15 november 2011

Maratoninlägg nummer tre


Några av kommentarerna till det här inlägget belyste ett problem med hur frågan var ställd, och jag håller med om att det hela inte blev så smidigt som jag hade tänkt mig.

Maria formulerade dilemmat så här: ”Att ställa frågan så där svartvitt, JA eller NEJ, gör att man pekar ut att eftersom alla svarar NEJ så blir slutresultatet att vi som har satt/kommer att sätta barn i dagvård - oavsett om den är halvdag, kortare veckor, dagmamma eller vad det vara må - utpekas som sådana som inte gör det som är det bästa för barnet.
Kontentan: det finns ingen orsak att för barnets skull sätta barn i dagvård före 3 års ålder, dvs vi som gör det gör fel mot barnet.”

Förlåt mig! Det var inte alls min avsikt med frågan.

För det första tänkte jag (naivt) att alla på min uppmaning skulle koppla bort de personliga omständligheterna från frågan och bara se det ur barnets perspektiv. Men så här i efterhand inser jag att det inte går. Det är alltför svårt att inte känna sig som en bov eller en hycklare om man svarar nej på frågan men ändå har barnen i dagis. Begreppet ”att ha barn i dagis” är dessutom väldigt relativt. Orsaken att jag bad er utelämna allt personligt, tillfälligt, var för min egen del för att avgränsa frågan lite grann. 
Det var dumt. 
Ekonomi, att må bra själv och att få vardagen att rulla är naturligtvis viktiga orsaker de med, och det är, trots mina försök, svårt att diskutera den här frågan utan att ta helheten i beaktande.

För det andra var jag inte ute efter att få ett entydigt nej-svar på frågan. Jag ville veta hur ni andra tänker om barnets utbyte av dagis i en tidig ålder, speciellt som jag vet att man i många andra länder (och i vissa fall också här) sätter barnen i dagis av sociala skäl.

Och svaren var heller inte enbart nekande. Här är två exempel från kommentarerna:

1. För vár son, ja. 2 mornar per vecka är han pá dagis för hans skull, sá att han fár leka med andra barn. Han fár inga syskon, har inga kusiner, inga bekanta med barn som han kan leka med regelbundet. Vi bor ca. 1500km frán trygga Finland där barnen kan leka ute. Han börjar skolan när han blir 4 ár (om jag vill eller inte) om vi bor kvar här dá ännu. Det skulle vara en väldig chock för honom att börja skola om han knappt har lärt sig leka med andra barn.
2. Går kanske mot strömmen här men ibland kan svaret faktiskt vara JA. Det kan vara till barnets bästa. Livet är inte svart eller vitt...
Tar min egen familj som exempel: Vår som började 2 dagar/vecka på dagis när han var 1,5år. Även om jag då lämnade hemma med en nyfödd.
Varför? Han är utvecklingsstörd och behöver lära sig genom att vara med andra barn. Modellinlärning. Det kunde han inte få hemma, men en trött mamma och ett spädbarn med kolik…

En annan sak jag har tänkt på är hur man i föräldrafrågor ofta automatiskt tolkar vissa uttalanden på så vis att deras motpol i diskussionen är dålig (fattar ni vad jag menar?). Att påstå att barn under tre har det bäst hemma betyder inte att man automatiskt tycker att de har det dåligt på dagis, trots att det ofta tolkas så. Att säga att man satt barnen i dagis som små för att man själv kände att man behövde få mer stimulans än hemmalivet kan erbjuda en, betyder inte automatiskt att man bara tänker på sig själv och att man inte alls tar barnet i beaktande. Det här är uppenbart, men jag vill ändå förtydliga.

Mitt svar på frågan är också nej, så där allmänt sett, samtidigt som jag håller med om att personerna som kommenterade ovan hade väldigt goda skäl att sätta sina barn i dagis. Det var nyttigt för mig att få ta del av era exempel. Själv tycker jag att det är bäst för de flesta barn under tre år att vara hemma men också jag har fått pruta på den idén på grund av ett nytt jobb. Idun började på dagis ett par månader innan hon fyllde tre. Löjligt liten skillnad kan nån tycka, men för mig var det jobbigt. Min personliga magiska gräns går fortfarande vid tre år (hellre ännu senare), trots det här beslutet.

