Hastighet har alltid varit mitt trademark. Ofta är det bra.
Jag kan uträtta saker effektivt, jag åstadkommer resultat på kort tid. Men det
finns ett område där det verkligen inte är en fördel med fart och fläkt. Det är
när jag pratar.
Förra veckan gjorde jag författarbesök i tre lågstadier i
Karleby. Jag var ganska nervös innan, jag hade nämligen aldrig tidigare gjort
författarframträdanden inför lågstadieelever. När jag väl var där gick det hur
bra som helst, tyckte jag. Jag försökte i något skede prata långsamt, men när
jag idag fick feedbacken från skolorna visade det sig att jag pratat för snabbt
i alla fall. Två av tre lärare nämnde min talfart i sin feedback. Även om de
verkade väldigt nöjda med framträdandet i övrigt är det förstås det jag tar
fasta på.
Att jag fortfarande. Inte. Kan. Prata. Långsamt.
Det påpekas inte lika ofta som förr. Så jag glömmer att
anstränga mig. Men så ibland kommenterar någon det, och jag minns.
Problemet är att det är nästan helt omöjligt att prata
långsamt för mig. Om jag försöker låter det som om jag pratar i staccato, jag
säger orden lika snabbt som vanligt, och har lite mera paus emellan. Det låter helt enkelt alldeles
idiotiskt.
Jag undrar om man föds med en viss fart. Mina syskon pratar
inte som jag, tror jag. Inte mina föräldrar heller.
Jag är också en snabb-pratare. Vilket var ett problem när jag började på radion. Min mommo och moffa sa jämt åt mig: vi hör inte vad du säger! Vi hinner inte med! Så jag började prata i radion med dem i tankarna hela tiden: Att mommo och moffa skall förstå. Och det funkade, och det har jag fortfarande hjälp av.
SvaraRaderaDet där har jag också fått jobba otroligt mycket med. Mitt problem är att om jag pratar för snabbt så hinner inte heller min egen hjärna med och jag fyller ut med en massa skit och onödiga upprepningar. Men det blir bättre och bättre. När jag lyssnar på min mamma när hon pratar så vet jag precis varifrån jag fått farten och alla de där onödiga detaljerna, definitivt en ärvd (genetiskt eller efterapande?) sak i mitt fall. Men det går nog att öva sig till ett, i alla fall lite lugnare tempo. Men sen när man blir ivrig eller upprörd, haha, då är det kört, då stiger både farten och volymen :)
SvaraRaderaTrots att du pratar i turbo tar du dig igenom meningarna utan felsägningar och med en klar tanke hela tiden, det är beundransvärt. Jag speedar ju ofta på i pratet och på grund av farten så lyckas jag oftast inte få sagt det jag tänker på ett tydligt sätt, det blir lite så som Hanna beskriver saken... :-)
SvaraRaderaMaria: mina mor- och farföräldrar har aldrig haft problem att hänga med i svängarna, tror jag. Jag har nog fått prata snabbt alldeles för länge.
SvaraRaderaHanna: Jag tror nog det går att öva också, men när man står ensam framför en mängd människor och har en massa saker man inte får glömma känns det i stunden enklast att spurta på bara, så man får sagt det man vill ha sagt. Jag är nog enklare att fatta i skrift än i tal, ibland.
Aja: Vad trevligt att det uppfattas så. Men jag spårar ofta ur, som du nog vet. Fast ibland är ju sidospåren ännu intressantare än huvudämnet, så det kanske inte är så farligt.