite svårt att veta vad man håller på med som förälder ibland när resultatet kommer först 15, 20 år senare.

    Temumriken: Javisst kan det bli lite för mycket cupcakes ibland. Lika mycket som man kan visa en karriärsfasad med framgångsrika jobberövringar så kan man visa upp en cupcakefasad som inte speglar hela sanningen. Så är det väl på alla områden i livet?

    Sara: Yes. Tack för det inlägget. Det var bra.

    Jsylvin: Jag tycker det finns många andra sätt att trygga sin ekonomi än att båda parterna i förhållandet tjänar sina egna pengar. Man kan ha gemensamt bankkonto, så att det aldrig syns exakt vem som har tjänat vad. Man kan pensionsspara åt varandra beroende på vem som jobbar. Man kan teckna en livförsäkring så att den som blir kvar ifall ena dör inte finner sig på bar backe. Men som Sara ovan är jag övertygad om att livet ordnar sig om något skulle skita sig. Jag har varit pank förr. Det är inte kul, men det går att leva med. Nog i det här landet, där det ändå finns något slags grundtrygghet som gör att ens basbehov tillgodoses.

    Anonym som påpekar att karriärinriktade inte har huggtänder: du har alldeles rätt. Och jag är inte ute efter att hänga ut någon eller kritisera dem som väljer en karriär. Jag försöker framförallt belysa att vi som valde/väljer att stanna hemma med barnen inte är dumma, bakåtsträvande idioter utan självbevarelsedrift.

    Anonym som skrev om lån för att vara hemma med barnen: DET är onekligen en intressant tanke. (På ett omedvetet sätt är det ju så vi har gjort genom att ta huslånet över en väldigt lång tid.) Jag undrar hur banken skulle ställa sig till en sådan sak, att ta lång för att vara hemma med barnen

    Caj: Japp. Jag tror också på kvantitetstid framom kvalitetstid. Men det visste du redan. Så klart.

    Morzan: Knappast mår alla bra av att vara hemma länge. Jag tror också att det är viktigt att båda föräldrarna engagerar sig i hushållsarbetet för att man skall ha ett bra äktenskap. Men överlag tycker jag att livstakten är för hög idag och att alla kunde må bra av att jobba lite mindre. Även folk som älskar utmaningarna på jobbet bränner ut sig om det blir för mycket, och det är en svår balans att hinna med alla delar av livet idag. Frågar man barnen är jag ganska säker på att de flesta helst skulle vara hemma mera. Åtminstone om jag frågar mina, som ändå bara är några timmar per dag på dagis. De älskar verkligen att vara hemma. Det har tydligen gått i arv från oss föräldrar :)

    SvaraRadera
  18. Jättebra diskussion tycker jag! Jag har bara två synpunkter:
    1. Kvinnor ska inte se ner på varann. Fy skam den kvinna som kritiserar en annans sätt att vara kvinna. Hålla sig till sak, inte till könsroller tycker jag är viktigt i åsikter.
    2. Det som oroar mig med att alla arbetsföra inte arbetar är de i vårt samhälle som inte kan arbeta. Vårt system bygger ju på att de som kan arbetar även för de som inte kan. Systemet håller inte om skattepengarna börjar minska istället för att öka. Visst den som väljer att inte jobba klarar sig själv men hur går det för dem som behöver samhällets stöd?

    SvaraRadera
  19. Till anonym; Jo, men om någon är hemma och sköter barn eller sjuka/gamla anhöriga, så arbetar de ju också för dem som inte kan arbeta. Och de tillför något till samhället. Också i reda pengar. Det blir ju en inbesparing för samhället när det inte behövs dagisplats för hemmamammans barn t.ex.


    Själv förvärvsarbetar jag av olika skäl. Men jag tycker det är fint om man kan vara hemma med barnen, och jag är övertygad om att det inte är hemmamammorna som är ett hot mot dem som behöver samhället stöd. Snarare tvärtom.

    SvaraRadera
  20. Bra skrivet!
    Själv har jag varit hemma i åtta år nu med barnen. För att jag vill och jag kan. Vi är fattiga i en liten hyreslägenhet och utan bil, men vi har varandra och trivs bäst hemma endå.
    Jag hinner väl jobba också senare.Nu vill jag inte gå miste om mina smås vardag.
    Skrev lite om det i detta inlägg http://mellimamma.blogspot.com/2011/10/ung-mammajamnstalldhet-och-depression.html fast det var mer flummigt.

    SvaraRadera
  21. Ja varför blir man så provocerad över cup-cakes egentligen?? Jag har inte barn men senast ikväll såg jag en CUP-CAKE upplagd på någons fb-logg och detta gjorde att jag kände mina egna tillkortakommanden blossa upp =( samt att jag blev väldigt provocerad. Om ja inte sku studera nåt helt annat skulle jag skriva mitt slutarbete om detta. off-topic // Yves

    SvaraRadera
  22. Tack Malin för ännu ett briljant inlägg! Jag kan bara instämma!

    SvaraRadera
  23. Kalle Westerlun4 december 2012 00:10

    Jag missa det har inlagget Malin! Bra sagt,

    Men demografiskt intressant (om en san mening kan lata intressant) tror jag de e mer en Finsk/Skandinavisk grej. Jag o Rachel kanner alltid da vi talar me folk hemifran att vi mast tillagga till slutet av fragan "And what do you do Rachel?" nanting om hu mycke de finnas att gora o hur hon nog ska ga tillbaks till jobb nar bada flickorna e i skolan osv... Aldrig da man pratar me nan fran UK eller Frankrike dar vi bor, smyger sej den kanslan pa.
    Jag fattar int varfor de e sa svart att fatta i Finland...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju underligt att man fortfarande inte tycker att det som behöver göras på hemmaplan får ta tid eller att det är värt särskilt mycket.

      Radera