För övrigt tror jag att de flesta som alls funderar på de här frågorna är alldeles tillräckligt bra föräldrar som det är. Hör ni det! Vi är alldeles tillräckligt bra, även om våra vägar dit är olika.

13 kommentarer:

  1. Men man kan ju lite fundera också över den magiska gränsen. Den måste ju kasta något enormt från barn till barn, egentligen. För alla är ju så olika.

    Har diskuterat dethär på min blogg nångång och då konstatera nån att barn som har det jobbigt hemma nog säkert mår bättre på dagis. Om föräldern är instabil, depressiv, inte har råd till mat, alkoholiserad, nåt. Så då kanske det är bättre att barnet får komma bort på dagen och ha andra viktiga pålitliga personer i närheten.

    SvaraRadera
  2. jo, men, men..

    alltså jag måste föra talan för dom dagisar som är bra och för dom barn som trivs där, fast de är yngre än tre.

    vår dotter blev ett dagisbarn på deltid vid den ringa åldern på 1 år och 2 månader. det råder inga tvivel om att hon hade trivts hemma med mig ännu länge till, men som du Malin skrev är det helheten som avgör.

    det är klart att det finns barn - tyvärr - vars dagisdag är en andingspaus från en annars jävlig tillvaro. det är hemskt.

    men jag måste säga att för de flesta barn som går på dagis som jag känner och hört talas om är dagis alldeles vanligt. det är en trevlig plats där de trivs och gör roliga saker med gruppen och personalen, som för barnen blir viktiga människor.

    det är, tycker jag, farligt att säga att "annars tycker jag dagis är dåligt, utom för barn som har det svårt hemma". jag vet att ingen sa det men någon kanske kan läsa in en sådan innebörd.

    har med intresse följt med diskussionen!

    SvaraRadera
  3. Man kan väl säga så att barn mår bra av att vara hemma tills de är tre år, men de tar inte heller skada av att vara på dagis.
    Sen är det helt en annan sak om föräldern inte har tid med barnet när man är hemma, för "hemmatiden" som en familj (oavsett hur familjen ser ut) är otroligt viktig.

    SvaraRadera
  4. Du är en riktigt tuffis som tillåter de här frågeställningarna och diskussionerna på din blogg. Så mycket årsikter och så mycket empati har du, så det kan inte vara alltför lätt för dej. Kom ihåg att you can't please them all.

    SvaraRadera
  5. Svåra frågor. I vårt fall har tidig dagvård varit ett lyckligt alternativ. Vår son har varit hos dagmamma sedan han var ett år och två veckor, hela veckor och 7-8 timmars dagar, och jag vill hävda att det har gjort honom och hela familjen gott. Han får stimulans av att vara i en grupp med andra barn och har blivit självsäkrare och självstandigare sen han lärt sig knyta an till ytterligare en trygg vuxen. Själv har jag ro att glädjas åt vad jag kan ge honom som mamma istället för att fundera på allt jag inte klarar av att vara - t.ex. lektant eller bästa kompis. Det var förstås pirrigt i början. Hade det varit frågan om att sätta honom på ett stort dagis hade jag nog inte vågat börja så tidigt. Men vi bor på landet, dagmamman är super, gruppen liten och den har hållits konstant - sällsynt idylliska förutsättningar mao...

    SvaraRadera
  6. Hej! Jag skulle behöva din e-postadress, hittar inte den här på din blogg. Det gäller alltså Bloggpriset. Kunde du slänga ett mail till mig så jag får din e-postadress? Tusen tack!

    camilla punkt fagerholm at yle punkt fi :)

    SvaraRadera
  7. Michaela: Det är klart att det är skilt i de fall där hemförhållandena är sämre än de på dagis. Men i de flesta fall (hoppas jag i alla fall) är det ju inte så.

    Puva: som sagt, att det är bäst hemma betyder inte att det är dåligt på dagis på något vis. Bara inte riktigt lika bra. Men sammanslaget med alla andra omständligheter blir det ju ofta ändå så att dagiset är den bästa lösningen.

