Oflyt

Vi har några tunga dagar bakom oss. Vauclin är Martiniques varmaste stad, lägenheten är tack och lov rätt sval och luftkonditionerad, annars vore vi helt miserabla. Igår handlade vi mat, vi tänkte äta lunch ute på stan, men alla restauranger var stängda. Vi var tydligen lite för sent ute. Så efter ett envist sökande fick vi vända om, gå hem och koka tomatsoppa istället, och efter maten var klockan för mycket för att vi skulle hinna gå till stranden mera den dagen.

Det är kanske det som är det största problemet, att det är ett sånt projekt att ta sig till stranden. Egentligen borde det inte vara det, men det är hett och barnen orkar inte gå sträckan utan att gnälla. Jag tror inte det är så jättelångt, egentligen, men det är tungt, för tungt för att man skall orka gå dit flera gånger om dagen.

På båda sidorna om huset vi bor i pågår byggnadsarbeten. Det dammar och har en massa ljud. Matbutikens urval är helt uselt, jag tror inte vi någonsin har ätit så dålig mat som vi äter här. Konstigt att det är så svårt att hitta färska frukter och grönsaker i ett tropiskt land. Jag misstänker att det inte är skördetid just nu.

Idag har vi haft extrem otur. Vi åkte in till le Marin, en stad som ligger tio kilometer härifrån, för att gå till arbetskraftsbyrån igen. Vi tänkte kolla varför pengarna inte kommit in på kontot. Mannen vi pratade med påstod att blanketten vi letade efter inte existerar i Frankrike. Så nu måste vi kolla upp saken med Finland och återkomma på fredag.

När vi hittade ett internetcafé fungerade inte nätet där. När vi letade efter en strand fanns det ingen. När vi letade efter ett öppet cadé fanns det inga. När jag köpte öronproppar var de för stora.

Och sen missade vi bussen och fick åka på irrfärder genom bergen innan vi kom oss hem. Förvirrande. Kaotiskt. Som tur var barnen som änglar, skrattade och skämtade och busade utan att bry sig om att vi var stationerade i ingenstans.

Jag brukar ha extrem tur och bra flyt tycker jag. De senaste fyra dagarna har varit idel motgångar. Rättvist kanske. Men jobbigt.

Igår tog jag mod till mig och berättade för Pierre (hyresvärden) att vi funderar på att byta stad om vi hittar något annat boende och om han går med på det. Jag tror nog han blev lite besviken, men han sade att han förstår om vi vill flytta. Så nu är ett av mina bekymmer ur världen. Det är aldrig roligt att göra någon besviken, men ibland måste man. Det som återstår att lösa är var vi skall bo istället. Det vimlar inte direkt av lediga ställen att bo på och eftersom vi inte har internet hela tiden utan bara någon kort stund per dag (när vi täcks sitta i Pierres rum och surfa) har vi besvär med att hitta något.

Nå, jag skall gaska upp mig. Tre fjärdedelar av resan är förbi och vi har haft det fantastiskt, dessutom försöker vi ändra på vår boendesituation, så vi gör vårt bästa!