Det slog mig idag att jag sällan skriver för att jag har något att berätta. Oftast skriver jag helt enkelt för att det är så roligt och spännande att se vilken berättelse texten formar. Jag är helt oförmögen att planera och strukturera en händelsekedja i mitt huvud, för att sedan teckna ner den och slänga in några snygga formuleringar för att göra den dekorativ. Tro mig. Jag har försökt.
Som till exempel med mitt senaste manus (visst låter det som om jag har skrivit många? visst?) Jag har för mig att jag i något skede riktigt försökte planera vart berättelsen skulle leda. Sedan när jag skrev iakttog jag förvånat hur karaktärerna betedde sig på helt andra sätt än jag tänkt mig. Och berättelsen slutade inte alls där jag planerat. Utan på ett bättre och mer naturligt ställe (...säger jag nu innan jag fått tillbaka första versionen från förlaget, förmodligen fulltecknat med ändringsförslag, i synnerhet beträffande slutet). (Det där sista skrev jag mest för att helgardera mig.) (Man vill ju inte överrumplas här i livet. Annat än av slutet i ens egna, påhittade berättelser.)
Kursen jag går på verkar i varje fall lovande. Det är roligt att få feedback på de egna texterna och intressant att höra vad andra skriver.
Hela grejen med mitt skrivande är också att berättelsen ska få berätta sej själv. Den sköter det så bra själv. Jag är bara med som nån sorts stenograf.
SvaraRaderaHälsa Antin! Jättemycket!
Jag skall hälsa imorgon!
SvaraRaderaDessutom sa Robert Åsbacka idag att han gör lika, så nu känner jag mig som en riktig, potentiell författare!