    Veronika: Menar du alltså att det är viktigt att man aktiverar sig och är närvarande när man en gång är hemma? Det är säkert bra, själv är jag rätt usel som lekkompis till mina barn, men eftersom de är väldigt bra på att leka tillsammans och hitta på egna grejer tror jag inte det är så farligt.

    Anonym: Tack. Helst vill jag ju förstås att alla skall tycka att jag är trevlig, men det går förstås inte, haha.

    Freja: där igen kommer de där nyanserna fram som frågan missade: det är säkert skillnad på ett stort, bullrigt dagis och en liten grupp hos en dagmamma.

    Camilla: du har mail!

    SvaraRadera
  8. Jag menar väl att det är viktigt att man finns där för barnen, oavsett av vad de behöver, lek eller närhet. Och att man inte planerar in en massa program på kvällarna, utan att man kan vara hemma och ta det lugnt. Vi försöker i alla fall att undvika att använda oss av barnvakt på vardagskvällarna, utan en av oss skall alltid vara hemma. Samma sak gäller veckosluten, de är så viktiga för oss, och vi är ibland väldigt tråkiga och bara är hemma och njuter...
    Och till Freja: Jag upplever inte ett stort dagis som bullrigt och stökigt, utan jag anser att "tanterna" sköter så bra om M och jag ser det som positivt att han tre vuxna som han kan ty sig till och han litar fullständigt på dem. Har själv varit hela min barndom hos dagmamma och älskade det, men jag kan inte lyfta fram det som någonting bättre än dagis.

    Det ena har det som det andra saknar :)

    SvaraRadera
  9. Hej! Intressant diskussion som jag följt utan att kommentera tidigare. Jag har valt att stanna hemma med barnen för att jag tror de mår bäst av det (och jag trivs med det). Men märker att det oxå kan provocera andra att vi fortfarande inte satt vår nyblivna 4-åring i dagis. Han går i dagklubben 3 h/dag , 3 dagar i veckan samt parkverksamhet 2,5 timme de två andra dagarna om han själv vill. Ibland vill han och ibland vill han inte, han är alltid glad då han far till klubben och lika glad att komma hem efter 3 timmar. Utöver det så träffar jag flera bekanta som oxå har barn så jag är inte det minsta orolig att hans sociala samspel inte utvecklas. Alltså jag menar bara för att man är hemma med barnen betyder det ju inte att man är hemma med barnen varje dag lika som att ha dem i dagis inte betyder att alla barnen har 8-9 timmars dagar 5 dagar i veckan./Anette

    SvaraRadera
  10. Veronika: ok, då förstår jag vad du menade!

    Anonym: Precis så är det ju, i de flesta fall får barnen helt tillräckligt med stimulans från hemknutarna. Roligt att du följt med diskussionen!

    SvaraRadera
  11. Malin: Grattis till välförtjänt nominering!

    Veronika: Dagis kan säkert vara ett hur bra alternativ som helst! Själv har jag inga erfarenheter av större ställen, så min tveksamhet grundar sig nog mest på fördomar. Det är glädjande att höra att de inte behöver ha något med verkligheten att göra!

    SvaraRadera
  12. Verkligen intressant diskussion du har fått igång!

    Själv anser jag, med erfarenhet av arbete på daghem, att barn under tre i allmänhet inte behöver gå på dagis för sin egen skull. Det här kan jag säga även om min egen pojke började i dagvård vid ett år och sju månader. (Visserligen i familjedagvård, men han skulle gå på dagis bara vi hade fått plats)

    Även om jag är av den här åsikten tror jag inte att barn far illa av att gå på dagis. Jag har sett många ettåringar som trivs bra på dagis, de känner sig trygga och kan rutinerna och litar på personalen. De blir inte förstörda för livet. Men i allmänhet behöver så små barn inte dagis för sin egen skull.

    SvaraRadera
  13. Ja, vet ni... folk verkar ju vara rädda för att umågs med sina egna barn!

    SvaraRadera